Det är något visst med trappor. Jag kan inte förklara varför, men jag vet av erfarenhet att många tycker detsamma. Att få sitta på en utetrappa med en kopp kaffe i handen eller bredvid sig, är något av det bästa jag vet.

I ett så kallat forskningssyfte har jag gjort en rundfrågning bland vänner och bekanta om deras erfarenheter av trappor. De flesta män skakar på huvudet och tittar på mig som om jag var fallen från Mars. Men kvinnorna de nickar och ler nästan lyriskt. Några berättar om att trots att de har väldigt fina verandor med vackra planteringar och snygga stolar så sitter de hellre på trappan. Och jag kan förstå dem.

Nedanför min lilla lägenhet har vi en skogsdunge/trädgård (kärt barn har många namn). Helt underbar med gräsmatta och många höga träd. Här har jag bott i sju år och från maj till september har jag, med hänsyn till vädret, varje morgon från maj till september suttit på trappan som gick ner från trottoaren till trädgården. Det fanns enbart tre trappsteg - men det spelade ingen roll. Kaffekopp och Svenskan med ner och sedan den traditionella trappsittningen. Bättre morgonstart kunde jag inte få.

En sommar för några år sedan hade jag som vanligt varit ute på min sedvanliga reportagetur i Sverige och kom hem efter 14 dagar. Morgon därpå gick jag i ned med min kaffekopp och Svenskan under armen för att inta min trappa. Döm om  min förvåning när trappan var överasfalterad och istället hade blivit en liten tråkig svart backe. Jesses så besviken ledsen och helt förtvivlad jag blev. Man hade kunnat asfaltera igen tvättstugan eller sopnedkastet och jag hade inte reagerat hälften så häftigt. RIngde ordföranden i föreningen och undrade varför man asfalterat igen "min" trappa. Utan att fråga mig. Till svar fick jag att det var en äldre dam i huset bredvid som hade svårt att gå i trappan och det var lättare för henne med backen. Jo jo visst. Men damen ifråga har jättesvårt att gå i backen också och har istället slutat att gå ner i trädgården.

Det är något speciellt med trappor, Pröva själv!