Det där med att ta beslut är minsann och dar inte alltid så enkelt. Ibland undrar jag var min pondus och mitt förnuft tagit vägen. Att istället för känsla gå på förnuft kan ha sina dubier. Jag som styrs till största del av känslospröt och magkänsla är ingen speciellt bra förebild när det gäller kraftfulla genomtänkta beslut!

Och har man då inget tålamod heller då blir ju hela processen rent ut sagt outhärdig. Tänk själv. Hur många gånger har man inte hört: - Du låt oss tänka på saken några dagar och så hörs vi. Att säga så till mig är som att slänga in handduken direkt.
Vaddå tänka några dagar. Då får jag fullkomlig krupp! Nä - ta beslutet nu och så kör vi som det blir. Eller!?!?!

Nu är det ju inte så att jag inte tagit stora och krävande beslut i mitt liv. Det har jag! Rätt många också! Och märkligt nog så har jag väldigt sällan ångrat mig. Även om de ibland tagits "a la minute"! Bakklok är jag sällan. Det beslutet har jag tagit efter långt klokt övervägande!

Jag hade gått ner massor i vikt och stod i sovrummet och sorterade bort de STORA kläderna. Min då sjuåriga dotter satt i soffan och tittade förunderligt på mig. När jag kommer till ett par jeans håller jag upp dem och försöker vika ihop dem. Dottern kommer fram till mig och kramar om mig och säger: - Mamma var inte ledsen, du växer snart in i dem igen.!!

Är det inte helt underbart ljuvligt med dessa barnkommentarer som är helt utan prestige och värderingar?
Och jag delar mer än gärna med mig av dem!

Till mitt förra inlägg har den kära "Markvärdinnan" kommenterat att hon tycker att Federley borde ha färgat sina glasögon med nagellack. Nej se det är bara en som får göra det och det är JAG! Och det har jag kommit på helt själv. Så de glasögon som jag glömmer ibland!!! är idag oranga. Ett par är svarta - som förr var gula. De oranga har varit både rosa och genomskinliga - så det så!

Att ta sig själv på blodigt allvar är farligt. Så är det! Att däremot kunna skatta åt sig själv och skaka på huvudet åt sina blundrar är nyttigt och utvecklande. Och detta har ingenting med seriositet att göra.

Allt för många år i mitt tidigare liv - arbetade jag med människor som var övertygade om att om man skrattade alltför mycket så var man inte seriös. Och det i sin tur gjorde ju att jag mer eller mindre blev klassad som "klassens clown" i negativ mening. Det gjorde inte mig något. Men störde säkert många. Och jag tackar han däruppe och mig själv för att jag en dag sade att jag fått nog. Tack och adjö sa jag den 2 februari 1995. En av de bästa dagarna i mitt liv! Sedan blev jag min egen chef och kan vara precis så oseriös som jag vill. Ha ha ha!

Vi behöver mer oseriösa politiker i Sverige. Och då menar jag absolut inte en sådan farlig individ som Berlusconi. Ulf Adelsohn är ett mycket bra exempel på en härlig oseriös seriös politiker med glimten i ögat. Men det passade väl inte Moderaterna att ha honom som partiledare. Han kanske var som en ulv bland fåraherdar?!?!

Dagens mest härliga oseriösa seriösa politiker är Fredrick Federley. En härlig frisk fläkt som har allt. Glimten i ögat, smart, påläst, glad, snygg, orädd och mycket seriös. Precis sådana behöver vi mer av i Sverige. I riksdagen, i regeringen, på arbetsplatser och i skolorna. Då blir det ännu godare att leva!

Att män ger kvinnor komplimanger är helt accepterat i vårt svenska samhälle. Om en man säger: - Vad vackra ögon du har, så ler man ännu vackrare, kanske slår ner ögonlocken och blir enormt glad. Men om jag skulle säga samma sak till en man, då är inte det lika accepterande? Eller är det?

Jag har skrivit det förr här att jag gillar att komplimera. I snabbköpskassan, i busskön ja nästan överallt. Eller via mail! Och det tas för det mesta emot med öppna armar. Men inte alltid. De flesta jag säger det till är unga tjejer eller unga damer?! Men vågar man säga det till en kille/man utan att det tas för en invit? Jag spekulerar! Där är jag nog lite "konservativ" eller rättare sagt FEG!
Det har hänt, faktiskt. För ett antal år sedan gick dottern och jag på Humlegårdsgatan mitt i Stockholm. Emot oss kom krögaren Erik Lallerstedt som då enligt tidningarna minskat många kilon. Han såg så nöjd och bra ut. Även om jag nog tyckt att han alltid sett bra ut. Precis när vi når i höjd med varandra så säger jag: - Grattis, du ser kanonbra ut! Han skiner upp som en sol och säger glatt, TACK!

