om att erkänna

Jag är känd för att vara ganska "snabbkäftad" - vilket betyder att jag svarar ganska snabbt och kaxigt. Jag har också rätt många åsikter och jo jag är till och med ganska rigid eller konservativ i mitt tankesätt.

På Rikskonferensen i Sälen i början av veckan överraskades vi alla av att de militärer som stod på scen var uniformerade. Det har aldrig hänt förr - man har haft klädkod casual på dagarna, alltså civil och kavaj på kvällsarrangemangen. Mitt första intryck var att - nä det har var inte alls bra. Grönkläder på scen. Och det var jag ju inte sen med att tala om för den första jag träffade efter det att jag sett överbefälhavaren stå på scenen. Trots att ÖB sa att det är ett beslut de tagit, när jag står här då jobbar jag, alltså uniform.

Så alltså, när jag i pausen stöter på en bekant så är jag snabb med att ha väldiga åsikter om det där med uniform på Rikskonferensen. Men jag fick mothugg och mannen som jag mött, han förklarade sin synpunkt. jag lyssnade, men tyckte inte alls han hade rätt. Nä nä.

Sedan tänkte jag efter! Så typiskt mig. Och efter någon timme när jag smält intrycken, funderat på vad min bekant sagt till mig samt tänkt en vända till, då retirerade jag i mina tankar. Jag gjorde helt enkelt en inre pudel. Minsann. Och i Expressens livesändning från Sälen då vi sammanfattade hela konferensen, hör jag mig själv tycka att detta med att ha uniform på scenen, är ju helt strålande. det ger en signal, och visar att man som officer är stolt över sitt yrke och sin Försvarsmakt. Jag lade också till att jag tyckte att det rent PR-mässigt var perfekt, för det kan också göra att man kan få fler sökande till försvaret.

Så kan det gå, när man ändrar åsikt. Minsann.

Två dagar på Rikskonferensen

Så var det dags igen, att reflektera över Folk & Försvars Rikskonferens i Sälen. Den 71:e i ordningen och den 19:e för mig. Fast det höll knappt på att bli någon resa för mig i år. Dagen före vaknade jag med feber och halsont. Kände mig som en Man som är förkyld. Jag lovar. Och ännu mer ynklig när jag var tvungen att konstatera att jag inte skulle kunna vara med på för mig årets stora begivenhet. Jag ÄLSKAR ju försvar- och säkerhetspolitik. Abstinensen ökade var varje timme och när jag sedan läste inläggen på Facebook om hur bra allting var - ja då steg febern nog ytterligare någon grad. Men efter ett STORT ambitiöst intag av medikamenter av alla de slag, inklusive ingefära, citron, honung och kokt vatten så stod jag i alla fall på benen på måndagsmorgonen och kunde följa med en mycket god vän, som skulle bila upp andra dagen.
 
Nåväl, reflektioner var det! För det första är jag förvånad över att det sitter närmast 350 personer på åskadarplatserna, alla med intresse för försvars- och säkerhetspolitik. Om vi drar bort alla journalister och fotografer som irrar omkring efter något intervjuoffer eller ett scoop, så är det cirka 310 kvar. Av dessa 310 personerna var det INTE EN ENDASTE EN som ställde någon fråga i konferenssalen. Trots att moderatorn vid ett flertal tillfällen uppmuntrade till frågor från publiken. INTE EN ENDA på tre dagar. Jo förresten - en var det. Och det var undertecknad. Och den frågan ställde jag inte förrän på tisdagen, då konferensen pågått i över två dagar. Jag missade tyvärr både statsministerns, försvarsministerns och överbefälhavarens tal. Jag såg dem i webbutsändningen - men jag var inte tillstädes. Hur kan det komma sig att ingen ställer frågor?
 
Det är viktiga livsavgörande frågor som tas upp på scen och ingen har något att fråga om? Mycket märkligt! Det är för mycket budgivning och auktion när det gäller pengar till försvaret. Jag sa i Expressens livesändning igår - att jag anser att försvaret är alldeles för allvarligt för att hålla på budgivning med en miljard hit och tio miljarder dit. Jag anser att allianspartierna beter sig barnsligt. Men regeringen får också en känga. De velar! Låt någon ta befälet, sätt er ner NU och ta beslut. Vi står inför problem, Ryssland ökar sin närvaro i Östersjöområdet, de rustar upp och håller på med påverkanskampanjer, datorintrång och skyr inga medel för att föra krig och intervenera. Vårt svenska försvar behöver mer pengar och de behövs NU. Inte om ett år, tre år eller fem år. Försvarsberedning i all ära, visst är det bra, men Björn von Sydow som utsetts till ordförande, kommer inte presentera något det närmsta året. Jag är en människa som gillar konsensus. Jag tycker om när man kan göra breda uppgörelser och komma överens. I en sådan viktig och allvarlig fråga som försvaret av Sverige, behövs samsyn, partiövergränsande uppgörelser - men det behövs någon som tar ledningen och säger ifrån.
 
