Sunt förnuft, artighet & lite annat

Pratade med en ung landsman ( en skånepåg alltså) igår. Om allt mellan himmel och jord och mer därtill. Han sa många kloka saker den unge mannen. Bland annat att han tycker folk i Stockholm är sanslöst egofixerade. Som exempel tog han att ofta, för att inte säga nästan alltid, upplever han att när han frågar hur de mår, vad de jobbar med, hur det går på arbetet så svarar de med utläggningar om sig själva. MEN STÄLLER ALDRIG FRÅGAN TILLBAKA.

Och vet ni vad, jag kunde inte annat än att hålla med honom. Det stämmer verkligen på pricken. Den unge mannen hade bott tre år i London och så var det minsann inte där, sa han. Och inte himma i Skåne heller. Jag håller med honom där också. Jag upplever väldigt ofta samma sak. Man frågar av intresse och engagemang. Och av artighet och för att man verkligen bryr sig. Men så .......inget tillbaka.

Vad är det för hyfs? Är vi så självupptagna här i denna vackra huvudstad? Eller är vi ointresserade av andra medmänniskor? Jättetråkigt. Och när vi ändå är inne på detta med artighet, sunt förnuft, uppfostran och sådant, så har SL en kampanj just nu. På STORA affischer på bussarna kan man läsa att man ska låta dem som behöver det sitta, och låta passagerare som ska av bussen, gå av först. Sedan går man på själv. Men käraste nån, tänker jag, det är ju sådant som borde ligga i ryggraden. Eller hur? Är man kärring och vett&etikettpolis för att man tycker så. Nä det är jag inte, för den unge mannen tyckte ju samma sak.

Väldigt tråkigt att det har utvecklat sig så. Och så gäller ju även när man ger stans tröttaste ryggsäck eller väska platsen bredvid sig när det för övrigt är knökfullt i bussen. Om man nu inte fått ryggsäcken i huvudet först vill säga.

Så nu har jag sagt det. Och nu går jag över till mitt livstilsbyte - eftersom ni säkerligen är VÄLDIGT INTRESSERADE OM HUR DET GÅR.
Jo det går riktigt riktigt bra. Inga fler centimentrar har försvunnit: just nu ligger jag på minus 17 cm i midjan och 23 om stussen. Och det är fem veckor och en dag sedan jag startade. Men jag håller stilen och är lika motiverad som när jag började. Jag mår kanon både psykiskt och fysiskt. Inga begär efter varken godis eller kakor. Två gånger har jag varit sugen på en macka med smör och ost. Men har istället ätit mitt fröknäcke, ett ägg eller en banan.

Nu önskar jag er mina kära läsare en fin torsdag. Och tack för att ni läser min blogg.

Fyra veckor & 40 cm

Ja det är så sant som det är sagt. På fyra veckor har 40 cm försvunnit från denna kropp. Alltså 17 cm från midjan och 23 cm från stussen Min gode vän Carl skrev att det var ju tur det inte var på längden. Den var bra och jag har skrattat hela dagen åt hans kommentar.

Och fira det har jag gjort. Med kaffe och laktosfri mjölk. Det går bra att fira med det också. Väntar nog att fira med annat till helgen. Imorse och förmiddags blev det promenad i halvsol. Så ljuvligt härligt. Fyra km utmed bland annat ån nere i Norra Djurgårdsstaden.

Om jag nu ska lämna ämnet "JAG", så får det bli lite Uppdrag Granskning och dess storhetsvansinne. Ibland blir jag så trött. I söndags på bästa sändningstid klockan 20.00 prick hade SVT lagt in ett extrainsatt UG. Det är ju rätt stort. Rätt magstarkt eller hur? Då tror man ju att det är något MEGASTORT som hänt.

Kanske i vissa ögon, var det megastort. Men att avslöja skattesmitare och deras företag på Malta är ju inget nytt. I ett land där vi är trippel- för att inte säga quadrobeskattade är det väl inte så märkligt. Och att hoppa på dem som faktiskt betalt en HEL del skatt under många många år är ju inte så stort att man behöver extrainsätta ett UG. Skäms och trams.

Så det så.


Det kom ett mail

Häromdagen trillar det in ett mail från en för mig helt okänd kvinna. Men när jag läser det och ser bilden börjar allt klarna.
Det är min första barnflicka Inger som har skrivit ett så otroligt trevligt meddelande att jag rördes till tårar.
Hon skriver bland annat att hon alltid undrat vad det blev av den lilla söta snälla flickan Daisy, som hon var barnflicka för mellan 1958-1959. Och så berättar hon att hon hittade mig via Google.