Dottern frågar mig om jag känner mannen ifråga. Och jag svarar henne att det gör jag inte. Behöver jag skriva här vad hon svarade eller berätta om hennes kroppsspråk?!?!

Alltså - kan en kvinna ge män komplimanger utan att bli tagen för "mansslukerska"?!?

En mycket tidig morgon - eller kanske rättare sagt - en okristlig tid skulle jag ge mig iväg till Göteborg. Som vanligt hade denna beresta kvinna lagt fram de viktiga ting som alltid medföljer henne på arbetsresorna. Jag hade också tagit det STORA beslutet att låta datorn vara kvar hemma. Inte behövde jag väl denna tingest, när jag enbart skulle vara borta i 1,5 dygn. Så skönt att slippa, tänkte jag. Och inte ska jag ha med STORA bagaget heller. Inte fem par skor och inte tre handväskor. Nej! Jag skulle resa light. Riktigt light. Alltså med en mindre bag och en handväska. Jag njöt av tanken och även när jag satt i taxin till stationenmlog jag stort.

Tåget rullade ut från centralen och jag hade tagit med mig Svenskan. Snart skulle tågvärden servera frukost och jag fick lyckoruskänslor när jag tänkte mig tre timmar framöver med korsord, kaffe och musik i öronen. Men säg den lycka som varar för evigt. Jag upptäckte då att jag glömt mina glasögon. Jo det är sant. Hur fasiken kan man glömma sina glasögon när man haft sådana i över 40 år?!?!?!

Om jag säger att jag blev arg, sur och förbannad så är det bara förnamnet. Alltså utan glasögon och dator i Göteborg. (Låter nästan som den danske kultfilmen "Utan trosor i Tyrolen", som jag aldrig fick se) - skulle bara inte vara möjligt.
Nå tänkte jag, inte bli ledsen nu. Du kan ju i alla fall lyssna på klassisk musik. Men nej minsann. Lyckan var inte med mig denna morgon. Den klassiska kanalen på SJ-tåget var ur funktion.

Sova då, det är ju skönt på tåg. Om det nu inte varit för mina bakre grannar, som redan från klockan 06.10 pratade business till klockan 09.17. I över tre timmar. Och ganska högt. Om cyklar: X460, Runner XS Cross, F18 Bike och allt vad de nu heter. Men alltså hallå - klockan sex på morgonen. Redan klockan sju börjar det ringas i mobiltelefoner i hela vagnen. Men vem fasiken pratar jobb så tidigt på morgonen? Byta till tyst vagn gick inte, för där var det fullt. Det kan jag förstå!
  
På Pressbyrån på Göteborgs central köpte jag ett par läsglasögon och en penna. Penna hade jag också glömt och det är ju otroligt intelligent när jag skulle göra två reportage. Så rätt nöjd tog jag mig till första anhalten på resan. med glasögon och penna i säkert förvar.

Efter mitt första uppdrag bjöd Göteborg på SPÖREGN - men se paraplyet hade jag inte glömt. Skulle precis borda spårvagnen in till city och tar upp mobilen för att beställa en sms-biljett. Då fungerar inte mobilen - SIM-kortet är inaktiverat, stod det på displayen."Jäklar tänker jag, de har stängt av den. Förbaskade idioter" Hur gör jag nu? Hjärnan sätts på full planering. Med en plan A, en plan B och kanske också en plan C.  Utan mobil och dator i Göteborg. Visserligen nu med läsglasögon (2,0) och med penna. Men dock.
 
Via hotellets stationära telefon  kontaktades mobiloperatören,. Och efter att ha svurit, gått upp i falcett berättat om mitt llivsöde, så säger den otroligt tålmodige kundsupportern: - Har du prövat att stänga av mobilen och starta om den igen. Behöver jag skriva mer. Exakt - ni har förstått! Det fungerade.

Vad har jag då lärt av dessa händelser? Eller vad är sensmoralen i denna berättelse?  Jo, jag tänker aldrig mera resa ifrån min dator, även om resan endast är på 1,5 dygn. Abstinens är vad jag led av. Glasögonen och mobilen då. Jo men det löste sig ju, eller hur? Och pennor det finns det gott om.

Ibland förundras jag över min egna positiva inställning till livet. Ja det är faktiskt sant. Att jag har en sådant enorm tro på att saker och ting löser sig och att jag är optimistisk inför nästan allt.