Överbefälhavaren är en bra karl. En doer. En man som vet vad han vill och som genomför det han ska. Han har under 2016 tillsammans med Försvarsmakten jobbat för ett vassare försvar. Det har han lyckats med under de förutsättningar han har. Men han kan inte trolla med knäna. När pengarna är slut är de slut. Så är det. Enkelt men trist. Att försvara vårt land tillhör livsviktigt anser jag. Självklart behöver vi bra skolor, omvårdnad, god äldrevård men om vi inte kan försvara vår demokrati, hur ska vi då kunna gå vidare. Hur ska vi då känna oss trygga? Det är alltså allvar nu. Jag skriver inte det för att hetsa eller sprida rysskräck. Men vi har en granne i öst som uppträder hotfullt och despotiskt, Det är inget att hymla om. Enligt överbefälhavaren råder det inget krigshot mot Sverige, men vi befinner oss i oroliga tider.
 
Nato då? Om Nato var det ganska tyst. Försvarsministern deklarerade å det starkaste att vi i Sverige ska värna om vår alliansfrihet. Men om det - g-d förbjude - skulle bli krig, då står vi där helt mol allena. Vi har samarbets- och bilaterala avtal med Finland, Storbritannien, Polen och Danmark. Men om det smäller är vi ensamma. Det tål att tänka på. Kära läsare, där har ni mina reflektioner och intryck över de senaste dagarnas konfererande. Vad som hände med förkylningen? Ja den frodas gott, men jag har väl lyckats bli av med en eller annan bacill som jag gett bort till några andra försvarsnördar i Sälen.

Ett adjö

Under ett liv träffar man många många människor. Några blir man vän med, vissa blir bekanta och de flesta passerar revy. Inte för att man tycker mindre om dem, men bara för att så är det.

Men så dyker en person upp som kommer att sätta sina spår hos dig just därför att det är en bra människa. Johan var en sådan person. Vi träffades genom mitt uppdrag som chefredaktör och han blev min uppdragsgivare. Jag kommer aldrig glömma hans första arbetsdag - precis just den dagen som jag skulle lära mig att dansa - ja du läser rätt - på kansliet. Uppväxt med diskodans är inte så jätteroligt när man frekvent besöker Folk och Försvars Rikskonferenser. Där dansar man på riktigt. Alltså vals och sådant.

En av de anställda på kansliet hade förstått mitt dilemma och tagit med sig den STORA kassettbandspelaren med James Lastmusik.
Vi stängde dörren, och så var det "bara" att följa 1,2,3 och 1,2,3 med dånande valsmusik i rummet. En försynt knackning på dörren hördes och utanför står en mycket förvånad med väldigt road Johan.

Så följde många härliga år med redaktionsråd och styrelsemöten. Det var högt i tak och vi delade inte alltid åsikter - fast vi ville egentligen detsamma. Att tidningen skulle bli en av de bästa, en av de mest lästa med en hög stilistisk nivå när det gällde Sjövärnskåren, totalförsvars- och säkerhetspolitik.

Johan kunde enormt mycket, han var påläst och en fena på att formulera sig. Så mycket stöd jag fick. Och så mycket feedback.
Vi kunde bråka om smådetaljer, men det blev aldrig obehagligt eller någon större katastrof. Det slutade alltid i enighet - vi ville ju samma sak.

När han valde att sluta och pensionera sig blev det för mig ett stort stort tomrum. Men vi höll kontakten och varenda gång vi sågs eller hördes av, var det lika trevligt. En dag kom en tjockt paket på posten - det var "En liten bok om mej" - Johan hade skrivit om allt det han varit med om. Han skrev till mig att han hade saknat att skriva, efter det att han slutade att skriva sin "Näst sista ordet" i Sjövärnsposten. Och beslutat sig för att skriva en bok, mest för att hans barn skulle kunna läsa, men säkerligen också för att han behövde skriva ner allt det som hänt honom under hans handbolls- och försvarsmaktskarriärer. Boken läste jag på direkten. Så mycket Johan.

