Jag är på Österlen, om Ystad nu ligger där förståss. Och jag bor precis nere i småbåtshamnen fastän jag ej har båt. Bättre kan man knappast ha det. En av anledningarna till att jag åkt hit på min semester är att jag vill hälsa på min älskade finaste goaste vackraste väninna. Hon som inte finns bland oss längre. Hon som är så saknad och som jag tänker på varje dag. Det finns hela tiden något jag vill berätta för henne eller höra hennes åsikt om. Eller be om råd eller bara skratta en stund.

Så igår hälsade jag på. Hon ligger så vackert på en kyrkogård. Rofyllt och stilla. Omgiven av gräs och vackra prästkragar. Och jag kan så väl förstå henne. Att det var där hon ville begravas. Bredvid graven fanns en bänk och där satte jag mig. Jag berättade om allt som hänt sedan vi sågs i mitten av september. Då var hon vacker som en dag, tärd av sjukdomen men så tjusig och bedårande. Hon hade köpt mig ett vackert armband som hon satte på mig. Det ligger på mitt nattygsbord. Nu igår kunde jag berätta det för henne. Och om allt annat! Om barnen, arbetet, livet, saknaden, vintern och våren. Och så fick hon höra om kronprinsessbröllopet och prins Daniel. Om alla tjusiga klänningar och kungar och drottningar. Jag skrattade och grät om vartannat.

Så när jag sitter där på bänken på denna rofyllda plats, kommer en man antagligen anställd på kyrkogårdsförvaltningen gående förbi. Han har naken överkropp och jag utbrister till min väninna: - Nu kommer en halvnaken karl förbi. Herrejesses! Jag blir nästan generad.

Och precis så har det alltid varit mellan min käraste väninna och mig. Örlat från det ena till det andra. Skratt ömsom gråt. Allvar kontra heltosserier. Så var det också igår.