Alltså missförstå mig nu inte. Det är inte så att jag är mesig på något sätt. Tvärtom tycker jag. Och åsikter har jag ju både hit och dit. Det har ni väl läst om i mina föregående inlägg. Men min positiva inställning till livet finns där på något sätt. Och jag gnäller väldigt sällan. Eller knappast alls.

Jag spekulerar i om det är en mogenhetsaspekt? eller en uppfostran eller är det rentav gener....
Vem har jag i så fall ärvt detta av?

Som egenföretagare är inte livet alltid en dans på rosor. Det är inte så att pengarna trillar in precis. Det har stundtalsvarit hårt arbete, blod, svett och tårar. MEN ALLRA MEST SKRATT och ENORM TILLFREDSSTÄLLELSE: I de mörkaste stunder har jag aldrig klagat - detta är ju faktiskt självvalt - utan sett till det positiva. Det löser sig är mitt motto.

LIkadant när det gäller att vara ensamstående förälder - ordet ensamstående gillar jag inte. Vi är ju två föräldrar till våra barn. Tvåbensförälder låter både trevligare och roligare. Alltså som tvåbensförälder har det varit en fantastisk resa. Att lära känna sina ungdomar och ha tid för dem är en ynnest. Att vara med dem och umgås är ett privilegium som är oerhört. Att också få att tid till sig själv varannan vecka har varit en gudagåva. Som faktiskt inte är alla människor förunnat.  Så mycket positiv kraft har jag inte fått av mina barn och av min egentid.

Denna enorma positivitet kanske inte gillas av alla. Men vad göra åt det. Jag stornjuter själv av den. Och förhoppningsvis kan den kanske smita av sig lite! Och gå i arv!

Jag har varit i Norrland. Eller rättare sagt norr om Dalälven. Visserligen endast några mil norr om älven men för en skånska som jag är det Norrland. I dagarna tre var jag i Gävle. För att bevaka Marinfestivalen där. Fördomar som jag har, så trodde jag att Gävle skulle vara en avkrok likt Kuskasjärvi eller Någanstansisko men icke. En vacker kuststad med fina byggnader, härliga caféer, bra hotell och trevliga människor. Så även jag är fylld av fördomar - jag som ska vara så enormt vidsynt, filantropisk och openminded. Ha ha säger jag bara. Men jag är åtminstonde medveten om mina brister??!?!?!

I Gävle mötes jag av mina sjövärnare. Och de är "mina" sjövärnare. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Om någon annan skulle våga sig på att ta anspråk på detta begrepp - blir det inte roligt för den personen - vill jag lova. Jag älskar alla mina sjövärnare. Unga som gamla, herrar som damer, tjejer som killar. Där utmed kanalkajen låg de vackert sida vid sida - de tio Sjövärnsfartygen. Polerade, vaskade och ståtliga. Från Gotland, Östergötland, Skåne, Blekinge, Västernorrland, Gävle, Göteborg och Märsgarn. Och många långa stora kramar fick jag av PeGe, Kenta, Helena, Bosse, Göran, Mikael, Mats, Birgitta, Catharina, Christer, Miriam, Carl-Åke, Claes, VIktoria, Stephan, Marcus, Magnus, Arne, Daniel, John, Inga-Lill, Charlotte, Kerstin, Per, Rolle, Jerry, Mattias och flera andra.

Det är en emorm värme och gemenskap man möts av. En glädje och en entusiasm som smittar av sig. Det är högt till tak och skratten vilar över en. Det finns en vilja och ett Sverigeengagemang som heter duga. I Gävle hjälpte Sjövärnskåren till med logistiken vad gäller allt på sjön. Vår egen "hamnkapten" Daniel såg till att skeppen slussades in och ut, att hålla kanalinfarten fri från båtar när så behövdes och att allt gick rätt till. Gävleborna fick båtskjuts lite här och var och Daniel beredde dem plats på våra båtar. En härlig syn att iaktta. Jag lovar.

Det är inte utan STOR stolthet man är chefredaktör för Sjövärnsposten. Ett priviligerat uppdrag som värmer. Med sjövärnsvärme.

Jag har inget tålamod. Så är det. Jag vet knapp ens hur man stavar till det. Fick slå upp det i Svenska Akademiens Ordbok för att överhuvudtaget kunna skriva ner TÅLAMOD här.

