Jag är fullkomligt galen i koftor med rund hals. Så till den milda grad att jag idag är ägare av en hel del. Nästan koftfetischist. I de flesta av färger. Det går att kombinera med det mesta, jeans, svart byxa, kort kjol m.m.

Häromkvällen åt jag middag i på ett hotell i Malmö, iklädd just en av mina koftor, det obligatoriska pärlcolliet och ett par jeans. Jag plockade maten vid buffébordet och möttes av flera uppskattade blickar från några av de manliga hotellgästerna. Vilken underbar känsla!

Efter maten hällde jag upp en kopp kaffe för att ta med mig på rummet. På vägen till hissen möttes jag återigen av de där härliga blickarna som kan göra en medelålders dam svimfärdig?!?! Nästan euforisk äntrar jag hissen och ser mig själv i spegeln. Då upptäcker jag att två av koftans knappar är öppna och det är dem precis vid mina behag. För en sekund känner jag svetten komma och kinderna rosas rejält. Men sedan tänker jag i mitt stilla sinne: - man ska visa det man har=)!

Det är inte så ofta jag blir bjuden på STORA middagar. Men nu hände det och jag var jättestolt och glad. Det var middag på båt med trevliga människor och vi skulle gå ombord klockan 18.30. Till saken hör att jag samma eftermiddag hade ett möte på stan. Inga problem, klädde mig ganska casual i jeans och snygg cardigan, pärlor runt hals och i öron. Curlingskängorna på och vips ner till mötet. Jag skulle träffa en viktig presumtiv uppdragsgivare. Vi hade så trevligt att vi glömde tid och rum, drack kaffe, pratade i mun på varandra och hann till och med prata om eventuella framtida samarbeten. När jag tittar på klockan har den hunnit bli nästan halvsex och jag inser då att jag inte kommer hinna hem för att byta om till middagen. Och blir närmast stel i kroppen. Herrejesses, hur kunde det blir såhär, tänkte jag högt och beklagade mig för caféägaren som känner mig ganska väl vid det här laget och vet att jag är smått galen.

Här gällde det att snabbt ta fram plan A. En sak var säker, jag kunde inte komma till middagen i jeans, kofta och curlingkängor. Att inhandla saker impulsivt är väl ok, men inte om man har storlek stor som samtidigt ska sitta snyggt och tjusigt.

Jag sprang?!?!? ut på Birger Jarlsgatan och upp på Nybrogatan. Till saken hör att det var fredagskväll och massor med folk trändes på gatorna. Skit samma tänkte jag, nöden har ingen lag. Jag har bråttom och att knuffa till några på vägen är väl inte så farligt. In på en liten skoboutique som sålde ut ett fåtal skor i små storlekar. - Har ni något i storlek 38 som passar till svart och till en middag. Men det ska gå snabbt, skrek jag.

Snabbt plockas det fram ett par knallröda röda paljettskor i 37, som absolut inte var sköna men snygga. Jag tar dem, sa jag och tyckte att de kunde ju göra sig bland alla de andra 80 paren jag har?!?!?!

Iväg med skorna och upp till Åhléns på Östermalmstorg. Där plockade jag  på mig en svart klänning som säkerligen skulle sitta urfint på min läckra smala väninna, en svart stor spetsrosett att ha i håret och ett par svarta stumpbyxor och in i provrummet. Där rumsterade jag och tog av mig och tog på mig och skrek och svettades omvartannat. Klänningen satt allt annat än vackert på mig, men ut med nyförvärven på för att hitta en svart scarf att knyta om magen, så att inte magen skulle synas så mycket. Förstår ni vad jag menar? Inte - nä inte jag heller.

Nåväl, rosetten på huvudet och så var jag klar. Ut i kassan för att be den förvånade expediten att ta bort alla prislappar och tjutande mekanismer. Genomsvettig var jag, men nu var goda råd dyra för jag hade inget smink med mig. Det blev en rätt dyr historia det där, men vad är inte en middag värd?!!

Förbi sminkavdelningen och lite lånekosmetika lades snabbt på ögon och kinder! Tre urhärliga expediter var nu involverade i min middag och i mitt prekära läge. - Lite parfym bakom öronen måste du, sa en av räddarna i nöden. Och så vips var jag fit for fight. Och så ner för Nybrogatan med röda paljettskor ett nummer för små på snötäckta stenar. Men klockan 18.30 bordade jag båten och alla tyckte att jag var så fin och tjusig. Skorna gjorde mest succé. Av denna historia lärde jag mig att när jag är bjuden på STOR middag, ska jag alltid ha ett litet kit med mig i min väska. Åtminstone med ett par skor i MIN storlek.

Jag är född och uppvuxen med en mamma som var oerhört  ordentlig. I ordets rätta bemärkelse. Av det ärvde jag absolut ingenting. Icke! Däremot så har jag nog en släng av min farmors gener. Hon lärde mig att när hon skulle ha gäster så slängde hon in allt i skåpen - Daisy, så ser det fint och hyggeligt ud!

