När vemodet trillar in

Det är höst. Ja det blir det ju alltid efter sommaren. Men av någon underlig anledning så kommer den alltid lika överraskande. Så var också häromdagen. Och när hösten kommer trillar vemodet in. Åtminstone för mig. Jag har skrivit om det förr, om hur jag blir låg alltmed att dagarna blir kortade och nätterna längre. När mörkret hälsar på.
 
Jag är ju en klok person!??! och vet att jag inte är ensam om detta. Och jag vet också att det inte är farligt. Det är mina rationella tankar. Men när det pågår som värst, när man knappt orkar stiga upp ur sängen på morgnarna, inte göra sig iordning, inte ens borsta tänderna, då tycker man väldigt synd om sig själv. När tyngden över bröstet är så påtaglig, fast så oförklarlig. När man är så trött i huvudet, när tårarna ligger lätt tillhands och man blir arg av minsta lilla. När man helt enkelt bara ligger i sängen med täcket över huvudet. Då är det föga tröst att det är massor av oss nordbor som lider av samma sak. Ingen tröst alls, helt enkelt.
 
Oh så viktig medicinen är. Livsviktig. Jag äter serotoninhöjande läkemedel sedan många år och då jag är magsäcksopererad även flera sorter extra tillskott. Allt man ska. Men det är knappast att de hjälper under dessa värsta dagar och nätter. Det jag försöker göra då, är att ta medikamenterna lite tidigare på dagen, gärna tidig tidig morgon. Det kan hjälpa en del.
 
Så när det vänder och man känner att man orkar lite mer, man går upp och man BORSTAR tänderna. Då är det som om lyckan kommer in och all världens möjligheter öppnar sig. Lite pö om pö får man allt ta det. Men den minsta förändring och förbättring är så välkommen så.

Kärleken

Jag bor fantastiskt. I stan, fast ändå i skogen och med promenadavstånd till city. Bortom kröken på något sätt. Där har jag bott i 16 år och älskat varenda dag i min lilla våning. Trots det har jag så önskat mig en balkong. Har sagt till mig själv, att ska jag flytta så blir det till en våning med balkong. Pratat om det där så mycket att mina närstående säkerligen har tröttnat för längesedan. I vårt lilla hus, har vi en så kallad piskbalkong, som stått obrukad under alla år. Den finns där men ändå inte. Vem sjutton piskar mattor nuförtiden????? Jag har sneglat på den, varje dag, den finns en halvtrappa upp från mig. Och jag har drömt mig bort, tänk om jag kunde inreda den, sitta där på morgonarna och dricka kaffe och bara vara. Men jag har bara tänkt. Tills en dag för några veckor sedan. 
 
Då började jag sakteligen pimpa den, tog ut bord och stol och några pelargoner. Köpte kuddar och matta. Och så skrev jag ett meddelande till mina grannar. Att de alla var välkomna att sitta och njuta på vår nya lilla balkong. 
Det gjorde susen. Nu har "jag" balkong, jag tar koppen och pressokannan med mig, boken och smörgåsen också, och bara är där. Som jag njuter. Ibland får jag sällskap av min grannfru eller granntjej. Då pratar vi om allt mellan himmel och jord och ingenting. Och kaffar tillsammans.
 
Tänk vad kärlek till en balkong kan göra med livet.
 
 

lyckans piller

Hej där. Ett tag sedan. men nu är jag här och spekulerar igen. Om allt och ingenting. Tänkte berätta om när jag började känna av låghet, deppighet, utbrändhet, kärt barn har många namn.

Det började med att jag vid samma tid varje eftermiddag, cirka 16.00, kände det som om jag fick en hjärtinfarkt. Jag skojar inte. Fick så ont runt hjärtat och det kom varje dag samma tid. Och det startade i november, då mörkret fallit över vårt vackra land. Jag visste inte vad jag skulle göra. Två små barn. full karriär med eget företag, våning och make. Gick till doktorn som sa att man kan inte ha hjärtinfarkt varje dag klockan 16.00. Och så skrev han ut ett serotoninhöjande läkemedel - Cipramil. Hade hört talas om de där lyckopillren, sånt skulle jag minsann inte äta. Inte behövde jag sådant inte. Tyckte jag då!

Så lade jag receptet i skrivbordslådan och fortsatte ha ont i bröstet varje eftermiddag. Berättade för en av mina väninnor som är sjuksköterska och hon sa: - Men du de där tabletterna är till för att intas. Inte för byrålådan. Och så började jag äta dem.

