Att mista en nära vän, en väninna i vått och torrt, en följeslagare är hemskt. Tomheten som uppstår går inte att beskriva. Som väninna sörjer man stort, det är ett öppet sår som förhoppningsvis läks med tiden.

Hon min bästaste väninna, denna osjälviska varelse, hälsar på mig varje natt. Med sitt leende och sina härliga dräpande kommentarer håller hon mig vaken. Hon är vacker som en dag och hennes vita tänder lyser upp min sängkammare. Så har vi en konversation tillsammans och jag säger till henne att jag inte alls tror att hon är borta. Hon nickar och svarar, men Daisy nu är det faktiskt så att jag är det. Och så gråter vi en skvätt tillsammans.

Jag är enormt tacksam över min vänskap med henne. Och allt det hon lärde mig. Allt hon gav, alla skratt och upptåg vi delade, men också de tårar vi grät tillsammans genom alla år. Och alla fantastiska minnen jag nu bär i mitt hjärta.

Efter det att min pappa dog för 37 år sedan pratade min mamma, min syster och jag om honom dagligen. Vi grät och skrattade omvartannat. Vår mamma sa: - Kära flickor, även om pappa nu är död, så finns han med oss. Han sitter någonstans och tittar på oss, skrattar och uppmuntrar oss. De orden har jag burit med mig i så många år och det har gjort sorgen uthärdlig. Pappa finns fortfarande med mig, nästan varje dag i positiv bemärkelse. Så även min mamma som dog i december 2007.

Mammas kloka ord finns kvar och nu när min käraste väninna inte är med längre, så vet jag att hon är med mig hela tiden. Hon sitter någonstans och skrattar, uppmuntrar, iakttar och "spikulerar".

Ett år har gått! Och jag vill gärna publicera nedanstående inlägg igen. En HOMMAGE till min bästaste vackraste och finaste av väninnor! Hon kom in i mitt liv en dag i slutet av februari 1987. Som en vindpust. Hon log sitt ljuvliga härliga leende och hälsade mig varmt välkommen på nya jobbet. Och vi fann varandra - vi skånskor som hamnat i förskingringen. Rummen bredvid varandra hade vi och dörr emellan. Det hände säkerligen många gånger under åren att våra chefer gärna hade velat mura igen den där dörren, för den var alltid öppen och mÿcket bus for emellan - det vill jag lova. Bus och skratt. Hon hade alltid en Marabou chokladkaka i sin översta låda. Hon kunde ha det. För hur mycket hon än åt, så var hon vacker som en dag. Och vansinnigt snygg figur hade hon. På den tiden bantade jag ständigt och jämt, något vi hade så roligt åt. Hon åt och jag bantade - men det var jag som gick upp....

Jag hade bandspelare och Julio Iglesias på kassett. Den lyssnade vi ständigt på. Ganska högt. Och vi arbetade än bättre med smekande musik i öronen. Hon hade en läcker manlig filmstjärna på bild gömd under sitt skrivbordsunderlägg. Jesses vad vi glodde på honom tillsammans.

Så gick åren och hon min förebild bytte arbetsplats. Samma dag som min dotter föddes började hon sin nya karriär. Men våra vägar skildes inte för det. De blev än mer intensiva. Som systrar. I vått och torrt.

Ibland tog vi en tur med bilen, köpte guldnougat som vi båda älskade och åt njöt och skrattade hejdlöst.
En gång planerade vi på att öppna en eskortfirma i Monte Carlo - med anställda. Och gjorde en läcker broschyr om detta. Eller kanske en spionfirma tillsammans.

Jag kan inte ens räkna ut hur många gånger vi gått på stan tillsammans och tittat på vackra kläder. Vi hade precis samma smak. Bara lite olika storlekar. Hon stod i provrummet bredvid och provade en 38:a och jag en 46:a och så skrek vi - ska vi byta eller. Och så ekade våra skratt i hela butiken.

På Tösse på Karlavägen har vi kaffat så många gånger att jag tappat räkningen. Alltid något gott sött till.

Så en aprildag för några år sedan ringde hon och berättade om knölen i bröstet. Då stannade världen. Men inte hon. hon kämpade. En enorm livskraft som hon mer än gärna delade med sig. Vacker, stark och med humorn i behåll.

Nere i sitt älsklingsparadis i Skåne brukade hon njuta av vind och vatten. Av natur och intryck. Och där "spikulerade" hon. Och därför heter denna blogg - daisyspekulerar.

Nu finns hon inte mer - min älskade bästaste väninna. Hon har gått vidare och jag vet att där hon nu befinner sig sprider hon sin fantastiska livskraft, sin skönhet och sin humor - precis som hon gjorde här på jorden.

I år firas det judiska nyåret denna helg. Med början ikväll. Erev Rosh Hashana. Först går vi till lilla synagogan och sedan promenerar vi hem. Alltid vid dessa helger så går tankarna till mia barndomsnyår. Då blir det nostalgia en masse. Ungefär som "Fanny & Alexander"-filmen frammanar de bästaste och finaste av jular för dem som firar just jul.