Vilken solskenshistoria. Nu har vi kontakt och jag är så nyfiken på så mycket. Hoppas att jag ska kunna träffa henne vid tillfälle när jag är i Skåne.

Här är en av bilderna Inger skickade till mig.





16 cm & strålande humör

Egentligen brukar jag inte vara på gott humör i november. Då är det nästan mörkt hela tiden. Den där vintertiden tycker jag vi röstar bort och låter det vara sommartid hela året. Trots att en timme hit eller dit inte spelar någon roll så gör det faktiskt det för mig som HATAR MÖRKRET. Och jag blir låg. Men det tänker jag inte skriva om i detta inlägg - det tar vi en annan gång.

Nu går vi över till trefvligare saker. Som att jag minskat minskat 16 cm i midjan sedan jag startade mitt livsstilsbyte för 23 dagar sedan. Det är faktiskt helt otroligt. Och jag tycker fortfarande det är lätt.
Jag fortsätter mina fem måltider per dag - frukost, lunch och middag och två mellanmål. Jag käkar kyckling och lax och mycket plantbaserat och sallader. Till mellanmål blir det frukt eller mitt goda fröknäcke.

Idag blev jag sugen på en riktig macka med smör och ost. För första gången. Då sa min bästa Henrik, stå upp mot frestelsen. Och det gjorde jag för jag har inget sådant hemma. Och när jag begav mig ner på byn för att inhandla mat, så köpte jag inget tossigt alls. Jo choklad, för det hade jag bestämt att äta imorgon. Så det så.

Min dotter och Henrik är mina bästa peppare. Och det är underbart.
En sak till som hänt är att jag faktiskt mår både bättre psykiskt och fysiskt och det är verkligen helt otroligt. Jag brukar må lågt som sagt i november. Kanske det vänder nu!

Tack snälla ni för att ni läser och följer min blogg. Det är guld värt.






Fjäsk, beröm & uppskattning

Handen på hjärtat, det är faktiskt alldeles för LITE fjäsk i Sverige. Om det har jag skrivit förr. Och sagt. Och jag står fortfarande för de orden - DET ÄR ALLDELES FÖR LITE FJÄSK I SVERIGE. Innan ni blir skogstokiga och bläddrar vidare till en annan blogg eller stänger ner datorn, så ska jag berätta hur jag tänker.

Jag menar ju inte det negativa fjäsket, eller det som vi här i Jantelandet kallar fjäsk. För någonstans så blir svenskar närmast generade eller illa till mods när de får en komplimang, uppskattning eller beröm. Men det är ju inte riktigt klokt. Nä se vi borde lära oss här i kalla Norden att ta emot det med öppna armar och bli "lite till oss" istället. Tänk så gott det är för kropp knopp och själ. För att inte tala om självförtroendet.

En sak till som det är bra för, det är att ge uppskattning, att ge beröm och till och med fjäska på. Jag har aldrig lärt mig det där med att hålla igen på sådant. Säger mer än gärna till en expedit eller servitris att hon/han har snyggt nagellack eller är en fena på att ge god service. Varför i all sin dar ska jag inte säga det, om jag tycker så? Ge mig ett enda skäl?

Vissa dagar strör jag runt med "fjäsket" och ser att någonstans långt därinne hos mottagaren så kommer stoltheten och lyckan fram. Och det gör mig så glad.

En gång för väldigt länge sedan, på den tiden jag var anställd, fick jag höra att jag gav för mycket komplimanger. Har ni hört något så korkat! Kan man verkligen göra det? EN sak är i alla fall säker, när jag ger komplimanger så menar jag alltid dem. ALLTID.

Nu säger jag det igen, det är för lite fjäsk i Sverige. Hörde ni?

Energimissbrukare & nitar

I flera dagar har jag varit uppe med tuppen. Det tillhör verkligen inte vanligheten - då jag har svårt att somna. Om det har jag bloggat så många gånger. Jag ska förskona er. Däremot är det helt otroligt att vara uppe när andra människor vaknar. Jag som är ovan, noterar saker som jag aldrig sett tidigare. Bara det är ju kul. Och när jag då jobbat med möten med mera i flera timmar och tittar på klockan i tron om att den är typ 16 - 17, ser jag till min förskräckelse att uret endast är 13. Å andra sidan har jag fått mig tilldelat massor med timmar, bara sådär.