Det blev min räddning då. Efter några dagar släppte ontet - som i själva verket var ångest. Sådant hade jag ju bara läst om.
Till saken hör att jag året innan gjort min första magsäcksoperation och det är så oerhört viktigt att man äter vitaminer och mineraler av alla de slag, för magen tar inte upp dem på samma sätt, när man är opererad. Jag hade minskat 48 kg på ett år, vilket också är helt galet. Allt hade gått fort och där stod jag och varken kände igen mig själv fysiskt eller psykiskt.

Efter några år kom den berömda väggen emellan, men det har jag skrivit om förr. Så det slipper ni läsa igen. Men kontentan var att lära sig ta det lugnt och vara lat. Och det kan jag lova er att jag är. Ordentligt, Jag har också lärt mig känna efter och jag kan signalerna när det är dags att varva ner. Och då är det faktiskt mest psykiskt. Inte alltid så lätt, men nödvändigt.

Efter min andra magsäcksoperation visste jag hur viktigt det var med alla olika vitaminer, mineraler och folsyra. Det går inte en dag utan att jag tar mina tillskott. Och de tillsammans med serotoninhöjande räddar mig dagligen. En sak är säker - det är inte lyckopiller. Utan livräddande läkemedel.

Nyhetsmorgon & krönika om antisemitism

Om man inte kan somna så kan jag rekommendera er att exempelvis städa köket. Som jag gjort. Där såg det ut som om en eller kanske till och med 100 bomber briserat. Orsak ryggskott inklusive lathet. Men nu så är det jättefint, till och med golvet är tvättat. STORT för att vara hemma hos mig.

Antisemitismen har eskalerat i Sverige. Den har alltid funnits, mer eller mindre, men de senaste 10-15 åren har den visat sig med sitt fula tryne än mer. Förra helgen var full av incidenter och nu verkar det som om hela mediesverige och politiker har fått upp ögonen. Vi judar har ju vetat om hur det står till och om det har jag skrivit spaltmeter i flera tidningar. Men då har det inte tagits så seriöst.

För snart tre år sedan satt jag i Nyhetsmorgon och pratade om hur det är att vara jude i Sverige. Speciellt Malmö. Då sa jag att alla kommer glömma, men det gör inte vi. I tisdags var det så dags igen. Att sitta i Nyhetsmorgon alltså. Samma programledare som förra gången, men en annan ung man vid min sida, Daniel. Vi var båda nöjda med vår insats, om man nu kan vara nöjd med att prata om antisemitism, men dessvärre så blev det väldigt kort tid. Men bättre det än inget.

Min gästkrönika i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad som ska handla om försvar, blev istället en personlig krönika om den eskalerande antisemitismen. Med utgångspunkt att jag är född och uppvuxen i Malmö. Jag känner en sådan frustration över att det har ändrats så i mitt fina land.

Något som sägs rent ut nu - men som vi judar vetat om - är att man pratar öppet om att det till största grad är personer med rötter i del länder i Mellanöstern som begår dessa hemska brott. Det finns hot från vänster- och högerextremister också, men som sagt det mesta och allvarligaste är utförda av människor från Mellanöstern.

Jag känner att jag skulle kunna ägna mycket av min tid med denna fråga. Förra året föreläste jag om "hur det är att vara jude i Sverige" för en 9a på en skola i Nacka. Det är oerhört viktigt.

Vill ni se klippet från Nyhetsmorgon gå in på TV4/Nyhetsmorgon från den 12 december. Vi var med från kl 7.12
Och här är länken till min krönika:
https://www.sydsvenskan.se/2017-12-14/daisy-balkin-rung-det-kravs-hardare-tag-mot-valdsverkarna


 

Stort & smått 2017

Spekulerar över året som gått och vad som varit de stora händelserna i Daisys liv. Det där med att fylla 60 var ju riktigt riktigt roligt. Speciellt då jag faktiskt hade lite ålderskris några månader innan. Men så slog jag på stort, med mina mått mätt. Startade redan några dagar före med lunch med familjen. Sedan tog dottern och jag flyget till London och firade i tre dagar. Det var helt fantastiskt. Dottern överraskade med finlunch på Claridge's. På kvällen åt vi på Scotts och tog drinkarna på Connaugt. Det blev dagar som jag sällan glömmer.