Och sån är jag i ett nötskal. In med allt i garderoben eller skåpet i stora rummet. Och så försöker jag å det bästa att stänga skåpsdörren. Inte alltid så enkelt. Och vips så ser det så fint ut i min lilla våning. Tills det att man ska ha ut något ur garderoben eller skåpet. Jag behöver ju inte berätta här vad som händer då! Det förstår ni nog.

Städa hör ju inte heller till mina favoritsysselsättningar - om det har jag bloggat förr.
Nu kom det sig att jag häromdagen hade besök av en helt bedårande ljuvlig åttaårsfröken. Jag hade dukat fint på kökbordet. Med ärvda Kongelig Dansk "den musselmalede med blonder" servis, rosa servetter, tända ljus och goda kakor från Seven Eleven! Min lilla söta gäst tyckte det var så vackert så. Och mumsade hon i sig kladdkakan med emfas och vi konverserade om det som man gör runt ett kaffebord. Men så tystnade hon och blicken vändes nedåt och munnen öppnades som om hon sett ett spöke. - Men oj Daisy, vad smutsigt du har under bordet!

Jo jo, svarade jag. Du förstår sötnos jag gillar inte att städa. Hon tittade på mig med sina vackra stora bruna ögon och jag förstod att hon nu tänkte så det knakade. Och svarade - Ok, men kakorna är goda!

Sensmoralen i denna lilla sanningshistoria är, att jag tänker fortsätta att slänga in kläder och dylika ting i skåpet och låta smulorna samlas under köksbordet. För kakorna smakar gott i alla fall!

När jag besöker Malmö, min födelsestad, så drabbas jag ibland av lite nostalgikänslor. Inte så konstigt, i den stad där man föddes och växte upp. Nostalgikänslor blir ju gärna romantiserade och tack och lov kommer man bara ihåg de trevliga minnena.

För några timmar sedan promenerade jag med min dotter arm-i-arm på Södergatan. Då, förr i tiden på 60-talet alltså på stenåldern, var det en av de finare affärsstråken i Malmö. Längst ner på vänster sida låg Olsson - en vacker boutique i två våningar med herr-och damkläder. Jag minns speciellt mattan som var skotskrutig och den enormt tjusiga trappan upp till övervåningen. På den tiden var allting så enormt och så stort!

Brauns Konditori på Gustaf Adolfs Torg var ett fint konditori där man gärna hade lillfingret i vädret när man drack kaffe. Där gick jag med min mamma och syster och vi flickor fick lemonad och deras världskända gräddbollar. Det var tider det.

Idag var det speciellt att gå med dottern och minnas allt. Inget av de finns visserligen kvar, men känslorna är desamma. 

Nu när jag sitter på X2000 på väg ner till Malmö så lyssnar jag med STORA ÖRON på damerna som sitter bredvid mig. Och det gör jag med glädje. De fann varandra från första sekund när de hade intagit sina platser. Och det visar sig att de har samma intressen, ungefär i samma ålder och de pratar oavbrutet. Men det de pratar om är intressant och glädjefullt.

Jag blir så glad i min vänskapssjäl och tänker på min pappa som ofta sa att om man hade hund, vilket vi inte hade, så får man många "hundeveninder"! Och vad är det då, undrade jag. - Daisy det är vänner som man träffar på sin dagliga hundpromenad. Då tänkte jag väl inte så mycket på det. Men numera så ler jag stort när jag tänker på vad han sa. Han har ju så rätt. Och en hundeveninde kan ju faktiskt också vara en bussväninna eller kanske en tågväninna.

Jag är säkerligen inte ensam om att älska god mat och dryck. Det syns på mig. Åtminstone att jag älskar mat?!?!
Och champagne tillhör en av de STORA favoriterna. Winston Churchill som också är en av mina stora favoriter myntade orden: Champagne ska vara torr, kall och gratis. Och om det kan jag informera om att jag idag blev serverad precis champagne ikväll såsom Sir Winston ville ha det.

I afton var jag nämligen inbjuden av en god vän till Chaine des Rotisseurs korande av Årets Unga Kock. Jo det är sant. Jag var med. Där var det mingel och tingel tangel och tjusigheter. Och champagne. Först fick vi en Piper- Heidseck och till förrätten Bereche Brut Reserve. Ljuvligt var det. Och faktiskt - jag kan om jag vill. Både mingla och föra mig. Min mamma ler där hon är nu, i himlen, hon behöver inte skämmas över mig. Jag skålade när jag skulle och åt med kniv och gaffel och visste vilket glas jag skulle ta. Sådant har man ju fått lära sig en gång i tiden. Och det sitter kvar - i ryggraden.

Gott var det, oj oj oj. Både maten och dryckerna. För att inte tala om sällskapet. Vid min bordsända hade vi otroligt trevligt. Skrattade gott och länge, och jag fick i detta matälskande sällskap "komma ut" och berätta att jag inte har gasspis hemma. Att jag inte ens gillar gasspis. Det var som att svära i kyrkan. Men skönt att få det sagt.

Nu mår jag så gott i min mat- och drycksjäl. Men även i vänskapssjälen. Det är härligt med vänner och att lära känna nya underbart trevliga människor. A votre santé!