Att mista en nära vän, en väninna i vått och torrt, en följeslagare är hemskt. Tomheten som uppstår går inte att beskriva. Som väninna sörjer man stort, det är ett öppet sår som förhoppningsvis läks med tiden.

Hon min bästaste väninna, denna osjälviska varelse, hälsar på mig varje natt. Med sitt leende och sina härliga dräpande kommentarer håller hon mig vaken. Hon är vacker som en dag och hennes vita tänder lyser upp min sängkammare. Så har vi en konversation tillsammans och jag säger till henne att jag inte alls tror att hon är borta. Hon nickar och svarar, men Daisy nu är det faktiskt så att jag är det. Och så gråter vi en skvätt tillsammans.

Jag är enormt tacksam över min vänskap med henne. Och allt det hon lärde mig. Allt hon gav, alla skratt och upptåg vi delade, men också de tårar vi grät tillsammans genom alla år. Och alla fantastiska minnen jag nu bär i mitt hjärta.

Efter det att min pappa dog för 37 år sedan pratade min mamma, min syster och jag om honom dagligen. Vi grät och skrattade omvartannat. Vår mamma sa: - Kära flickor, även om pappa nu är död, så finns han med oss. Han sitter någonstans och tittar på oss, skrattar och uppmuntrar oss. De orden har jag burit med mig i så många år och det har gjort sorgen uthärdlig. Pappa finns fortfarande med mig, nästan varje dag i positiv bemärkelse. Så även min mamma som dog i december 2007.

Mammas kloka ord finns kvar och nu när min käraste väninna inte är med längre, så vet jag att hon är med mig hela tiden. Hon sitter någonstans och skrattar, uppmuntrar, iakttar och "spikulerar".