Visst är det förunderligt hur olika vi människor är på jorden. Kanske tur det, annars hade det väl varit sanslöst trist med en befolkning som alla är stöpta i samma form. Men de där som gnäller och inte kan glädjas åt andras framgångar eller tillgodokommanden, det är dem jag förundras över. Ni vet säkert själva vad jag menar. Nu när jag försöker ändra min livsstil, äta bra och nyttigare samt promenera varje dag, då kommer kommentarerna. De är inte många, tack och lov, och de har olika karaktär. Det tar jag givetvis, men vissa av de så kallade goda råden har jag så svårt för.

Självklart förstår jag att de flesta menar väl. Många vet ju inte heller min resa jag gjort genom alla åren. Med bantningar, fastekurer, viktväktarna och två magsäcksoperationer. Om det är något jag vet så är det allt om kost och motion. Sedan att jag lider av övervikt och inte lyckats/klarat att någon gång hålla vikten - gör säkert att många tror sig veta att jag brister i kunskap. Men se är det något vi överviktiga är specialister på - så är det kost och motion.

Man kan ge goda råd på flera olika sätt. Man kan kommentera framgång på många olika sätt. Min gode vän Henrik, som själv gjort en fantastisk resa med omläggning av livsstil, kost och motion han kan det där. Han gläds med mina 7 centimeter som försvunnit från midjan och sa igår: Daisy, skitbra jobbat. Viktigt att du äter dig mätt och att du gör precis som du gör. Promenerar och äter på fasta tider. Kanon Daisy. Och många av mina vänner är verkligen peppande och det lägger sig som bomull kring hjärtat. Jag lovar.

Energimissbrukarna, de som klankar och ser tristess och tråkigheter istället kan jag vara utan. Livet är alldeles för kort för att hänga upp sig på sådant. Eller hur!

Förresten så hade jag mina boots med nitar på idag. Rätt häftigt med kärringen som promenerar runt på stan mellan möten i nitar. Tycker jag själv. Så det så.

Tack för att du läser min blogg och önskar en fin torsdagskväll

Fina män, metoo & lite annat

Den finaste mannen jag någonsin träffat är min exmake, mina barns pappa. Aldrig någonsin gjorde han något som en man inte ska göra, aldrig sa han något fult eller gjorde något dumt mot mig eller någon annan människa. Jag vet för vi var tillsammans i nästan 22 år. Nu kanske det är någon som tänker, jaha va bra. Varför fortsatte ni inte vara gifta då? Om det tänker jag inte skriva, utan bara konstatera att det handlar inte om elakheter, trakasserier eller något sådant. Slut om detta.

Och ja kära kära läsare. Det finns många bra och fina män. Men jag ska också erkänna att jag under årens lopp mött många rötägg till män. Riktiga sådana. Med det sagt, vill jag härmed säga med handen på hjärtat, att jag aldrig personligen varit utsatt för något brottsligt. Alltså ingen man har någon gång gjort något brottsligt mot mig. Däremot har en hel del män betett sig som vidriga snuskpellar. Och det är ju inte brottsligt. Jag kommer senare till detta. Men i min omgivning känner jag flera kvinnor av alla åldrar som varit med om brottsliga saker, män som våldtagit inom hemmets lyckta dörrar, tafsat och gjort saker som jag inte ens vill skriva om här. Sexuella trakasserier. Allt mot kvinnans vilja. Ok, att tafsa är inte brottsligt - nä - men det är fel och inte ok. Ska vi vara överens om det?

Metoo-rörelsen, som jag kallar den, tog fart för några dagar sedan. Den synliggör något som alla vetat om, inte pratat om och framför allt sätter den fokus på något oerhört viktigt. Att kvinnor nu säger ifrån. Och ni män som läser min blogg, det handlar absolut inte om att vi kvinnor vill att man tycker synd om oss. Nej - vi synliggör att många män har behandlat kvinnor som skit under många många många år. Jag hoppas innerligt att det tar slut.

Ja, det finns vissa män som är sjuka. Alltså lider av någon störning så att de har vanföreställningar om kvinnor och sexualitet. Men det är inte de männen vi talar om. VI talar om helt vanligt män. Grannen, kompisen, pojkvännen, maken, brodern, pappan, chefen och flera flera andra. Helt vanlig män alltså. Som tar sig rätten att behandla kvinnor som de vill. Som tar sig rätten att tafsa på en kvinna bara för att han är man och hon är kvinna. Och det är inte ok.

