Min danske onkel som var minst lika tossig som min pappa brukade alltid boka två biljetter när han skulle på Det KongligeTeater i Köbenhavn. Men varför undrade jag. - Lille Daisy, sa han och tittade på mig genom sina glasögon, extra stolen är till min stokk (danska för käpp) Oj oj oj som vi skrattade när han berättade detta. Han gick ju inte ens med käpp.

Min morfar Elias brukade ibland gå med käpp med silverkrycka. Det ansågs elegant för herrar i pondusåldern på den tiden. Alltså på 60-talet. Och när han gick över gatan så sträckte han ut käppen rakt ut i luften, för att stoppa trafiken. Jag kan höra min mammas röst: - Men pappa så kan du väl inte göra. En vacker dag blir du överkörd. Då svarade han: - om den dagen är vacker så är det väl dags då. Men ingen vågar köra över mig inte när jag har käppen i luften.

Så var det på den tiden och jag har ofta tänkt på de där incidenterna med värme och humor. De var allt lite lustiga de där herrarna. Men äpplet faller inte så långt från päronträdet. För idag den 28 december år 2009 så hade ättligen till dessa två herrar med pondus, sin ena gåstav i ena handen när hon promenerade på stan. Jo det är sant. Nu är ju inte en gåstav samma sak som en fin käpp med silverkrycka, den är lite mer mondän om jag får säga så.

Det var helt enkelt halt ute och jag tänkte att då är väl en gåstav lika bra som något annat. En stor paraply äger man ju inte nuförtiden. De är ju små, så små att man knappt kan hitta dem i handväskan. Så det blev alltså gåstav. Men någon extrastol till vackra mondäna 2009års modellen av käpp kunde jag inte få på Zink där jag tillsammans med sällskap intog ett glas vin. Nej se det fanns inte. Inte ens till oss tvåbenta varelser. Jag är dock glad över att mina två ungdomar inte såg mig eller var med mig. Då hade de inte bara skämts över mig, utan också tänkt - vad lustig hon är vår mamma.

Att det är reatider är väl knappast någon som missat. Julefriden har inte ens lagt sig förrän nära och kära rusar man ur huse för att skynda att fynda!

Min vackra smarta halvtossiga väninna var inte ett undantag när hon efter ett långt arbetspass tog vägen om en av Stockholms mer fascionabla herr- och damklädesbutik. - Ja alla var där, kändes det som, berättar hon i mobilen. - Alla kvinnliga börsanstälda, nertzklädda och finansbolagsdamerna trängdes sida vid sida, flåsade hon fram!
Och fortsatte:- jag drog åt mig ett antal kläder för att prova men ingången till provhytterna spärrades av ett stort antal svettiga  paletåklädda herrar som bar påsar och kassar av olika slag. Det gick inte att komma in. Då frågade jag en av männen om han var en "bob". Han stirrade på mig som om jag kom från Saturnus. Jasså vet du inte vad en "bob" är, frågade jag den chockade cashmirklädde mannen. - Nej det vet jag inte, fick han fram. - Jo det är en bärare och betalare, svarade min väninna. Mannen försvann snabbt från dörröppningen med ett vilt uttryck i ansiktet. Troligtvis tog han fram sin mobil av senaste snitt för att ringa polisen.

Som tur var hade min vackra väninna redan tagit sig ur kaoset för att istället gå till närmaste Sara och köpa sig en klänning i lugn och ro. Helt utan hjälp av en "bob"!

Min käraste underbara vackraste spikulerande väninna som inte längre finns bland oss brukade gå med vantar som hon inhandlat på H&M barn eller någonannanstans för 29 riksdaler. Till sina för övrigt urtjusiga ytterkläder. Varenda gång vi sågs under vintertid fick hon stå ut med mina korkade högljudda kommentarer: - Hördu du du - har du inga bättre handskar. Eller???? Under årens lopp tror jag att hon fick ett antal skinnhandskar av mig, som en liten fin pik! Men bara efter några veckor så hade hon nya vantar från H&M, de där för 29 kronor paret. VI brukade skratta gott åt det och hon hade alltid någon frän läcker kommentar tillbaka.

