tyst har det varit här på bloggen några dagar. Jag har behövt tid till eftertanke - kontemplation. De fruktansvärda terrordåden i Norge tog slut på orden. Jag fick helt enkelt inte ihop det! Jag har ältat det fram och tillbaka. Tänkt på föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, barn, vänner med flera. Hur de lider nu. Att de aldrig mera kommer få träffa deras sina. 

Fredagen den 22 juli kommer för alltid pränta sig in i vårt innersta. Precis som de flesta kommer ihåg den 11 september och vad de gjorde i den stund de fick reda på det fruktansvärda som hänt. Den 22 juli 2011. Denna gången hände det i vårt grannland Norge, mitt i centrala Oslo och dryga timmen senare ute på den pittoreska ön Utöya.

nu är jag kär igen. Jo det är sant. I Fårö. Kom hit igår eftermiddag och fick en fantastisk guidning på två timmar under förmiddagen. Det är lätt att bli förälskad. I husen, naturen, himlen, havet och sanden.

Doppade fötterna och gick i den underbara vita sanden. Det är så gott för själen, inte bara för fötterna. Har två dagar kvar här, så det kommer säkert att upplevas en hel del. Mer att blogga om alltså!

Vilken slående rubrik! En dag förra året - tror faktiskt det är exakt ett år sedan - gick jag in i en av de så kallade exklusiva boutiqerna här i Stockholm. Varför vet jag inte, men jag tänkte det kunde var spännande att titta mig omkring och se om det fanns något litet armband eller så som kunde passa mig. Jag visste mycket väl att de inte förde kläder i storlek STOR, men skor, väskor och bijouterier är aldrig fel.

När jag kom in fick jag en blick som om jag landat med ett rymdskepp från Mars utanför på Birger Jarlsgatan. Det var inte så många kunder därinne, men ändå var det ingen som brydde sig om mig. Ingen. De övriga fick fantastisk fin hjälp. Efter fem minuter därinne vände jag på klacken och sade högt: - TACK FÖR ALL HJÄLP!

Så idag var jag helt enkelt tvungen att gå in igen. Ett år senare och rätt många kilon lättare. Det tog en sekund så frågade man om jag ville ha hjälp och rekommenderade mig de vackra fina kjolarna och blusarna. Expediten följde mig småpratade hela tiden. När jag vandrat omkring och tittat mig omkring sa jag: - Konstigt att ni hjälper mig idag, förra året när jag vägde närmare 100 kilon var det ingen som bemyndigade sig med att överhuvudtaget komma fram. Så min kära dam, sa jag. Jag tänker inte lägga en krona här idag. Hej då.

VET NI HUR SKÖNT det kändes. HELT UNDERBART! Ungefär som när Julia Roberts i Pretty Woman går tillbaka till boutiquen hon blev så illa behandlad i och frågar om de säljer på provision. Och expediten svarar ja. Well big mistake, säger Roberts.

Min pappa gillade titlar. På den tiden - stenåldern - så var titlar oerhört viktigt. Det gav status och pondus. De sista åren han levde hade han kontoret hemma. Och det tyckte självklart jag var väldigt spännande. Han var precis som hans numera 54-åriga ättelägg enormt frihetsberoende. 

Som till exempel att ta sig ett bad mitt på dagen. Då sa han till mig. - Daisy, kan du sköta telefonen. Säg att direktören sitter i möte!!!!

På allmän begäran - den var bra den va eller hur?? - så visar jag några av de senaste dagarnas inköp.  Skor hade jag ju inga - eller hur?!?!?!?!?!

Att män ger kvinnor komplimanger är helt accepterat i vårt svenska samhälle. Om en man säger: - Vad vackra ögon du har, så ler man ännu vackrare, kanske slår ner ögonlocken och blir enormt glad. Men om jag skulle säga samma sak till en man, då är inte det lika accepterande? Eller är det? 

Jag har skrivit det förr här att jag gillar att komplimera. I snabbköpskassan, i busskön ja nästan överallt. Eller via mail! Och det tas för det mesta emot med öppna armar. Men inte alltid. De flesta jag säger det till är unga tjejer eller unga damer?! Men vågar man säga det till en kille/man utan att det tas för en invit? Jag spekulerar! Där är jag nog lite "konservativ" eller rättare sagt FEG! 
Det har hänt, faktiskt. För ett antal år sedan gick dottern och jag på Humlegårdsgatan mitt i Stockholm. Emot oss kom krögaren Erik Lallerstedt som då enligt tidningarna minskat många kilon. Han såg så nöjd och bra ut. Även om jag nog tyckt att han alltid sett bra ut. Precis när vi når i höjd med varandra så säger jag: - Grattis, du ser kanonbra ut! Han skiner upp som en sol och säger glatt, TACK!