Några dagar senare bjöd jag på mingel på Profil Hotel med närmare 50 gäster. Så oerhört trevligt att så många kom. Då fyller man ju gärna 60 igen. Födelsedagspresenten från sonen - en resa till Madrid blev också så urhärlig. Sonen och jag på lyxhotell, shopping, god mat och dryck och långa promenader.

Rent karriärmässigt var när jag blev gästskribent på Sydsvenska Dagbladet. Stort för mig som är uppfödd med Sydsvenskan hemma. Att få krönikera om försvaret är verkligen både utmanande och intressant. .

Att jag började dejta igen efter många år gav ju också en extra piff i tillvaron. Det måste jag erkänna. Och så pricken över i:et när jag för snart två månader sedan bestämde mig för att ändra min livsstil. Äta nyttigt. mycket grönt, inget bröd och smör, ta bort godis och kakor. Äta tre mål plus två mellanmål per dag och dagliga promenader. Det har verkligen gjort susen. Både fysiskt och psykiskt.

Det har onekligen varit ett bra och händelserikt år. Och det är ju inte slut än. Eller hur!

Vad har era bästa händelser varit? Jag är nyfiken.

Sunt förnuft, artighet & lite annat

Pratade med en ung landsman ( en skånepåg alltså) igår. Om allt mellan himmel och jord och mer därtill. Han sa många kloka saker den unge mannen. Bland annat att han tycker folk i Stockholm är sanslöst egofixerade. Som exempel tog han att ofta, för att inte säga nästan alltid, upplever han att när han frågar hur de mår, vad de jobbar med, hur det går på arbetet så svarar de med utläggningar om sig själva. MEN STÄLLER ALDRIG FRÅGAN TILLBAKA.

Och vet ni vad, jag kunde inte annat än att hålla med honom. Det stämmer verkligen på pricken. Den unge mannen hade bott tre år i London och så var det minsann inte där, sa han. Och inte himma i Skåne heller. Jag håller med honom där också. Jag upplever väldigt ofta samma sak. Man frågar av intresse och engagemang. Och av artighet och för att man verkligen bryr sig. Men så .......inget tillbaka.

Vad är det för hyfs? Är vi så självupptagna här i denna vackra huvudstad? Eller är vi ointresserade av andra medmänniskor? Jättetråkigt. Och när vi ändå är inne på detta med artighet, sunt förnuft, uppfostran och sådant, så har SL en kampanj just nu. På STORA affischer på bussarna kan man läsa att man ska låta dem som behöver det sitta, och låta passagerare som ska av bussen, gå av först. Sedan går man på själv. Men käraste nån, tänker jag, det är ju sådant som borde ligga i ryggraden. Eller hur? Är man kärring och vett&etikettpolis för att man tycker så. Nä det är jag inte, för den unge mannen tyckte ju samma sak.

Väldigt tråkigt att det har utvecklat sig så. Och så gäller ju även när man ger stans tröttaste ryggsäck eller väska platsen bredvid sig när det för övrigt är knökfullt i bussen. Om man nu inte fått ryggsäcken i huvudet först vill säga.

Så nu har jag sagt det. Och nu går jag över till mitt livstilsbyte - eftersom ni säkerligen är VÄLDIGT INTRESSERADE OM HUR DET GÅR.
Jo det går riktigt riktigt bra. Inga fler centimentrar har försvunnit: just nu ligger jag på minus 17 cm i midjan och 23 om stussen. Och det är fem veckor och en dag sedan jag startade. Men jag håller stilen och är lika motiverad som när jag började. Jag mår kanon både psykiskt och fysiskt. Inga begär efter varken godis eller kakor. Två gånger har jag varit sugen på en macka med smör och ost. Men har istället ätit mitt fröknäcke, ett ägg eller en banan.

Nu önskar jag er mina kära läsare en fin torsdag. Och tack för att ni läser min blogg.

Fyra veckor & 40 cm

Ja det är så sant som det är sagt. På fyra veckor har 40 cm försvunnit från denna kropp. Alltså 17 cm från midjan och 23 cm från stussen Min gode vän Carl skrev att det var ju tur det inte var på längden. Den var bra och jag har skrattat hela dagen åt hans kommentar.

