Vi har en familjemedlem som alltid tar av sig klockan den dag han går på semester. Och tar på den igen när han är tillbaka i den vanliga vardagen. - Jag har semester, säger han. Och behöver ingen klocka.
Han går efter solen och magen. När magen kurrar är det dags att äta och när solen står högt på himlen sätter han sig i skuggan.
Rätt angenämt sätt att leva på. Alltså detta var före mobilernas tid (ungdomar läs stenåldern), nu är man ju ständigt nådd och tidsmedveten. Såvida men inte stänger av den där tingesten vill säga. Jag behöver inte stänga av min mobil - för det är inte så många som ringer till mig på sommaren - det var inte skrivit i martyrskap - utan faktum. Men det finns många som borde slå av sin medhavda nödvändighet. För att stressa ner och för att slippa svara på onödiga korkade frågor.

En gång när sonen var dryga tio ringde han mig på mobilen. Jag var på ett möte och sonen hemma. - Mamma, jag har inga rena kalsonger, sa han med gråt i rösten. - Och vad ska jag göra åt det här på ett möte cirka en mil från dig. Vänd ut och in på de gamla, svarade jag. Av det lärde jag mig att stänga av mobilen när man ska stänga av den. Man behöver inte alltid vara nådd. Även om barnen behöver nå en om viktiga världsliga ting.