Dottern frågar mig om jag känner mannen ifråga. Och jag svarar henne att det gör jag inte. Behöver jag skriva här vad hon svarade eller berätta om hennes kroppsspråk?!?!

Alltså - kan en kvinna ge män komplimanger utan att bli tagen för "mansslukerska"?!?

För ett antal år sedan besökte jag Oslo tillsammans med mina barn. Jag skulle skriva ett resereportage om den vackra staden. Barnen fick till uppgift att tipsa om barn- och ungdomsaktiviteter. En bra deal tyckte jag.

Nåväl vi hade underbara tre dagar med båtturer, ljuvliga restaurangbesök och härlig shopping. Vädret vad på topp dessa augustidagar. Så kom vi till Holmenkollen och mina två arvingar ville ta hissen upp och ner för att kolla utsikten. Och jag var dödligt trött efter all aktivitet. - Vi placerar mamma härnere på caféet, så fixar vi artikeln om detta själva, sa de. Och tog mig i handen och satte ner mig vid ett bord, beställde kaffe och försvann.

Den händelsen kommer vi ofta tillbaka till. Den var så signifikativ. Och är. Häromdagen i Göteborg när dottern och jag gjorde stan, så sa hon återigen. - Nu placerar jag dig här på caféet, det syns att du är helt slutkörd. Och så gjorde hon det!

"Vi har gett dig ett härligt rum högst upp och ska ta väl hand om dig." 

Så skrev Victoria på Hotell Quality 11 i Göteborg. Ett av mina favorithotell. Mailet fick jag dagen innan jag skulle anlända och det är kanske inte så märkligt att jag älskar det så. Alla kvinnliga anställda i receptionen är helt underbara. Serviceminded, glada, tillmötesgående och positiva. Sådant värmer och gör att jag återkommer.....

Nu på tåget från Göteborg hem till Stockholm. Efter tre veckor på resande fot. Har haft den bästa av semestrar  - en magisk sådan. Med underbart väder, ljuvliga utsikter, hav och njutning. Tänk vad vi alla behöver det! Och det är inte slut än. Säger en som ständigt försöker njuta!

Att ta en bild på sig själv är inte det lättaste! Och jag har ingen sådan där tjusig tidsinställd kamera som man ställer någonstans och springer tillbaka för att den ska säga "pip" och så är det klart?!?!?!?!

Så när dottern nu var här i Göteborg några dagar bad jag henne att fungera som fotograf. Varsågod - här är en färsk bild på mig, från igår!!! Väskan är nyinköpt och är en Friis & Co. 

När jag skulle ta mig från Karlskrona till Göteborg så blev det buss till den stora staden Emmaboda. Vid hållplatsen stod jag med hela mitt rosa bagage och pratade telefon med min bästaste väninna från Gärdet. Då kommer busschauffören fram och tar mitt bagage och lägger in det i väskutrymmet. Jag blev så chockad att jag var tvungen att avsluta samtalet. I och för sig så kan jag inte göra två saker samtidigt. Alltså inte prata telefon och gå upp på en buss. Det GÅR inte. Men nu var det för att jag ville säga till chauffören att han var otroligt snäll som hjälpte mig. - Tack godaste du, sa jag. Det är jag inte van vid. Då svarar han med att självklart ska man hjälpa till om man kan.

Väl uppe i bussen ringde jag tillbaka till väninnan. Och babblade på om den snälle chaffören. Vardagshjälte sa hon till mig. Och det har hon ju så rätt i. Det är dem som gör vardagen så otroligt trevlig och härlig. De förgyller den helt enkelt.

Samma har hänt här i Göteborg. Där jag välkomnades med ett vackert rum på åttonde våningen med den vackraste av vyer. Utmed Göta Älv och inloppet till Göteborg. De vet sedan förra gången att jag ÄLSKAR det och att jag njuter tillfylles. De hade även tagit bort allt godis i minibaren - för de vet att jag inte vil utsättas för frestelser.

mår gott här i Göteborg där jag just nu befinner mig! Den har fått både det ena och det andra. Havet, fiskmåsarna, promenaderna utmed kajen, shopping, god mat och dryck. Och så har en av mina arvingar kommit hit för att vara med mig några dagar innan hon drar vidare mot nästa äventyr.