Och fira det har jag gjort. Med kaffe och laktosfri mjölk. Det går bra att fira med det också. Väntar nog att fira med annat till helgen. Imorse och förmiddags blev det promenad i halvsol. Så ljuvligt härligt. Fyra km utmed bland annat ån nere i Norra Djurgårdsstaden.

Om jag nu ska lämna ämnet "JAG", så får det bli lite Uppdrag Granskning och dess storhetsvansinne. Ibland blir jag så trött. I söndags på bästa sändningstid klockan 20.00 prick hade SVT lagt in ett extrainsatt UG. Det är ju rätt stort. Rätt magstarkt eller hur? Då tror man ju att det är något MEGASTORT som hänt.

Kanske i vissa ögon, var det megastort. Men att avslöja skattesmitare och deras företag på Malta är ju inget nytt. I ett land där vi är trippel- för att inte säga quadrobeskattade är det väl inte så märkligt. Och att hoppa på dem som faktiskt betalt en HEL del skatt under många många år är ju inte så stort att man behöver extrainsätta ett UG. Skäms och trams.

Så det så.


Det kom ett mail

Häromdagen trillar det in ett mail från en för mig helt okänd kvinna. Men när jag läser det och ser bilden börjar allt klarna.
Det är min första barnflicka Inger som har skrivit ett så otroligt trevligt meddelande att jag rördes till tårar.
Hon skriver bland annat att hon alltid undrat vad det blev av den lilla söta snälla flickan Daisy, som hon var barnflicka för mellan 1958-1959. Och så berättar hon att hon hittade mig via Google.

Vilken solskenshistoria. Nu har vi kontakt och jag är så nyfiken på så mycket. Hoppas att jag ska kunna träffa henne vid tillfälle när jag är i Skåne.

Här är en av bilderna Inger skickade till mig.





16 cm & strålande humör

Egentligen brukar jag inte vara på gott humör i november. Då är det nästan mörkt hela tiden. Den där vintertiden tycker jag vi röstar bort och låter det vara sommartid hela året. Trots att en timme hit eller dit inte spelar någon roll så gör det faktiskt det för mig som HATAR MÖRKRET. Och jag blir låg. Men det tänker jag inte skriva om i detta inlägg - det tar vi en annan gång.

Nu går vi över till trefvligare saker. Som att jag minskat minskat 16 cm i midjan sedan jag startade mitt livsstilsbyte för 23 dagar sedan. Det är faktiskt helt otroligt. Och jag tycker fortfarande det är lätt.
Jag fortsätter mina fem måltider per dag - frukost, lunch och middag och två mellanmål. Jag käkar kyckling och lax och mycket plantbaserat och sallader. Till mellanmål blir det frukt eller mitt goda fröknäcke.

Idag blev jag sugen på en riktig macka med smör och ost. För första gången. Då sa min bästa Henrik, stå upp mot frestelsen. Och det gjorde jag för jag har inget sådant hemma. Och när jag begav mig ner på byn för att inhandla mat, så köpte jag inget tossigt alls. Jo choklad, för det hade jag bestämt att äta imorgon. Så det så.

Min dotter och Henrik är mina bästa peppare. Och det är underbart.
En sak till som hänt är att jag faktiskt mår både bättre psykiskt och fysiskt och det är verkligen helt otroligt. Jag brukar må lågt som sagt i november. Kanske det vänder nu!

Tack snälla ni för att ni läser och följer min blogg. Det är guld värt.






Fjäsk, beröm & uppskattning

Handen på hjärtat, det är faktiskt alldeles för LITE fjäsk i Sverige. Om det har jag skrivit förr. Och sagt. Och jag står fortfarande för de orden - DET ÄR ALLDELES FÖR LITE FJÄSK I SVERIGE. Innan ni blir skogstokiga och bläddrar vidare till en annan blogg eller stänger ner datorn, så ska jag berätta hur jag tänker.

Jag menar ju inte det negativa fjäsket, eller det som vi här i Jantelandet kallar fjäsk. För någonstans så blir svenskar närmast generade eller illa till mods när de får en komplimang, uppskattning eller beröm. Men det är ju inte riktigt klokt. Nä se vi borde lära oss här i kalla Norden att ta emot det med öppna armar och bli "lite till oss" istället. Tänk så gott det är för kropp knopp och själ. För att inte tala om självförtroendet.

