Det kom sig för några år sedan att jag tillbringade en tid på sjukhus. Väggen stod i vägen på något sätt. Nåväl, där låg jag på hospitalet och tyckte livet var halvtråkigt. Tills dess att syster kom in och lite beklagade sa att jag eventuellt kunde få en rumskamrat under natten. - Nämen va trevligt, sa jag. Då svarade hon att dessvärre måste jag erkänna att det är så fullt på avdelningen att det kanske blir en man.  Oh herre jesses, tänkte jag, och svor i tysthet över att jag inte hade tagit med mig sminkväskan.

Lycka uppstod när jag i flera timmar anddäktigt hade legat och väntat. In rullades en man i mitt rum. Snabbt drogs alla gardiner åt, hit och dit, åt vänster och åt höger. Inte hade jag behövt någon rouge eller ögonskugga där inte. Men höra det kunde jag. Och mina öron växte sig stora den natten.

Mannen ifråga fick samma frågor som jag hade fått när jag kom in. Samma procedur. Har du några anhöringa, vem ska vi ringa. Är du allergisk mot någonting. När sköterskan tog min hand i sin den natten jag kom in och med sin ljuvliga lena röst frågade om det var något jag undrade över, så började jag gråta och sa att jag var orolig för hur mina barn hade det.

När hon nu ställde samma fråga till den hjärtsjuke mannen, så svarade han: - Ja ni måste kontakta min hustru så fort som möjligt. Bilen ska på besiktning klockan åtta nu på morgonen.

Det var svar på tal och jag kan också avslöja att hustrun kom på besök på förmiddagen med stora kramen, Svenska Dagbladet och en tulipanbukett och massor med frågor om hur mannen mådde. - Skit i mig, blev bilen godkänd?