Förra veckan ringde telefonen och en god vän berättade att Johan hade gått bort. Johan, nä det kan inte stämma, tänkte jag. Inte Johan. Nu är världen utan en bra och fin människa. Och jag har Johans bok på nattygsbordet för att att komma närmare honom..
Finaste du, jag önskar att du har det gott där du är. Du är saknad.


Vaddå alliansfrihet

Nu måste jag spekulera på riktigt - eller rättare sagt säga vad jag tycker och tänker. Om det som Socialdemokraterna i tid och otid pratar om - nämligen alliansfrihet.

Det fanns en gång en tid då Sverige hade nytta av sin alliansfrihet - kanske var det därför som Hitler och hans gelikar inte invaderade oss. Om det kan vi dryfta mycket och länge - men den tiden är för längesedan över. Kalla kriget is no more och Sverige är idag som vilket land som helst. Även om sossarna ibland tror att vi är förmer.

Dagen före ambassadör Krister Bringeus skulle presentera sin rapport om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten publicerades ett debattinlägg i Dagens Nyheter. Alltså torsdagen den 8 september. Författarna till detta inlägg vad inte mindre än vår utrikesminister Wallström och försvarsminister Hultqvist. Där bedyrade de båda vikten av att Sverige är alliansfritt. Dagen före utredningen publicerade alltså!!!!

Mantrat "Alliansfrihet" får vi höra titt som tätt. Jag tror till och med att vissa - läs Wallström, Hultqvist & Löfven säger det i sömnen.

Men nu är det faktiskt så, kära läsare, att vi har ingått försvarspolitiska samarbetsavtal med både Finland, Danmark och Storbritannien. Inte för längesedan - utan nu på den senaste tiden. Och ett är på gång med Polen. Hur var det nu med Alliansfriheten?!?!?!
Sverige är inte alliansfritt längre. Inte alls. När ska Socialdemokraterna inse det? När ska de vakna ur sin Törnrosadröm?
 
Tilläggas ska, att jag även ställer mig oerhört kritisk till hur Alliansregeringen skötte NATOfrågan, under de åtta år de regerade. En katastrof kan man säga. Att inte ens ta i frågan. Folkpartiet var den enda som rakryggat ställde sig upp och sa att Sverige bör gå med i NATO. De andra tre partierna var det tyst som i graven från. Nu däremot - är det annat ljud i källan.  
 
 

Rör inte våra kors & davidstjärnor


Den debatt som hägrat angående ”mittkors” som startades på Facebook för några veckor sedan, har fullkomligt spårat ut. När företrädare för kyrkan och andra kulturpersonligheter går ut och säger att korset kan vara stötande och provocerande, då är något gravt fel.

Korset är en symbol som är vacker och fin – självklart ska kristna gå med sitt kors. Lika mycket som jag som judinna går med min Davidstjärna. Den går jag med för att visa att jag är just judinna, för att jag är stolt för det, men också för att den har så mycket symbolvärde. Precis som korset. Jag kan inte se i var det skulle vara provocerande och stötande?

Det är väl upp till var och en om man vill visa sin tro? Sedan när har det blivit stötande? När hände det att vi i Sverige ska vara rädda för att provocera andra religioner genom att gå omkring med ett kors? Jag har full förståelse för att man provocerar genom att visa symboler som chikanerar religioner och människor – exempelvis nazistiska, fascistiska eller invandrarfientliga pins eller badges. Det är till och med till viss del förbjudet. Men det är en helt annan sak – än att gå omkring med sitt kors eller sin davidstjärna.

Vi lever i ett demokratiskt land. Den dagen vi inte ska kunna gå omkring med kors, davidstjärna eller andra religiösa symboler är det illa. Riktigt riktigt illa för Sverige.
 
 
 
 
 
 

Är jag en bakåtsträvande fördomsfull antifeminist?

En natt i Sälen när jag inte kunde sova började jag allvarligt fundera över mitt eget beteende. Som om jag skulle sova bättre efter det?!?! Hur jag tänkte - om det ska jag berätta.

Jag gör ingen hemlighet av att jag älskar karismatiska människor som står på scen. Att jag blir alldeles överlycklig när jag lyssnar på föreläsare och talare som ger av hela sig. Som har glimten i ögat. Och oftast tycker jag att det är män som står för den biten. Och jag framhåller mer än gärna deras storhet. Där mitt i natten i Högfjällshotellets säng började jag verkligen rannsaka mig själv. Är det så att jag har svårt att ta till mig kvinnor som har karisma, som talar som gudar och som framför sitt budskap med emfas? Är jag kanske till och med avundsjuk?