En sak till som det är bra för, det är att ge uppskattning, att ge beröm och till och med fjäska på. Jag har aldrig lärt mig det där med att hålla igen på sådant. Säger mer än gärna till en expedit eller servitris att hon/han har snyggt nagellack eller är en fena på att ge god service. Varför i all sin dar ska jag inte säga det, om jag tycker så? Ge mig ett enda skäl?

Vissa dagar strör jag runt med "fjäsket" och ser att någonstans långt därinne hos mottagaren så kommer stoltheten och lyckan fram. Och det gör mig så glad.

En gång för väldigt länge sedan, på den tiden jag var anställd, fick jag höra att jag gav för mycket komplimanger. Har ni hört något så korkat! Kan man verkligen göra det? EN sak är i alla fall säker, när jag ger komplimanger så menar jag alltid dem. ALLTID.

Nu säger jag det igen, det är för lite fjäsk i Sverige. Hörde ni?

Energimissbrukare & nitar

I flera dagar har jag varit uppe med tuppen. Det tillhör verkligen inte vanligheten - då jag har svårt att somna. Om det har jag bloggat så många gånger. Jag ska förskona er. Däremot är det helt otroligt att vara uppe när andra människor vaknar. Jag som är ovan, noterar saker som jag aldrig sett tidigare. Bara det är ju kul. Och när jag då jobbat med möten med mera i flera timmar och tittar på klockan i tron om att den är typ 16 - 17, ser jag till min förskräckelse att uret endast är 13. Å andra sidan har jag fått mig tilldelat massor med timmar, bara sådär.

Visst är det förunderligt hur olika vi människor är på jorden. Kanske tur det, annars hade det väl varit sanslöst trist med en befolkning som alla är stöpta i samma form. Men de där som gnäller och inte kan glädjas åt andras framgångar eller tillgodokommanden, det är dem jag förundras över. Ni vet säkert själva vad jag menar. Nu när jag försöker ändra min livsstil, äta bra och nyttigare samt promenera varje dag, då kommer kommentarerna. De är inte många, tack och lov, och de har olika karaktär. Det tar jag givetvis, men vissa av de så kallade goda råden har jag så svårt för.

Självklart förstår jag att de flesta menar väl. Många vet ju inte heller min resa jag gjort genom alla åren. Med bantningar, fastekurer, viktväktarna och två magsäcksoperationer. Om det är något jag vet så är det allt om kost och motion. Sedan att jag lider av övervikt och inte lyckats/klarat att någon gång hålla vikten - gör säkert att många tror sig veta att jag brister i kunskap. Men se är det något vi överviktiga är specialister på - så är det kost och motion.

Man kan ge goda råd på flera olika sätt. Man kan kommentera framgång på många olika sätt. Min gode vän Henrik, som själv gjort en fantastisk resa med omläggning av livsstil, kost och motion han kan det där. Han gläds med mina 7 centimeter som försvunnit från midjan och sa igår: Daisy, skitbra jobbat. Viktigt att du äter dig mätt och att du gör precis som du gör. Promenerar och äter på fasta tider. Kanon Daisy. Och många av mina vänner är verkligen peppande och det lägger sig som bomull kring hjärtat. Jag lovar.

Energimissbrukarna, de som klankar och ser tristess och tråkigheter istället kan jag vara utan. Livet är alldeles för kort för att hänga upp sig på sådant. Eller hur!

Förresten så hade jag mina boots med nitar på idag. Rätt häftigt med kärringen som promenerar runt på stan mellan möten i nitar. Tycker jag själv. Så det så.

Tack för att du läser min blogg och önskar en fin torsdagskväll

Fina män, metoo & lite annat

Den finaste mannen jag någonsin träffat är min exmake, mina barns pappa. Aldrig någonsin gjorde han något som en man inte ska göra, aldrig sa han något fult eller gjorde något dumt mot mig eller någon annan människa. Jag vet för vi var tillsammans i nästan 22 år. Nu kanske det är någon som tänker, jaha va bra. Varför fortsatte ni inte vara gifta då? Om det tänker jag inte skriva, utan bara konstatera att det handlar inte om elakheter, trakasserier eller något sådant. Slut om detta.

