Jag var faktiskt kvar på sjukhuset i sex dagar. Och det behövdes. På avdelning 64 blev jag så väl bemött att det kändes som att bo på hotel. Dock kunde maten varit lite roligare=)! Jag skojar. Första gången jag blev serverad kom syster in med ett glas vatten med en tesked i. - Varsågod Daisy. Ta det försiktigt! Välbekomme!

De första dagarna gick ganska fort, då var jag inte så väldigt pigg. Även om jag satt på sängkanten och dinglade med benen och sminkade mig varje morgon klockan 9.00! Försökte vara uppe och promenera i korridoren med droppställningen som härligt stöd. Men det gick inte så väldigt bra. Så jag tillbringade mest tid i sängen. Och med alla mina besökare. Det är gott med syster och vänner! Jag fick vackra blombuketter och tjusiga läckra magasin. Och det behövdes. De har lästs igenom fram och tillbaka och en gång till.

En kväll höll jag på att bli skogstokig. En av mina medpatienter, en som inte genomgått någon magsäckoperation - firade lördagen bakom sina gardiner. Jag hörde hur hon öppnade chokladkakor och godispapper och andra läckerheter. Jag trodde att jag skulle gå upp i limningen. "Mord på 64:an"! Jag som enbart får äta flytande kost. Då just i den minuten tyckte jag synd om mig själv. För kära läsare - jag är inte opererad i hjärnan!

De sista dagarna gick långsammare och jag kunde reta mig på småsaker. Aha, sa en mycket närstående till mig. det är i detta ögonblick som du börjar bli friskare! Och det stämde. På onsdagen fick jag komma hem och det var en underbar känsla.