När det var shabbat och stora helger så lagades det mat - rikligt med mat. Och jag kan fortfarande känna doften av min mammas hönssoppa. Då för 100?? år sedan spred sig doften i hela trapphuset och kunde få till och med en liten mullig flicka som jag att springa upp för trapporna. Morfar hade alltid en plats vid shabbatbordet. I sin mörka kostym, lite allvarlig av högtiden. Jag kan se honom framför mig när han med kniv och gaffel skar de kycklingdelar han lagt upp på tallriken. Min mamma tittade i samförstånd på mig och nickade lite försynt. Efteråt sa jag alltid mamma. - Men du har ju sagt att man får äta kyckling med händerna för det är fågel. - Jo svarade min mamma. Du har så rätt så, min flicka. Men morfar han skulle aldrig äta med händerna. Och så fnissade vi gott tillsammans.

Det hände att vi firade några av de stora helgerna i Köbenhavn hos min farmor och farfar. Då var hela den tossiga danska familjen där. Alla pappas bröder, hans systrar och de ingifta. Mina kusiner och så vi förståss. Vi från Sverige.
Farmor lagade gudomlig mat. Dofterna spred sig långt ner på Worsoevej på Fredriksberg i Köbenhavn. Maten var god och kryddad och FET! Och min pappa och onklar de älskade den. Oj vad de åt. De åt och åt. Och berättade vitsar och åt och skrattade och åt. Alla bröderna skrattade mycket åt sina egna vitsar. Det hörde liksom till. Och så åt de igen.
Historien säger att de ibland hamnade på Rigshospitalets akutavdelning med gallstensbesvär. Alla bröderna. 
För att farmors mat var så god. 

Nåväl ikväll samlas vi hos en nära familjemedlem. Det gör vi varje år. Han lagar också gudomlig mat, men inte alls så fet. Tack och lov. Snart är det 5770 och det ser jag framemot. 

Häromdagen promenerade jag Nybrogatan ner. Från Östermalmstorg mot Raoul Wallenberg Torg. Fredageftermiddag betyder MYCKET folk på denna korta sträcka. Vädret var soligt och flanörerna extra fredagsglada. Även jag, leende stråtade jag och blev ännu lyckligare av att de flesta tittade uppmärksammat på mig. Och log. Oj, tänkte jag, idag måste jag se fantastiskt fin ut. Bra att jag valt att ta på mig den nya svarta vida kjolen och den svarta lilla koftan till.

Jag fick nästan hybris av bekräftelserna och uppmärksamheten. Detta skulle alla människor få uppleva. Att få känna sig uppskattad och eftertraktad. WOW! Det var nästan så att jag lyfte några centimeter över gatustenarna. 

Måste ta en titt på denna tjusiga varelse, tänkte jag och tittade mig i skoaffärens fönster. Där stod hon Daisy. Den uppskattade kvinnan, den lyckligaste av lyckliga. Med kjolen halvt uppvisande rumpa och ben. Den nyinköpta vida kjolen hade blåst upp och fastnat i linningen. Vilken syn!?!?!

Vad gör man i denna situation när det går miljoner tankar i ens lilla hjärna - alla som sett mig och min stora rumpa - inte konstigt att de haft roligt och att deras leende större än störst. Äh - det bjuder jag på. Drar ner kjolen och vandrar vidare mot Dramaten. Jag har ytterligare förgyllt dessa fredagslyckliga människors liv. Och nu har de dessutom något att prata och skratta om vid middagsbordet.

Jo det är så mina kära läsare, att jag har en viss förkärlek för handväskor. Och jag tror att jag fått den i modersmjölken. En historia som jag bär med mig är den när man mamma och pappa besökte Stockholm i början 1960-talet. Det var söndag, och på den tiden hade inga affärer öppet på söndagarna. Det var alltså stenåldern. De promenerade förbi NK och där i fönstret såg mamma DEN VÄSKAN MED STOR V! Hon stannade och sa till pappa: - Den väskan skulle jag vilja ha. Men NK var stängt och mina föräldrar skulle flyga tillbaka till Skånelandet senare samma dag.

En vecka senare kom pappa hem med ett paket till mamma. Och i paketet låg väskan med STORT V! En brun underbart vacker krokodilväska. Den gick mamma med ofta och hon njöt lika mycket varje gång. Och hon vårdade den som om det vore hennes baby!

Idag brukar jag gå med den och den ser ut som om den var nyinköpt. Nu är det inte så att jag behöver gå med ärvda väskor, för jag har faktiskt ett STORT antal egenköpta. Jag har helt tossig när jag ser en väska som pratar till mig. Jag tänker inte berätta och avslöja här hur många jag har. Men de är rätt många.

Min kära dotter hade idag investerat i en tidskrift där jag kunde läsa att Viktoria Beckham ägde fler än 100 Hermésväskor, vilket genast gjorde att jag mådde jättebra. Då behöver jag ju inte ha dåligt samvete för att jag har så många i min garderob. Fast någon Hermés har jag inte. Men det spelar ingen roll. För de jag har de älskar jag!