Och ja kära kära läsare. Det finns många bra och fina män. Men jag ska också erkänna att jag under årens lopp mött många rötägg till män. Riktiga sådana. Med det sagt, vill jag härmed säga med handen på hjärtat, att jag aldrig personligen varit utsatt för något brottsligt. Alltså ingen man har någon gång gjort något brottsligt mot mig. Däremot har en hel del män betett sig som vidriga snuskpellar. Och det är ju inte brottsligt. Jag kommer senare till detta. Men i min omgivning känner jag flera kvinnor av alla åldrar som varit med om brottsliga saker, män som våldtagit inom hemmets lyckta dörrar, tafsat och gjort saker som jag inte ens vill skriva om här. Sexuella trakasserier. Allt mot kvinnans vilja. Ok, att tafsa är inte brottsligt - nä - men det är fel och inte ok. Ska vi vara överens om det?

Metoo-rörelsen, som jag kallar den, tog fart för några dagar sedan. Den synliggör något som alla vetat om, inte pratat om och framför allt sätter den fokus på något oerhört viktigt. Att kvinnor nu säger ifrån. Och ni män som läser min blogg, det handlar absolut inte om att vi kvinnor vill att man tycker synd om oss. Nej - vi synliggör att många män har behandlat kvinnor som skit under många många många år. Jag hoppas innerligt att det tar slut.

Ja, det finns vissa män som är sjuka. Alltså lider av någon störning så att de har vanföreställningar om kvinnor och sexualitet. Men det är inte de männen vi talar om. VI talar om helt vanligt män. Grannen, kompisen, pojkvännen, maken, brodern, pappan, chefen och flera flera andra. Helt vanlig män alltså. Som tar sig rätten att behandla kvinnor som de vill. Som tar sig rätten att tafsa på en kvinna bara för att han är man och hon är kvinna. Och det är inte ok.

Det är den konkreta behandlingen som jag pratar om här ovan. Den som syns och nu också hörs. I metoo. Men jag vill också prata om de mindre konkreta handlingar som män gör. Ni vet de där gliringarna, den där blicken på brösten eller rumpan eller till exempel uttrycker sig snuskigt. Trots att man säger till att man inte vill ha det så, vill inte lyssna, vill inte höra. Han den där som glor på dina bröst, när du pratar med honom. Vad jag vet så finns ögonen i ögonhöjd och inte i brösthöjd? Är det så svårt? Eller han som inte kan låta bli att kommentera din rumpa när helst han tycker det är ok.

När jag var dryga 25 år jobbade jag på reklambyrå. Det var mitt livs jobb och utmaning och jag var själaglad när jag fick jobbet som VD-assisten och projektledarassistent. Lite som chefens högra hand. Och allt var bra, tills det att den nye påläggskalven började. Han som blev som en tupp bland hönor på kontoret. Han som struttade omkring i sin tro att han inte bara var guds gåva till kvinnorna utan även guds gåva till VDn.

Han hade alltid vit skjorta och vinröd slips. Än idag ryser jag av bara tanken. Det var alltid vid kopieringsmaskinen det hände. Den var placerad i mitten av kontoret synlig för alla. Tänk att han alltid skulle kopiera när vi tjejer skulle kopiera. Annars kunde han minsann inte tänka sig att göra sådana enkla ting. Det fanns ju personal till sådant. Men kopiera det ville han. Så tryckte han sig tätt inpå en, eller böjde sig över oss tjejer och åt upp oss med blicken och viskade saker i ens öra. Han fortsatte månad efter månad med sitt äckliga vidriga sätt. Han var ju vice vd och gjorde som han ville. Fy f-n säger jag.

Sedan har vi den där mannen jag var trolovad med. Som bara någon tid efter vår trolovning satt framför datorn och tittade på kvinnliga underliv. Och satte ut en kontaktannons där han sökte sex med flera kvinnor samtidigt. Medan jag sov gott i rummet bredvid. Det är också kränkningar. Vidrigt är bara förnamnet.

Jag kan fortsätta, men då blir mitt inlägg ännu längre, och det är inte riktigt meningen. Vad jag vill ha sagt, är att INGEN KVINNA - INGEN KVINNA - SKA BLI UTSATT FÖR VARKEN VÅLDTÄKT, TAFSANDE, ELLER NÅGON ANNAN KRÄNKNING AV NÅGON MAN. INGEN! Det måste ta slut, för nu finner vi oss inte längre. Metoorevolten är bara början.

Sedan en sak till. Det finns en del kvinnor som också beter sig som svin och rötägg. Det är jag fullt medveten om. Men det är inte det jag bloggar om idag. Däremot anser jag att de kvinnor som gett sig in i debatten och tycker att man får tåla ett nyp lite då och då, de ger jag inte mycket för. Usch och fy. "Tåla ett nyp" lite då och då? Vad är de för kvinnor?