För mig artar det sig ungefär så här. Om jag vill fixa till mitt hår hos mina gulliga frisörer Mia och Sussie så kan jag inte veta det om två-tre veckor. Utan i stunden - exakt den stunden. Nu vill jag bli fin, klippt, färgad, tjusig. Då ringer jag eller går förbi och undrar! Systrarna frisör har lärt sig det nu efter några år som mina hårfixare. Och de vet hur de ska handskas med henne den där Daisy som inte kan boka tid som alla andra. Möjligtvis kan jag sträcka mig till att vänta en till två timmar. Men det är MAX. Samma sak är det när jag ska till tandläkaren. Inte kan jag boka tid i flera månader i förväg inte. Nej jag ringer och kollar med dr Peter och syster Gunilla. Och finns det ingen tid i mycket närtid får det vara. Så är det!

 Det har hänt att jag önskat vara en sval, bedårande, timid och väntande kvinna. Men det var förr det. Numera trivs jag sanslöst gott med att vara den jag är, en smått galen, oblyg och oväntande dame. UTAN TÅLAMOD!




 

Klockan är snart tjugo i tre, mitt i natten alltså. Det är fortfarande 15 grader utanför fönstret och det kommer ljumma vindar in i mitt lilla kök. Och jag är så uppfylld av en enorm lycka. Varför - jo om det ska jag berätta.

Som jag har skrivit så tycker jag precis som många andra att tiden rusar iväg. Åren då man startar familj och barnen växer upp är så hektiska, intensiva och händelserika att man inte riktigt hänger med. Nu när barnen står någorlunda på egna ben och klarar sig bra utan denna smått galna moder, så finns det tid till spekulering och eftertänksamhet.

För ett antal år sedan blev jag kontaktad av en kusin i Skåne. Honom hade jag träffat en gång och då var jag 15 år. Det telefonsamtalet i början av december 2000 förändrade mitt liv. Jag blev med kusin. Och med kusinhustru och kusinbarn. Helt fantastiskt. Mitt i allt så hade vår familj utökats. Vi fann varandra direkt och nu känns han så nära. Nästan som en storebror. Och han är lika tossig som jag.Han ringer och kollar att jag mår bra, säger - Är allt bra med dig, på redig skånska. Har du det bra tossiga kusin, säger han! Det är så gott!

Som om det inte skulle räcka, så har vidundret Facebook gjort att jag blev kontaktad av två av mina kusiner i Danmark. Dem har jag heller ej träffat på mwe 35 år sedan. Och det är så fantastiskt. Nu har vi blivit ännu flera känns det som. Och vi märker att vi har så mycket gemensamt med samma uppväxt och lika tossiga pappor. Vi chattar och chattar och berättar. Skrattar och gråter och nickar förstående. Det värmer så oerhört och jag känner att jag är så lyckligt lottad. Att ha fått stor familj! Det är lycka det!

Jag inte bara spekulerar jag diskuterar också. Jo så är det. Är rätt kaxig om jag ska vara ärlig. Det har jag inte alltid varit, men jag är en människa som mer än gärna säger ifrån. Kan inte hålla tyst. I mitt gamla liv, när jag var anställd óch hade både kollegor, arbetskamrater och chefer så stod jag alltid på barrikaderna. Sade ifrån om jag tyckte något var tossigt. Eller om någon blev illa behandlad. Inte så populärt hos cheferna och inte heller hos kollegorna. Speciellt inte när jag arbetade med kvinnor.

Vi är inte så bra på att stödja varandra vi kvinnor. Och jag undrar varför. Vi gillar inte att någon annan kvinna sticker ut hakan och hörs för mycket. Vi tycker heller inte om när andra kvinnor hörs och syns för mycket. Och vi gillar definitivt inte när andra kvinnor kommer upp sig. Nu undrar jag VARFÖR? Varför kan vi inte glädjas åt andra människors framgång? Är det den avundsjuka taggen som hugger till? Världen hade varit så mycket trevliga och behagligare om vi lärt oss att stödja varandra och glädjas även över andras välbefinnande.

Själv jobbar jag bäst med män. Så har det alltid varit. Det är rakare rör, snabbare beslut och för det mesta uppslupen stämning. Inte alltid - men som sagt för det mesta. När jag kom till Stockholm en aprildag 1980 och började arbeta i plåtbranschen fick jag lära mig den hårda vägen. Denna lilla oskyldiga? 23 åring fick höra både det ena och det andra på kafferasterna när plåtförsäljarna berättade om sina eskapader. Rodnadens tid gick snabbt förbi - det vill jag lova. Vitsarna var grova, stämningen var hjärtlig och besluten korta.

Kanske inte så konstigt att hon Daisy sedan specialiserade sig på försvarsfrågor. En rätt manlig värld - är väl ett understatement. Men den världen gillar jag!