Att jag inte är någon Paul Bocuse i köket kanske ni redan vet vid det här laget. Inte ens någon Tina eller Per Morberg. Men en Daisy, kan man säga. Mina arvingar brukar säga att jag är bäst på grytor. Och med det menar de absolut inte världsbäst  - nej nej. De menar i jämförelse med annat jag lagar. Förstår ni?!?!?!

Men nu är det så att jag tycker det är rätt roligt att stå där i grytorna och tillaga en gryta, eller en stek eller en soppa. När jag vet att mina ungdomar ska äta middag hos mig. Och då pratar jag med mig själv och låtsas att jag är i tv:n. Jo ni läser rätt. Jag tror att jag är Tina, Per Morberg eller varför inte Nigella! Svänger med sleven, ler stort med mina inbillade vackra vita tänder och pratar om mina ingredienser såsom om de var självodlade i min lilla köksträdgård (som inte finns)!

När jag står där vid spisen så njuter jag stort över att jag tycker mig vara en riktig matmamma. Och jag lever mig in i rollen. Med emfas. Då dukar jag vackert och gör mig till. Så sätter sig mina arvingar till bords och min mammaådra växer sig stolt. Så väntar jag på att höra något typ: - Oh mamma, så gott det här är. Eller, - det smakar urgott.

Men, det hörs inte speciellt mycket. Förr kunde sonen fälla kommentaren: - Det blir en 4:a av 10 möjliga!

Nåväl, efter 10 minuter är maten uppäten. Inte mycket finns kvar varken i grytan eller på tallrikarna. Middagen som tog några timmar att tillaga finns nu efter några minuter väl bevarad i arvingarnas magar. 
Och jag undrar: Är det detta som kallas för snabbmat?