Höga klackar & choklad

Jösses ja, nu har hon haft all tid i världen att spekulera. Det vill jag lova. Daisy alltså. Men faktum är att det är något jag gått och tänkte på ganska länge. Och det är de där enormt höga klackarna som prinsessorna och kronprinsessorna i Europa går omkring med. I ur och skur. Jag har på något sätt fastnat vid detta.

Om de nu vill vara förebilder för unga kvinnor, när de är ute och representerar sitt land och sitt ämbete i världen - varför i all sin dar måste de ha på sig skyhöga klackar då? Jag undrar - är det där självförtroendet sitter? Det kanske är så! Kanske är det till om med så att de behöver någon form av distans till folket? Jag vill dock ej tro det!

Nä kära prinsessor om det är i de skyhöga klackarna som ni får självförtroende och kan titta ner på "folket" då är det allt något som är fel. Jag ska berätta något. Anna Lindh, vår framlidne utrikesminister, och jag hade inte mycket gemensamt. Hon var en otroligt smart välutbildad och karismatisk person. Vi hade inte ens ideologin tillsammans. Men en sak hade vi gemensamt och det var våra centimeter över havet, 161 cm. Anna Lindh reste land och rike och runt och höll fantastiska tal. Alla lyssnade när Anna ställde sig i talarstolen. Eller när hon för den sakens skull minglade runt i FN, eller någon annanstans i världen. Hon behövde inte de där skyhöga klackarna för att människor skulle ta henne på allvar. Och det behöver inte de perfekta trådsmala prinsessorna heller. Flera av dem, för att inte säga många, är duktiga och pålästa. Och kan sin sak. Folk skulle med emfas lyssna på dem i alla fall. Och se dem.

Måttet rågades häromdagen när jag ser kronprinsessan Mary av Danmark som är ett strålande exempel på intelligens och karisma, ska möta det japanska tronföljarparet i Tokyo. Då styltar hon omkring i ett par highheals på cirka 10 cm och måste böja sig så pass långt ner för att pussa och krama sitt värdpar. Hade det inte varit på sin plats att verkligen tänka sig för. Att kanske "komma ner på jorden" och visa sin respekt. Nä inte ens då.
Så nu har jag fått säga det om det.

Och till nu någonting helt annat. Idag promenerade jag tidiga morgon och avslutade allt med en kaffa i solen. Ljuvligt skönt.
Åt sesamkyckling med svartkål och tomater. Nu ikväll har jag ätit två bitar choklad. Och njutit av det. Nu kör hon, Daisy.


 
 

NU kör jag. Promenad, luft & sushi

Hej och välkommen tillbaka. Igår var det närmast all time high här och det är jag evinnerligt tacksam över. Tack ska ni ha alla! Idag var det ingen sol på himlen utan gråa tunga moln och massor med regn. Men nordbo som man är och ganska härdad vid det här laget, tog jag tjuren vid hornen och klädde mig förnuftigt. Parkas, regnkappa, halsduk och handskar. Till det ett par eleganta gummistövlar. Hahaha. Ingen smink - hon får duga som så. Men det var inte kallt och ändå otroligt vackert i naturen. Jag är ju så lyckligt lottad att bo i Stockholm med skog och vatten runt hörnet. Det skattar jag mig lycklig över.

Så promenerade jag ner till Norra Djurgårdsstaden. Efter en halvtimme tog jag en latte med utanför caféet och filtade in mig. Nog en sanslöst rolig syn, men den bjuder jag mer än gärna på.
Satt där och spekulerade om allt mellan himmel och jord och litet till. Och peppade mig själv. Det gick bra. Eftersom jag har luftrörskatarr så orkar jag inte så där jättemycket än, utan gick in till Sushi-stället för att köpa hem. 10-bitar är perfekt för en magsäcksopererad. Åt fem när jag kom hem, och sparar de andra fem till senare ikväll. Men för den sakens skull glömmer jag inte mellanmål. Typ äpple eller nötter. Eller varför inte en bit av mitt hemmabakade fröknäcke. Så gott.
Ingredienser: 1 dl pumpakärnor, 1 dl solroskärnor, 1 dl sesamfrön och 1 dl linfrön. Blanda allt med en tsk salt. Tillsätt 1/2 dl rapsolja och två dl kokt vatten och låt det dra i en kvart. In i uppvärmd ugn på 150 gr i mitten och grädda i cirka 1- 1,5 timmar Låt svalna. En delikatess. Jag lovar.