Nu började det bli svettigt, en sann terapisession vill jag lova!
Jo jag älskar män, det vet både jag och några av er, att jag gör. Men är jag kanske innerst inne en rabiat kvinnohatare som under inga omständigheter vill premiera andra kvinnor? Huva, tänkte jag och funderade vidare.

Jo, jag har skrivit många långa artiklar om vår försvarsminister som jag tycker är en bra karl. Som håller sina tal och som även kan använda humorn som medel. Gillar även inrikesministern som gärna, i den svåra tid vi lever i, kan dra en vits eller två, när han framträder. Jag var helt såld när Fredrik Reinfeldt stod bakom talarstolen och talade utan manus och jag fullkomligt skrattade ihjäl mig när komikern/mimaren Lasse Nilsen stod på scenen i Vinterträdgården.

Men gör det mig till en bakåtsträvande svartsjuk käring?
Klockan var nu fyra och sömnen lååååångt borta. Då uppdagade jag att när Ida Bexell, förbundsdirektör på Attunda Brandkår äntrade mikrofonen och med hög stämma och humor talade om något så viktigt som att vara människa, blev jag saliggjord. Och när Pernilla Ström modererar oss genom tre dagar, påläst och snabb i repliken ställer sina frågor, då är jag lycklig. För att inte säga när Gudrun Persson, Rysslandsexpert på FOI, framlägger sina dräpande teser om Herr Putin, då smälter jag.

Nä jag är ingen avundsjuk feminist. Inte heller någon bakåtsträvande självgod käring. Utan en kvinna som gillar de som kan föreläsa eller stå på scen och med glimten i ögat framföra ett viktigt budskap. Man eller kvinna, spelar ingen roll. Så det så.

Om jag kunde somna sedan? Nä då var det dags för frukost.

Lusekofta

Här i Sälen är det dagligdräkt som gäller - alltså lusekofta på dagarna. Det duger också med färgad shetlandströja, rundhalsad yllejumper eller vanlig hederlig kofta.

Igår kom inrikesminister Ygeman i LUSEKOFTA extra allt.
Idag höll han ett mycket bra tal om säkerheten i Sverige, om det läge vi befinner oss i. Och avslutade med ett citat ur en sång av David Bowie. Klockrent,

Jag återupptog frågan jag ställde till honom förra året om judarnas situation och utsatthet i Sverige. Då kom han direkt från Paris hit till Sälen. Efter attentaten mot Charlie Hebdo och kosherbutiken.
Jag undrade om han besökt Judiska Församlingen i Malmö - det hade han inte och hans intryck då var inte alls att de var så utsatta.

Idag svarade han mig att min fråga hade betytt mycket för honom. Han har nu besökt alla judiska församlingar och man har höjt bidrag till bevakning och informationsintag. Idag visste han mer än förra året. Han har verkligen växt Ygeman.


Verkställ

Alltså man kan inte annat än att tycka om försvarsministern. Jag vet inte om det beror på det klingande dalmålet eller hans enorma förmåga att stå med båda benen på jorden. Men jag är helt "såld".

Missförstå mig rätt - jag är journalist så jag är inte så betagen att jag inte kan se objektivt på det han säger och gör. Inte heller betuttad så att jag inte kan kritisera. Men maken till försvarsminister har vi inte haft sedan "doffen" brann - som min mamma brukade säga. När han avslutar sitt tal här i Sälen med: " Nu gäller verkställ" då smälter jag.

Lika betuttad är jag inte i utrikesministern. Som klampar in på försvarsdepartementsområdet och uttalar sig "privat" om sin syn på värnplikten. Privat - hm - i Sälen - där det finns mer än 40 journalister samlade. En sak kan jag säga - så mycket vet jag - att Wallström driver inte försvarsdepartementet - men hon blandar sig och klampar in på områden som hon inte ska uttala sig om.

Nu måste jag in och lyssna vidare på konferensen och återkommer.

en ständig sökare

Jag undrar hur många timmar, dagar, veckor ja till och med månader jag har lagt ner i mitt liv på att leta efter saker. Tro nu inte att jag menar leta efter den snygga klänningen, eller toppen eller skon i affärerna. Nä det ÄR INGA SOM HELST PROBLEM. Jag menar leta efter saker som "kommer bort" hemma"! Typ glasögonen, dörrnycklarna, sockan eller mobilen. 
 
