Det händer att jag glömmer en del. Alltså prylar! Och det mina kära läsare beror inte på ålder, för det är något jag gjort i många år.En gång glömde jag min mobil i Norrland. Jo det är sant. I NORRLAND! När jag fick tillbaks den, efter en HEL VECKA, trodde jag ju givetvis att den skulle vara helt sprängfylld med meddelanden av alla de slag. Och det var med STOR nyfikenhet jag öppnade upp den och fann - två meddelande. Ett från min dotter och ett från teleoperatören. Så kan det gå! Nåväl, det har även hänt att jag glömt min mobil hemma och upptäckt det sittande på bussen på väg ner till byn. När jag berättat om detta brukar en av mina arvingar skaka på huvudet och förnumstigt kommentera detta med: - Hur kan man glömma sin mobil!!!! Herregud, mamma, det gör man ju helt enkelt inte. Så imorse fann jag en mobil på köksbordet. Och det var inte min! Den tillhör den arvingen som inte kan förstå att man kan glömma sin mobil. Det var med STOR glädje och med ENORM skadeglädje som jag sms:ade till arvingens bästa vän: Hälsa att X har glömt sin mobil på köksbordet. HUR KAN MAN GLÖMMA SIN MOBIL! Det gör man ju helt enkelt inte!!!!