Så återigen, tack för att du läser. Jag behöver all pepp och uppmuntring jag kan få. Ha en riktigt fin torsdagskväll.

 
 



Ett skoskav som kom ut ur garderoben

Just så är det. Nu ska ni få höra.
Jag är ju en kvinna som är nöjd och stolt över mig själv. Jag njuter av livets goda och trivs gott med Daisy. Det tog mig nästan 58 år att gilla min kropp, och det efter ett oändligt antal bantningskurer och två magsäcksoperationer, inga lyckades i längden.

En dag för några år sedan blev jag intervjuad i tidningen Må Bra och efter en lång och trevlig intervju steg jag ut på Humlegårdsgatan och helt enkelt gillade mig själv. Jag är ju snygg, tänkte jag. Redaktören hade sagt till mig att mina hang-ups satt i hjärnan.

Nåväl, nu är det ju inte det jag ska berätta. Det var bara en introduktion. För det här blir nog långt. Sorry. I helgen som gick åkte jag och min gode vän Henrik på en riktig "unna-lyx-värda det-helg" till Hamburg. Vi hade verkligen sett fram emot resan. Bo på Vier Jahrezeiten som är ett av Europas bästa hotell. Äta, prata, dricka, promenera och bara vara i två dygn.

På Arlanda tidiga morgon inträffar då följande. Vi sitter i loungen och tar det ganska lugnt. Lite för lugnt kanske. Så börjar vi gå den långa vägen till gaten.Jag sa till Henrik gå du iväg så att vi hinner. Han går cirka 50 meter framför mig. Det ökar till 75, 100 meter och sedan ser jag honom knappt. Jag småspringer - nä inte riktigt för det kan jag knappt - och kör min kabinväska bakom mig,, har kappan hängande över axlarna - ser snyggt ut - och min nya fina väska över ena axeln. Jag pustar stönar och flåsar. Så hör jag att de ropar upp våra namn i högtalarna. Panik. Jag försöker gå fortare men det går inte så bra. Svetten rinner ner.

Väl framme vid gaten kommer SAS-killen ut till mig och frågar hur det går. Jag kan knappt svara på grund av flåset. Henrik väntar framme vid ingången. Då måste vi ta oss ner för en trappa och jag fastnar i räcket med min nya väska. Men skam den som ger sig. Jag hänger på. Ner på plattan och fram till flyget. Där står två värdinnor lite halvsura och GLOR på kärringen. Så ska jag upp på en liten trappa til flyget. Problemet är att trappan är smal och jättehöga trappsteg. Och jag försöker på alla sätt komma upp med väskor och mig själv.

Jo det gick. När vi väl har satt oss ner och svetten dryper ner i ansiktet och om ryggen säger Henrik. - Jag sa att du hade skoskav och att det var därför du gick lite långsamt.

Jösses vad vi skrattade. Men det blev också en uppvakningssignal. Så där vill jag inte ha det. Flåsig och helt utmattad. No way. Det handlar inte om mitt utseende. Jag tycker jag är söt som mullig. Det handlar om kondition och allmäntillstånd. Om hälsan och framtiden. Nu har jag tagit steget mot mitt sundare jag. Kosthållningen ska läggas om, promenaderna ska pö om pö bli längre och snabbare. Och träningen ska återupptas.

Jag är fast besluten och mycket motiverad. Och det beror inte på att jag käkar kortison just nu. Annars skulle man ju kunna tro det. Nä jag har tagit beslutet. Och ni kan följa mig här på bloggen, på instagram @daisybalkin och på Facebook: daisy.balkin. Om ni har lust vill säga.

Jag vill också tillägga att jag har de bästa coacherna man kan tänka sig, de bästa kostrådgivarna och bästa tränaren. Men ni får mer än gärna komma med glada tillrop och härliga kommentarer.

PS. Jag är ingen asket och kommer aldrig bli. Jag kommer unna mig en chokladbit till helgen och ett glas bubbel någon gång då och då. Och cigarreriet lägger vi på hyllan ett tag framöver DS.

Here we go - nu kör vi.

 
 

RSS 2.0