Men det är inte bara hemma som jag ständigt letar....även ute. Och då är det i väskan. Ni förnuftiga förståsigpåare - kom nu inte och säg att det blir bättre med en LITEN väska. Jag har nämligen prövat. Jag letar där också?!?!?!



vi är alla överlevare

En mycket god vän till familjen sa för många år sedan: - Daisy, vi är alla överlevare. 
 
Idag kommer jag inte riktigt ihåg i vilket sammanhang han sa dessa kloka ord. Men jag vet att vi pratade om Förintelsen och om hur vi drabbats på olika vis. Jag tyckte att min egen judiska familj kommit lindrigt undan och att jag inte ens kunde kalla mig för "second generation".Second generation är de som är barn till överlevare av Förintelsen. Då sa han: - Daisy vi är alla överlevare.
 
I dagarna har vi högtidlighållit Förintelsedagen. Den 27 januari 1945 öppnades portarna till Auschwitz och världen fick en chock. Idag vet vi vad som hände där och i många andra koncentrationsläger. Tyskarna utrotade systematiskt judar, romer, handikappade, homosexuella och oliktänktande. Bara av det skälet att de var judar, romar, handikappade, homosexuella och oliktänkande.
 
Aldrig mer säger vi - ALDRIG MER. Men det kan hända igen. Jag som är en väldigt optimistisk person är väldigt pessimistisk när det gäller detta. Drygt 20 år efter Andra Världskrigets slut förföljdes judarna i Polen och tvingades fly. De blev trakasserade och utstötta från universitet, sina arbeten, i skolor. 20 år efter Auschwitz befrielse. Aldrig mer sa vi ju!
 
Romer lever fortfarande som om de vore spetälska i många europeiska länder. Rumänien själva behandlar dem som åttonde klassens medborgare. I Norge vill man förbjuda tiggeri för att det stör gatubilden!!!!! I Sverige finns det att parti som säger samma sak. 70 år efter Auschwitz befrielse. ALDRIG MER!
 
I en ort i Mellansverige förföljs ett homosexuellt gift par. De får sin bil besprutad och sten kastas mot deras husfönster. 70 år efter Auschwitz befrielse. Aldrig mer!
 
I Malmö vågar inte judar bära sin davidstjärna eller gå med kippa. När de kommer ut från synagogan på lördagsförmiddagen skriker ungdomar från sina bilar: Judejävlar! ALDRIG MER!
 
Vi är alla överlevare

multistar

Jag har åter varit i tv. Jo det är sant. Bara jag skriver det får jag hybris. 
Och ni som tillhör min fanclub?!?!?! vet att jag bara älskar det. Lika bra att komma ut som ego. 
 
När de ringde från Debattredaktionen på förmiddagen och undrade om jag kunde ställa upp behövde jag inte ens tänka över svaret. På tåget satt jag hela tiden och undrade om mina medpassagerare förstod att det satt en megastjärna i vagnen. De skulle bara veta...
 
Men faktum är, att trots att jag håller kurser och föredrag om bland annat att stå på scen, och att jag är rätt så van att prata inför publik , så var jag väldigt nervös. Saningen kommer alltid fram.
 
Väl på plats i TV-huset i Göteborg togs jag om hand som en stjärna. Eller rättare sagt - alla togs om hand som stjärnor. Inte bara jag. Så man kommer snabbt ner på jorden. Vi pratade överviktsoperationer för barn. Ett viktigt ämne. Vad jag tycker om det kan du se och höra om du går in på länken:
 
http://www.svtplay.se/video/2502184/debatt/27-11-22-00.
 
Jag är ju pro operationer för vuxna över 18. Men inte lika positivt inställd till operationer för barn. Varför - se inslaget. Programmet börjar med två andra diskussioner. Överviktsoperationerna kommer först sist i programmet.
 
 
 
 
 
 

den gubben gick inte.

Ni vet ju att jag numera är inredningsexpert, inredare, tapetserare, möbelsnickare med mera mer mera. Alltså till husbehov! Idag hade jag varit på möte och gick förbi en affär med tofsar och knappar och sådant. Och då kom jag på att jag saknade något. In rusar jag i affären, som jag brukar, och säger högt - har ni sådana där band som man fäster utmed tyg på en karmfåtölj. Så sa jag för jag vet inte vad det heter. Innehavaren säger med hög skånsk röst - utan att lyfta blicken från det han håller på med. - Ja det har vi. Har du en tygbit med dig. 
Nä säger jag, det har jag inte. - Ja se då är det inte så enkelt. Vi har 220 sorter och det kommer bli omöjligt för dig att välja rätt. Men jag har fåtöljen på bild, säger jag. Nä nä det blir aldrig bra nyanser på en mobil.
 
