Har precis anlänt SKÅNE! För 10 dagars semester. Är det inte helt underbart. Men mitt finaste paradis från förra året i Grå Läge gick inte att hyra i år. Så nu blir det lite "himmalagat". Först några dagar på hotell i Helsingborg, den finaste staden av dem alla och sedan ner till Ystad. Om det återkommer jag!

Nu tänkte jag berätta om en sådan där härlig upplevelse som jag hade på tåget ner. På perrongen i Stockholm ser jag redan på långt avstånd en dam sitta och vänta. Hon är parant. Riktigt parant utan att vara överdriven. Det är något bekant över henne och när vi sedan ses i tågkorridoren så känner vi igen varandra. Hon var bekant min mamma! Men det är något jag inte riktigt förstår. Jag begriper helt enkelt inte. Hon tar sin stora väska med elegans. Sätter sig tillrätta, hämtar kaffe, läser sina tidningar och hämtar ånyo kaffe. Rör sig som en 40-åring. Hon kan ju inte vara i min mammas ålder?!?! Finns ingen möjlighet. Snyggt klädd är hon, klädd i senaste snitt i beige blus, beige kofta och ljusare långbyxor. Välsminkad och tjusig. Så kommer SJ-konduktören (förlåt det heter det visst inte numera) med middag och vin till henne. Alltså jag blir alldeles varm och glad inombords. För jag vet att hon är 80 plus!

Lite senare kommer hon fram till mig och pratar en liten stund. Jag frågar om jag får servera henne kaffe och hon undrar om jag vill ha ett glas vin. Och så pratar vi lite om ditt och datt. Urtrevligt.

Nu väl i Helsingborg ångrar jag mig så att jag inte sa till henne att hon är jättetjusig. Jag som alltid brukar komplimera människor. Attans, men hoppas att vi ses igen. Och att hon gjorde mig så ofantligt glad. Systrar därute, det finns hopp!