Det är den konkreta behandlingen som jag pratar om här ovan. Den som syns och nu också hörs. I metoo. Men jag vill också prata om de mindre konkreta handlingar som män gör. Ni vet de där gliringarna, den där blicken på brösten eller rumpan eller till exempel uttrycker sig snuskigt. Trots att man säger till att man inte vill ha det så, vill inte lyssna, vill inte höra. Han den där som glor på dina bröst, när du pratar med honom. Vad jag vet så finns ögonen i ögonhöjd och inte i brösthöjd? Är det så svårt? Eller han som inte kan låta bli att kommentera din rumpa när helst han tycker det är ok.

När jag var dryga 25 år jobbade jag på reklambyrå. Det var mitt livs jobb och utmaning och jag var själaglad när jag fick jobbet som VD-assisten och projektledarassistent. Lite som chefens högra hand. Och allt var bra, tills det att den nye påläggskalven började. Han som blev som en tupp bland hönor på kontoret. Han som struttade omkring i sin tro att han inte bara var guds gåva till kvinnorna utan även guds gåva till VDn.

Han hade alltid vit skjorta och vinröd slips. Än idag ryser jag av bara tanken. Det var alltid vid kopieringsmaskinen det hände. Den var placerad i mitten av kontoret synlig för alla. Tänk att han alltid skulle kopiera när vi tjejer skulle kopiera. Annars kunde han minsann inte tänka sig att göra sådana enkla ting. Det fanns ju personal till sådant. Men kopiera det ville han. Så tryckte han sig tätt inpå en, eller böjde sig över oss tjejer och åt upp oss med blicken och viskade saker i ens öra. Han fortsatte månad efter månad med sitt äckliga vidriga sätt. Han var ju vice vd och gjorde som han ville. Fy f-n säger jag.

Sedan har vi den där mannen jag var trolovad med. Som bara någon tid efter vår trolovning satt framför datorn och tittade på kvinnliga underliv. Och satte ut en kontaktannons där han sökte sex med flera kvinnor samtidigt. Medan jag sov gott i rummet bredvid. Det är också kränkningar. Vidrigt är bara förnamnet.

Jag kan fortsätta, men då blir mitt inlägg ännu längre, och det är inte riktigt meningen. Vad jag vill ha sagt, är att INGEN KVINNA - INGEN KVINNA - SKA BLI UTSATT FÖR VARKEN VÅLDTÄKT, TAFSANDE, ELLER NÅGON ANNAN KRÄNKNING AV NÅGON MAN. INGEN! Det måste ta slut, för nu finner vi oss inte längre. Metoorevolten är bara början.

Sedan en sak till. Det finns en del kvinnor som också beter sig som svin och rötägg. Det är jag fullt medveten om. Men det är inte det jag bloggar om idag. Däremot anser jag att de kvinnor som gett sig in i debatten och tycker att man får tåla ett nyp lite då och då, de ger jag inte mycket för. Usch och fy. "Tåla ett nyp" lite då och då? Vad är de för kvinnor?


Höga klackar & choklad

Jösses ja, nu har hon haft all tid i världen att spekulera. Det vill jag lova. Daisy alltså. Men faktum är att det är något jag gått och tänkte på ganska länge. Och det är de där enormt höga klackarna som prinsessorna och kronprinsessorna i Europa går omkring med. I ur och skur. Jag har på något sätt fastnat vid detta.

Om de nu vill vara förebilder för unga kvinnor, när de är ute och representerar sitt land och sitt ämbete i världen - varför i all sin dar måste de ha på sig skyhöga klackar då? Jag undrar - är det där självförtroendet sitter? Det kanske är så! Kanske är det till om med så att de behöver någon form av distans till folket? Jag vill dock ej tro det!

Nä kära prinsessor om det är i de skyhöga klackarna som ni får självförtroende och kan titta ner på "folket" då är det allt något som är fel. Jag ska berätta något. Anna Lindh, vår framlidne utrikesminister, och jag hade inte mycket gemensamt. Hon var en otroligt smart välutbildad och karismatisk person. Vi hade inte ens ideologin tillsammans. Men en sak hade vi gemensamt och det var våra centimeter över havet, 161 cm. Anna Lindh reste land och rike och runt och höll fantastiska tal. Alla lyssnade när Anna ställde sig i talarstolen. Eller när hon för den sakens skull minglade runt i FN, eller någon annanstans i världen. Hon behövde inte de där skyhöga klackarna för att människor skulle ta henne på allvar. Och det behöver inte de perfekta trådsmala prinsessorna heller. Flera av dem, för att inte säga många, är duktiga och pålästa. Och kan sin sak. Folk skulle med emfas lyssna på dem i alla fall. Och se dem.

