saknad.
Vi brukade säga att några kaffa-stunder i veckan håller terapeuterna borta. Jag kan nu inte förstå att jag aldrig aldrig mera ska få träffa denna vackra, positiva, oegoistiska väninna. Och skvallra, skratta, gråta och bara vara tillsammans! Eller hålla handen som vi ibland gjorde, eller gå i armkrok längs med Karlavägens allé! Du saknas mig.
Diasy, jag vet, det är svårt. Samtidigt finns hon för alltid med dig, i dig, ovanför dig.
Samvaron får ändra karaktär lite, du får "göra jobbet", s.a.s.
Jag pratar ofta med t.ex. mina far och morföräldrar trots att de är borta sedan länge alla fyra.
Klen tröst kanske, men jag vet att man kan må bra av det också! Dessutom mår hon bra av att du inte rasar ihop!
Sköt om er! /Fredrik
Du skriver så fint. Tänk vad hon fick vara med om som fick spikulera med dig.
Du kan verkligen sätt ord på vad du känner. Tänk så många fantastiska dagar ni har haft tillsammans och såååååå mycket ni har spikulerat.
I kväll har jag sett på Rosa Bandet galan och i år var det både med glädje och sorg som jag såg på galan. Glädje för att det finns ett så fantastiskt stort engagemang. För att forskningen faktiskt går framåt, mycket tack vare ett ekonomiskt stöd från privat personer och från näringslivet.
En sorg för att din kära väninna, som jag också hade förmånen att få träffa, inte längre finns hos oss samt att en nära familjevän, för några veckor sedan kom till sin "slutstationen".
Döden är svår att förstå och svår att acceptera. Därför är det viktigt att ta vara på varje dag och minut. Att känna glädje och ta vara på det vi har.
I morgon ska vi ta en gemensam kaffe, kära bästis och väninna. En fin guldkant i tillvaron.
