Min danske onkel som var minst lika tossig som min pappa brukade alltid boka två biljetter när han skulle på Det KongligeTeater i Köbenhavn. Men varför undrade jag. - Lille Daisy, sa han och tittade på mig genom sina glasögon, extra stolen är till min stokk (danska för käpp) Oj oj oj som vi skrattade när han berättade detta. Han gick ju inte ens med käpp.

Min morfar Elias brukade ibland gå med käpp med silverkrycka. Det ansågs elegant för herrar i pondusåldern på den tiden. Alltså på 60-talet. Och när han gick över gatan så sträckte han ut käppen rakt ut i luften, för att stoppa trafiken. Jag kan höra min mammas röst: - Men pappa så kan du väl inte göra. En vacker dag blir du överkörd. Då svarade han: - om den dagen är vacker så är det väl dags då. Men ingen vågar köra över mig inte när jag har käppen i luften.

Så var det på den tiden och jag har ofta tänkt på de där incidenterna med värme och humor. De var allt lite lustiga de där herrarna. Men äpplet faller inte så långt från päronträdet. För idag den 28 december år 2009 så hade ättligen till dessa två herrar med pondus, sin ena gåstav i ena handen när hon promenerade på stan. Jo det är sant. Nu är ju inte en gåstav samma sak som en fin käpp med silverkrycka, den är lite mer mondän om jag får säga så.

Det var helt enkelt halt ute och jag tänkte att då är väl en gåstav lika bra som något annat. En stor paraply äger man ju inte nuförtiden. De är ju små, så små att man knappt kan hitta dem i handväskan. Så det blev alltså gåstav. Men någon extrastol till vackra mondäna 2009års modellen av käpp kunde jag inte få på Zink där jag tillsammans med sällskap intog ett glas vin. Nej se det fanns inte. Inte ens till oss tvåbenta varelser. Jag är dock glad över att mina två ungdomar inte såg mig eller var med mig. Då hade de inte bara skämts över mig, utan också tänkt - vad lustig hon är vår mamma.