Måttet rågades häromdagen när jag ser kronprinsessan Mary av Danmark som är ett strålande exempel på intelligens och karisma, ska möta det japanska tronföljarparet i Tokyo. Då styltar hon omkring i ett par highheals på cirka 10 cm och måste böja sig så pass långt ner för att pussa och krama sitt värdpar. Hade det inte varit på sin plats att verkligen tänka sig för. Att kanske "komma ner på jorden" och visa sin respekt. Nä inte ens då.
Så nu har jag fått säga det om det.

Och till nu någonting helt annat. Idag promenerade jag tidiga morgon och avslutade allt med en kaffa i solen. Ljuvligt skönt.
Åt sesamkyckling med svartkål och tomater. Nu ikväll har jag ätit två bitar choklad. Och njutit av det. Nu kör hon, Daisy.


 
 

NU kör jag. Promenad, luft & sushi

Hej och välkommen tillbaka. Igår var det närmast all time high här och det är jag evinnerligt tacksam över. Tack ska ni ha alla! Idag var det ingen sol på himlen utan gråa tunga moln och massor med regn. Men nordbo som man är och ganska härdad vid det här laget, tog jag tjuren vid hornen och klädde mig förnuftigt. Parkas, regnkappa, halsduk och handskar. Till det ett par eleganta gummistövlar. Hahaha. Ingen smink - hon får duga som så. Men det var inte kallt och ändå otroligt vackert i naturen. Jag är ju så lyckligt lottad att bo i Stockholm med skog och vatten runt hörnet. Det skattar jag mig lycklig över.

Så promenerade jag ner till Norra Djurgårdsstaden. Efter en halvtimme tog jag en latte med utanför caféet och filtade in mig. Nog en sanslöst rolig syn, men den bjuder jag mer än gärna på.
Satt där och spekulerade om allt mellan himmel och jord och litet till. Och peppade mig själv. Det gick bra. Eftersom jag har luftrörskatarr så orkar jag inte så där jättemycket än, utan gick in till Sushi-stället för att köpa hem. 10-bitar är perfekt för en magsäcksopererad. Åt fem när jag kom hem, och sparar de andra fem till senare ikväll. Men för den sakens skull glömmer jag inte mellanmål. Typ äpple eller nötter. Eller varför inte en bit av mitt hemmabakade fröknäcke. Så gott.
Ingredienser: 1 dl pumpakärnor, 1 dl solroskärnor, 1 dl sesamfrön och 1 dl linfrön. Blanda allt med en tsk salt. Tillsätt 1/2 dl rapsolja och två dl kokt vatten och låt det dra i en kvart. In i uppvärmd ugn på 150 gr i mitten och grädda i cirka 1- 1,5 timmar Låt svalna. En delikatess. Jag lovar.

Så återigen, tack för att du läser. Jag behöver all pepp och uppmuntring jag kan få. Ha en riktigt fin torsdagskväll.

 
 



Ett skoskav som kom ut ur garderoben

Just så är det. Nu ska ni få höra.
Jag är ju en kvinna som är nöjd och stolt över mig själv. Jag njuter av livets goda och trivs gott med Daisy. Det tog mig nästan 58 år att gilla min kropp, och det efter ett oändligt antal bantningskurer och två magsäcksoperationer, inga lyckades i längden.

En dag för några år sedan blev jag intervjuad i tidningen Må Bra och efter en lång och trevlig intervju steg jag ut på Humlegårdsgatan och helt enkelt gillade mig själv. Jag är ju snygg, tänkte jag. Redaktören hade sagt till mig att mina hang-ups satt i hjärnan.

Nåväl, nu är det ju inte det jag ska berätta. Det var bara en introduktion. För det här blir nog långt. Sorry. I helgen som gick åkte jag och min gode vän Henrik på en riktig "unna-lyx-värda det-helg" till Hamburg. Vi hade verkligen sett fram emot resan. Bo på Vier Jahrezeiten som är ett av Europas bästa hotell. Äta, prata, dricka, promenera och bara vara i två dygn.