Nu har det inträffat att jag äntligen börjat förstå vad det var som hände hemma hos henne. Eftersom jag själv drabbats av samma fenomen. Det är en mus i mitt hem, musen är tvåbent och har hunnit blir dryga 16 år. Det är en hona och hon är bedårande vacker. Sådana möss fanns ju även hemma hos min bortgångna väninna. Två stycken honor, ursöta och bedårande, trevliga och belevade. Men av någon underlig anledning hade de handskkleptomani och när de sedan väl har "tagit hand" om handskarna så försvinner de på något sätt. Hur vet jag inte?!?!

Idag är det vinter i Stockholm och jag kan inte längre gå med mina beiga skinnbilhandskar. Visserligen är de urtuffa, för en ickebilburen icke körskortshavande dame, men KALLA! Vad gör damen då. Jo hon går till närmaste butik och inköper sig ett par knallrosa stickade vantar för 29 riksdaler paret. Och betalandes i kassan börjar tårarna rinna samtidigt som jag ler STORT. Jag tänker på min käraste väninna. Nu sitter hon däruppe och tittar ner på mig och säger: - Hördu du du, har du inga bättre handskar, eller? Kanske de duger nu?!?

Skulle precis checka ut ifrån hotellet i Helsingborg förra veckan. Ni vet när man står där vid receptionsdisken som alltid av någon märklig anledning är en halvmeter högre än vad man själv är. Så att man verkligen känner sig så där ynkligt liten, som hos en inkvisatör eller som hos skatteverkat! Nåväl, där stod jag med handväskan i handen och bagaget lite halv lutat mot disken, försökte få upp plånboken och tyckte redan att jag var alldeles genomsvettig. Precis då ringer mobilen i jackfickan som jag för säkerhetsskull stängt igen med blixtlåsen. Och nyfiken som jag är så måste jag ju svara. Ser ni allt detta framför er. Bra. För DÅ - precis DÅ kommer HAN med stort H gående förbi och lämnar sin nyckel. Och jag skriker - Nä men en kändis. Dig har jag alltid beundrat! Alltid. I mobilen hörs min uppdragsgivare säga - va, jag! Oh Daisy.

Kändisen med STORT K - Han alltså - vänder sig om till mig och LER med sitt vackra ljuvliga leende och går mot mig. Jag svettas ännu mer med mobilen och handväskan i handen och foten på bagaget så att det inte ska trilla. Då klappar han mig på kinden är hjärtat stannar. På mig alltså - inte på honom!

När jag sedan sent omsider har betalt och checkat ut och talat om för min uppdragsgivare att det inte var honom jag beundrat i alla år, får jag en sådan enorm skrattattack ute på gatan. Där står jag helt för mig själv - mitt rosa bagagekit och jag. Storskrattande i Helsingborg. Varför - jo  - för kändisen var Sten Nilsson från Sten & Stanley. Ett band som jag överhuvudtaget inte kunde klara av att lyssna på. Men HAN med STORT H - Sten Nilsson, har jag alltid tyckt var snygg. Eller rättare sagt är snygg. Och nu har jag fått en öm klapp på kinden. Av HONOM med STORT H!

En stor omvälvande fantastisk dag hade jag när jag för en vecka sedan äntligen träffade mina två härliga danska kusiner. Vi har inte setts på över säkert 35 år men det kändes inte!

Dessa två otroligt vackra kvinnor såg fortfarande ut som om de var 35 år, spralliga, smått galna (ett släktdrag) och enormt gulliga. Vi pratade i timmarna nio, skrattade, åt frukost på danskt manér - alltså lunch - med sill och lax och det hele. En lille en och god öl. Tittade på videor, grät, skrattade igen och bara satt där och tittade på varandra. Sedan kan man ju tänka varför har vi inte gjort detta för längesedan. Men bakklok ska man inte vara och här är vi nu!

Alla tre har vi många gemensamma minnen om våra judiska helger hos farmor och farfar, om våra pappors fullkomligt sanslösa framträdanden och om bröllop, sommarhus och andra släktträffar. Och samma bakgrund. En fantastisk ahaupplevelse som också var omvälvande, känslig och otroligt kul!

Tack Facebook för att du förde ihop oss igen!