Vi har blivit sprittokiga i detta vackra avlånga land. Inte så att alkoholkonsumtionen ökat markant den senaste veckan  - nej utan jagandet av handsprit. Det har gått så långt så att svensken närmast vallfärdar till det hygglige grannlandet i väster - Danmark alltså. Där är man inte lika hysterisk över att få svininfluensan som vi i Sverige. Så där finns det handsprit att få!

Nåväl, som en i familjen sa igår - Va sjutton lite vanligt sunt förnuft och rejäl handtvätt är väl inte fel.
Eller som någon sa för inte så länge sedan: - herregud vi svenskar är helt galna i att duscha femton gånger om dagen, men tvätta händerna efter att ha varit på toaletten är det visst inte så många som gör.

På bussen satt jag häromdagen och en man hostade rakt ut i luften. Jag hade som vanligt svårt att "hålla truten" och ville vända mig om och säga att han kunde väl ta och hålla upp armvecket och hosta i sin tröja om inte annat. Men så tänkte jag på de pinsamheter som brukar uppstå när jag säger sådana korkade vettiga saker. Så jag höll tyst. Men det var svårt ska jag lova!

Nu har jag i alla fall sållat mig till de flesta landsmän och inköpt en liten manick som ser ut som en penna, i rosa och med den puffar man lite lätt i handen. Ingen sprit men handtvätt av någon sort. Dyrt som sjutton. Här kan det nämligen tjänas pengar. Om det hjälper vet i sjutton. Men tanken är god och psyket känns tryggat! För denna gång!

Numera så är det inte så väldigt många saker som kan göra mig så där OERHÖRT upprörd. Några ting kan dock fortfarande få mig att bli alldeles "skogstokig" som min snygga, läckra väninna brukar säga. Häromdagen läste jag i mitt husorgan Svenskan om en utredning/analys - kärt barn har många namn. I den kunde man läsa om att en man som Barack Obama aldrig kunde blivit vald till statsminister i landet Sverige. Här i Sverige är vi nöjda med statsminister Reinfeldt därför han sticker inte ut för mycket. Och det var det som gjorde mig alldeles vansinnigt förbannad. Nä just det - i det land där vi blir så oerhört engagerade av att en varg jagas i Härjedalen eller för att apan Sara sitter inburad i sydostasien någonstans - i det land får man alltså inte sticka ut för mycket. Säkerligen en av orsakerna till att Ulf Adelsohn en gång i tiden inte passade riktigt in i mallen som partiledare. Om det har jag skrivit förr!

Men det är väl fantastiskt att någon kan sticka ut. Och inte vara som alla andra. Är inte det någonting positivt?!?!
Nej se här i detta lagomland ska alla passa in i en mall. Vi ska se likadana ut, säga ungefär samma saker och helst prata i samma lågmälda volym. Vi får inte ens tuta med vårt bilhorn! Då blir alla bilister, promanadister, busschaufförer och cyklister enormt upprörda.

Jag säger länge leve dem som våga sticka ut. Ordentligt! För den sakens skull behöver man ju inte spruta ner pälshandlarnas fönster eller kasta lysbomber på polis och brandmän. Det är inte den slags utstick jag menar. Och du som läser detta förstår precis vad det handlar om! Eller hur?

Varje år i mitten av september promenerade min mamma alltid bort mot Sibirien. Alltså inte till norra Ryssland utan till stadsdelen Sibirien här i Stockholm. Det gjorde hon i alla år sedan hon flyttade hit 1982. Där vid slutet av Ingmarsgatan fanns nämligen ett träd som enligt min mamma " blev helt sagolikt vackert i rött och gult!". Så ringde hon mig och berättade. Oh Daisy, det är så vackert, du borde gå dit. Jag tyckte det var underbart när hon ringde och förmedlade sina intryck för jag brukade och brukar känna samma sak. Men då hade jag aldrig tid att åka dit. Eller rättare sagt, jag tog mig inte tiden.

Nu när jag varje dag sitter på min älskade hovbuss 55:an så händer samma sak för mig. Där vid hörnet Fiskartorpsvägen och Storängsvägen finns ett träd som precis nu i dagarna börjar skifta i rött. Sakteligen blir löv efter löv riktigt vackert röda. Då vill jag ringa mamma och berätta. Men nu går ju inte det, för där hon befinner sig har de varken telefon eller datorer. Åtminstonde inte så att vi kan nå varandra. Och det är fruktansvärt trist. Riktigt tråkigt. Mamma har varit död i dryga ett och ett halvt år. Och det går inte en dag som jag inte tänker på henne. Just det där med att jag vill ringa och berätta saker. Lyfta på luren! Istället så tänker jag intensivt och känner då att jag får någon form av kontakt. Det hjälper!

Mamma som var en ganska hårdhudad dam, liten, lite mullig, vithårig och parant. Konservativ men samtidigt sanslöst frispråkig. Högfärdig men med ett stort hjärta. Humor hade hon. För ett antal år sedan skulle hon genomgå flera undersökningar på ett sjukhus och rullades in på gynavdelningen. Ja ja, sa hon högt så att alla skulle höra. Jag kommer inte hit för att jag är gravid, tro mig. Jag har varit änka i 35 år!
Det är humor det! Av största valör!