På Arlanda tidiga morgon inträffar då följande. Vi sitter i loungen och tar det ganska lugnt. Lite för lugnt kanske. Så börjar vi gå den långa vägen till gaten.Jag sa till Henrik gå du iväg så att vi hinner. Han går cirka 50 meter framför mig. Det ökar till 75, 100 meter och sedan ser jag honom knappt. Jag småspringer - nä inte riktigt för det kan jag knappt - och kör min kabinväska bakom mig,, har kappan hängande över axlarna - ser snyggt ut - och min nya fina väska över ena axeln. Jag pustar stönar och flåsar. Så hör jag att de ropar upp våra namn i högtalarna. Panik. Jag försöker gå fortare men det går inte så bra. Svetten rinner ner.

Väl framme vid gaten kommer SAS-killen ut till mig och frågar hur det går. Jag kan knappt svara på grund av flåset. Henrik väntar framme vid ingången. Då måste vi ta oss ner för en trappa och jag fastnar i räcket med min nya väska. Men skam den som ger sig. Jag hänger på. Ner på plattan och fram till flyget. Där står två värdinnor lite halvsura och GLOR på kärringen. Så ska jag upp på en liten trappa til flyget. Problemet är att trappan är smal och jättehöga trappsteg. Och jag försöker på alla sätt komma upp med väskor och mig själv.

Jo det gick. När vi väl har satt oss ner och svetten dryper ner i ansiktet och om ryggen säger Henrik. - Jag sa att du hade skoskav och att det var därför du gick lite långsamt.

Jösses vad vi skrattade. Men det blev också en uppvakningssignal. Så där vill jag inte ha det. Flåsig och helt utmattad. No way. Det handlar inte om mitt utseende. Jag tycker jag är söt som mullig. Det handlar om kondition och allmäntillstånd. Om hälsan och framtiden. Nu har jag tagit steget mot mitt sundare jag. Kosthållningen ska läggas om, promenaderna ska pö om pö bli längre och snabbare. Och träningen ska återupptas.

Jag är fast besluten och mycket motiverad. Och det beror inte på att jag käkar kortison just nu. Annars skulle man ju kunna tro det. Nä jag har tagit beslutet. Och ni kan följa mig här på bloggen, på instagram @daisybalkin och på Facebook: daisy.balkin. Om ni har lust vill säga.

Jag vill också tillägga att jag har de bästa coacherna man kan tänka sig, de bästa kostrådgivarna och bästa tränaren. Men ni får mer än gärna komma med glada tillrop och härliga kommentarer.

PS. Jag är ingen asket och kommer aldrig bli. Jag kommer unna mig en chokladbit till helgen och ett glas bubbel någon gång då och då. Och cigarreriet lägger vi på hyllan ett tag framöver DS.

Here we go - nu kör vi.

 
 

Finaste Arne

Jag kallade honom min favoritkapten - för det var precis vad han var farbror Arne. Det var genom Sjövärnskåren vi träffades för flera år sedan. Denna kloka man. Men det var faktiskt under mina vistelser i visstet som vi kom varandra närmare. Det kom sig helt enkelt så att jag sommarbott flera flera veckor i kårens stuga nere i marinan i Ystad. Första året några dagar och sedan har det bara ökat på. Arne var den man bokade hos, och var min hustomte. Flera somrar,när jag tog svängen till höger från hamnen till marinan, stod Arne på altanen och vinkade. Då visste jag att det vankades en nylagad kopp Zoega. Svart som synden. Så en varm kram och härligt småprat om det som varit och hänt sedan sist.

Många gånger är de då Arne kommit på 11 kaffe på altanen. Ibland har han kommit förbi men ingen Daisy har öppnat. Då visste Arne att jag sov. För det var ju mycket därför jag kom ner till vistet, för att vila, kontemplera, sova, njuta och att bara vara. Därnere har jag varit utbränd, slutförälskad, slutkörd, överförtjust, överlycklig och mycket mycket mer. Och det visste Arne, fastän att vi aldrig pratade om det.

Vi pratade om så mycket annat. Arne berättade om sina fantastiska resor på de sju haven. Om när han varit kapten på stora skutor som bland annat forslat bananer. Jag satt tyst och bara lyssnade - jo det händer att jag kan vara tyst. Han berättade om sina intressen och vi pratade om Sjövärnskåren som vi älskade båda två. Hans berättelser och historier kunde jag lyssna länge länge på. Och hans så förnuftiga sätt att se på saker.