Jag fortsätter, men alltså jag bor ju ganska långt härifrån. Jag väljer något bara. Det BLIR ALDRIG BRA, får jag till svar. Gå hem och skicka mig en liten tygbit på posten så fixar det sig.
 
Nä jag fick gå ut med svansen mellan benen och nästan skämmas över att jag kunde vara så fullkomligt urbota korkad att jag glömt den lilla tygbiten. Jag som nästan alltid blir bönhörd.

omskolad.

Jag gjorde det igen. Gjorde om. Alltså en gammal karmfårtölj som gått i arv. I flera år har den intagit min lilla hall men jag har aldrig riktigt förlikat mig med den. Drömt att den ser helt annorlunda ut. Bläddrat i vackra inredningsmagasin och tänkt - sådär ska min fåtölj ser ut en gång!!!! Men mer än så har det aldrig blivit.
 
Tills igårkväll. Hade i vanlig ordning spontant rusat in i färgaffären sedan vidare till tygboutiquen. 
Och så direkt på när jag kom hem. Att måla var ju en bagatelle (man är ju van) men att klä om - se det var inte så enkelt alls. Men några timmar senare med händer som ser ut som om de drabbats av den värsta av sjukdomar, grå färg över hela kroppen och ett hallgolv som påminner om slaget vid Lûtzen är fåtöljen klar. 
 
Här är resultatet.
 
 
 
 

stående

 
Jag gillar inte ordet "ensamstående"! Det har en negativ klang och ger helt fel signaler. För många av oss är det en självvald status och har absolut ingenting med ensamhet att göra. Kanske till och med tvärtom. Vi är SJÄLVSTÅENDE! Det är ju det jag är SJÄLVSTÅENDE. Smaka på det! Visst är det härligt, positivt,optimistiskt och ognälligt! Och passar så bra in på mig. Självstående och självgående och inte ensam. Och kanske till och med enastående!

gömmor.

Så kom julen för ett antal år sedan och då var mina arvingar bortresta och jag helt mpl allena i den stora hufvudstaden. Inhandlade mat för helgen och såg att det var extrapris på en stor kartong Belgiska nougatsnäckor. - Aha tänkte jag, bra att ha om någon kommer förbi. Erkänna kan jag att komma förbi mig är det sällan någon som gör. Även om jag bara bor på Norra Djurgården, så anser många att det är "så långt ute". Men som sagt lura sig själv kan man ju.

Hemma på kvällen kom jag på att jag hade en chokladkartong. Oh en bit kan man väl unna sig. En bit blev till två som sedan blev till fyra. Då fick jag den otroligt fantastiska idéen att jag skulle gömma kartongen för mig själv. De ni! Gör om det om ni kan!

Jag ställde mig på en stol i min lilla hall och öppnade skåpet ovanpå garderoben och slängde in kartongen så långt jag kunde. Det är högt i tak och den hamnade långt bortom sans och redlighet. Jag var så lycklig över min insats & min enorma påhittighet!

På natten när jag löste Svenskans korsord kom jag på att jag ju hade en kartong någonstans. Och jag visste ju var. Men inte hur jag skulle få ner den. Jag spekulerade rätt länge på detta. Inte hade jag någon stege heller som kunde hjälpa till..

Tog fram en stol och på den fyra tjocka handdukar och fyra påslakan, sedan försökte jag ställa mig på detta vidunder. Det gick med nöd och näppe. I handen hade jag tagit sopborsten och nu försökte jag med all makt jag kunde uppbringa att få tag på chokladeländet. Jesses vad jag slet. Svetten rann och jag började känna att lakan och handdukar startade en slags kamp mellan sig under mina fötter. Men skit i det tänkte jag. Här gäller det att ta kommandot om vem som bestämmer härhemma. Hon Daisy som vill gömma saker och ting eller Daisy som vill ha demokrati i detta  huset.

Och pang så rasade chokladkartongen ut genom skåpet, men rasade gjorde även lakan och handdukar och stol. Daisy hamnade på hallgolvet med choklad och stol över sig. Men jag hade vunnit. Att jag sedan var så blåslagen att det nog hade gjort sig bra med en doktorstitt var en helt annan sak. Inte kunde jag komma in på akuten med blåmärken på arm och ben och förklara varför, dagen före julafton!!!!

RSS 2.0