Vi har kaffat på Ågrens och Söderbergh & Sara otaliga gånger genom åren. Och pratat och pratat eller bara suttit tysta. Under alla år, har jag aldrig någonsin hört Arne säga ett ont ord om någon. Tvärtom. Han var en sådan genuint fin människa.

Och när jag så fyllde 60 år i januari så kom Arne på min mottagning. Det var så oerhört stort för mig och det sade jag till honom. Så otroligt att du reste hit från Södern., Arne. - Men självklart Daisy ska jag vara med och fira dig, sa Arne.

För mig var Arne så signifikativt med vistet och kommer alltid att vara. Vad kommer väl 11-kaffet och 3-kaffet vara nu utan honom? Vem ska nu berätta om vad som hänt i Ystad sedan sist? Vem ska nu stå på altanen och vinka och bjuda på Zoega starkt som synden. Vem ska nu berättta om seglatserna på de sju haven?

Nu finns du inte mer Arne. Och vi är väldigt många som sörjer och saknar dig. Fina goaste bästa Arne..

Lite mer Ohlsson

"Problemet är inte att kvinnor siktar för högt utan under sin förmåga" . Orden är Birgitta Ohlssons fritt tolkade av ett av Amelia Earharts talesätt.

Så kom beskedet igår att Birgitta hoppar av politiken. Mycket mycket tråkigt tycker jag. Hon behövs hennes röst och hennes rättframhet behövs. Gudarna ska veta att vi inte alltid har samma åsikter men jag älskar hennes härliga gåpåanda och att inget är för stort eller för litet för oss kvinnor. Hon är en förebild för många, både män och kvinnor.

Jag kan ibland tänka att det skulle vara lite mer Ohlsson i oss damer. En sak är säker - Liberalerna kommer nog dessvärre göra sitt sämsta val någonsin 2018. De hade behövt ett ny ledare. Så nu har jag sagt det.

Det så kallade "Systerskapet"

När jag idag kollade på Facebook vad som hänt för ett år sedan, påminns jag om att det var den dagen riksdagsledamoten för Liberalerna Birgitta Ohlsson vaknade upp och såg att två av hennes kvinnliga partimedlemmar ville ha ut henne ur partistyrelsen. Jag blev fullkomligt rosenrasande. Hur kan två kvinnor, som arbetar ganska nära Birgitta, kräva hennes avgång. Det gjorde de med inlägg på sociala medier. Det var inte så att de pratat med henne innan. Idag är jag glad över att Birgitta fick enormt stöd överallt och många fler än jag gick i taket. Birgitta sitter kvar.

Och någonstans klingar orden: There is a special place in hell for women who don't help other women. Madeleine Albrights fenomenala ord. Jag vet av egen erfarenhet hur det kan stå till med det så kallade "systerskapet" mellan kvinnor. Och nu ska jag berätta om något som jag faktiskt aldrig pratat öppet om. Det är rätt längesedan och preskriberat som man säger. Men viktigt och därför väljer jag att berätta.

För 23 år sedan jobbade jag i en stor kvinnoorganisation inom de frivilliga försvarsorganisationerna. Vi hade flyt, och över 50.000 medlemmar. Jag hade arbetat där i sju år och älskade mitt arbete. Vi var nästan bara kvinnor anställda, förutom vår vaktmästare. Jag gav mitt liv åt jobbet, precis som flera av oss. Vi var ett sammansvetsat gäng och flera av oss umgicks privat. Det var många helger och många sena kvällar men också mycket skratt.

Så kom det sig att min närmaste chef skulle ta tjänstledig ett år för att studera. När jag fick reda på det gick jag hem till min familj och pratade igenom hur jag tänkte. Jag visste att jag hade ett enormt stöd bland alla medlemmarna, jag var duktig och kreativ , en fena på att hålla kurser och en visionär. Och jag tänkte, jag säger till ledningen att jag är intresserad av att hoppa in som vikarierande chef tills dess att min kollega kommer tillbaka. Suverän lösning, tänkte jag. Ingen behöver sättas in i arbetet. Jag hade alla kontakterna som behövdes. Med Försvarsmakten, ,medlemmarna, reklambyråerna, myndigheter, medier med flera. Strålande tänkte jag. Och gick tillbaka morgonen därpå och lade fram mina tankar.

Svaret jag fick, dels av min närmsta chef samt kanslichefen var: Daisy du har inte de rätta akademiska kvalifikationerna.

Tänk att den meningen sitter fortfarande i min hjärna trots att det är över 20 år sedan det hände.

Jag bröt ihop, blev väldigt ledsen och kränkt. Jag kan på sätt och vis förstå, på ett sätt, men har aldrig förstått på ett annat sätt.

Nåväl ett halvår senare slutade jag med buller och bång och startade min egen lilla kommunikationsfirma. Och jag har aldrig ångrat mig. Kanske på sätt och vis tacksam över att jag aldrig fick jobbet, för jag tänker på så oerhört mycket roligt och utvecklande liv jag haft sedan dess. Och det hände faktiskt ofta att jag tänkte "Their loss"!

Men det där med det så kallade "systerskapet" är det väl så där med, eller hur.
Och Madeleine Albrights ord klingar gott i mitt huvud, There is a special place in hell....

Värdlandsavtalet & en dam i nöd

Så kom då den stora dagen då jag skulle få vara med under pressvisning av delar av övningen Aurora. Jag lovar - jag har räknat ner dagarna. Det är längesedan Sverige hade en försvarsövning av denna kaliber. Över 20 år sedan, så det är inte bara en försvarsjournalist som jag som är taggad. Många är vi i Sverige som verkligen välkomnat övningen.

Amerikanska och franska luftvärnsförband har kommit till Göteborg för att tillsammans med svenska förband öva värdlandsavtalet. Vad är då värdlandsavtalet. Avtalet innebär i korthet att Sverige lättare ska kunna stödja och ta emot stöd från Nato vid en kris eller ett krig i Sverige eller i närområdet. Det innebär också att det blir enklare för Sverige att stå som värdland för ömsesidigt överenskomna militära aktiviteter, Att få hit allt materiel, fordon av alla slag och missiler samt personal är inte en enkel sak. I Frankrike har man planerat för sitt deltagande i nästan ett år. Amerikanarna är vana vid övningar. Eller som en officer sa till mig: - Vi övar ju jämt.

Jag fick se det franska missilsystemet,motsvarande. Vi fick gå runt och prata med officerare. Korta briefingar och snabba handskakningar. Och så pratade jag givetvis med vår överbefälhavare Micael Bydén. Som alltid är lika tillmötesgående.

Men mitt i allt detta, när 30 journalister och fotografer ska slussas från en punkt till en annan tillsammans med kommunikationsdirektören och presschefen för Försvarsmakten,  då hamnar Daisy i nödens nöd. Riktig nöd alltså.
Ute på ett fält. Med bara en massa soldater med k-pistar överallt.

Men nöden har ingen lag, och flera var de som engagerade sig i mitt läge. En så kallad "baja-maja" syntes på minst 15 mils avstånd. Nä nu ljög jag, men kanske några 100 meter bort. Så eskorterades jag till den lilla toan av en tjusig hemvärnare som inte kunde låta bli att dra på smilbanden.

Jag bjuder på det. Tur att man är luttrad.

 
 
Överbefälhavare Micael Bydén
 

Aurora & hälsan

Det bästa jag kunde göra för min lite "skadade" hälsa är att åka till Göteborg. Visserligen jobbar jag, men se det gör jag ju inte riktigt 24/7 utan kan också njuta. Nu är det så har jag en förmåga att njuta av det mesta. Dessutom älskar jag mitt arbete - även om jag inte är så förtjust i min Chef.

Här i Göteborg bor jag sedan urminnes tider, på Hotell 11 ute på Eriksberg. Det är inget lyxhotell, absolut inte. Men den service och det välkomnande jag får, kan jämföras med det bästa av det bästa. Topp of the line alltså. Jag får alltid rum högt upp och med vidunderlig utsikt över inloppet till Göteborg. Och vatten det är en lisa för själen. Här sitter jag i ur och skur och ser båtarna passera. Och promenerar utmed kajen. Det kunde inte kommit lägligare.

Nu har militärövningen Aurora startat. Den varar i tre veckor och är den största Sverige haft på över 20 år. Nästan 20000 deltar och förutom Försvarsmakten är det flera myndigheter som samövar. Mycket bra och ÄNTLIGEN, säger jag som är en stor försvarsvän.

Idag ska jag bevaka delar av övningen och bara det är otroligt spännande och väldigt intressant. Jag kommer blogga mer om detta.

Tills vi hörs, ha en god onsdag, och stort tack för att ni läser min blogg.

RSS 2.0