Plötsligt händer det! Du vet när ni ses på stan. Den manlige bekanta och du, ni som inte ses så ofta. Kanske någon gång per år. Innerst inne tycker du inte speciellt mycket om honom, eller rättare sagt, du trivs inte i hans sällskap. Eller så händer det, när du ska berätta om något som inträffade för flera år sedan.

Då vid de tillfällena, där med den manlige bekanta och när du ska förtälja om incidenten förr i tiden. Det är då - precis i den stunden som du tar till den där!!!! Den bara kommer helt enkelt. Då när han frågar om du inte vill gå ut nästa vecka och ta ett glas vin! Och när du på något sätt vill krydda den där händelsen för 105 år sedan. Då - då kommer den där lögnen! Den bara flyger ur munnen. Och när du sagt det, i den stunden ångrar du dig evinnerligt men då är det så dags. När du säger att du är så upptagen nästa vecka och veckorna framöver men vi får höras. Och berättar om när du satte skolrekord i höjdhopp i skolan. Och vann första priset. Du vet ju att du inte har en endaste kväll bokad på flera veckor och rekord i höjdhopp, herrejesses du har inte ens varit i närheten av en medalj. du kom ju sist varenda gång.

Efteråt har du ågern och mår lite halvdåligt. Men du vet också att du helt enkelt inte kunde låta bli. Det finns inget ont uppsåt i handlingen. Det bara händer!

Vet du kära läsare, jag tror nämligen det förhåller sig på följande vis. Och nu kommer min otroligt akademiska daisyanalys. Vi har alla ett behov av en ljugarbänk. Den behöver inte finnas där på riktigt utan kännas som ett psykologiskt nödvärn. 

Med en ljugarbänk som används lite då och då, tror jag vi alla mår lite lite lite bättre. När det inte finns något ont i den lilla nödlögnen. För i ärlighetens namn kan man ju inte säga rent ut till han den där bekantingen. Du jag gillar inte dig. Hur skulle det låta? Och berätta att man ständigt var jumbo i skoltävlingarna- hur intressant är man då???

"Välkommen Daisy", sa hon när jag anlände. Karin i receptionen på Hotel Clarion Collection Carlskrona. Sådant värmer och man känner sig om en drottning. Jag tror till och med att jag växte på längden en aning. Kanske en två-tre centimenter. Vilket skulle betyda att jag nu är 163 cm. Oj oj, får nog ringa till hotellet i Göteborg och säga att de införskaffar en låååååååååååång säng!

Idag har jag gjort något som jag gjort flera gånger. Men jag tröttnar aldrig. Om jag hade fått bestämma hade jag nog gärna gjort detta varje dag. Det är gott för själen, kroppen och knoppen. Man mår sanslöst gott efteråt och det ger endorfinkickar så det slår gnistor om det. Jag är helt säker på att alla människor på denna jord, borde göra detta flera flera gånger om dagen. Eller åtminstone en gång om dagen! Tänk så gott alla hade mått!

Nu vet jag vad ni tror att jag gjort - jo jo. Men se det är inte alls så som ni tror. Ni tror förståss att jag har .........

Jo så var det det här med män! Dem kan man också spekulera mycket och länge om. Men jag har lärt mig av erfarenhet att det är ingen idé att ens försöka förstå dem. Männen alltså! Och som jag brukar säga; Man behöver inte förstå allt. 

Fast ibland händer det - ja just det! Att man förstår en man och då blir man ju inte klok på det heller! När G-d skapade Adam och Eva var det nog inte meningen att vi skulle konversera, diskutera och terapisera! Utan syftet med två människor av motsatta kön, var att föröka sig. Inget tjafs. Men redan då uppstod problem med äpple och orm och om någon hade behövt familjerådgivning så var det nog Adam och Eva.

Ryktesvägen har jag hört att männen inte förstår sig på oss kvinnor heller. Och det förstår jag inte. Vi som är så tydliga och raka! Och humor har vi också! Och tror på tomtar och troll! Men som sagt, man behöver inte förstå allt!

Mina närmaste grannar har utökat sig. Änderna alltså. På de här 10 dagarna jag varit i Ystadparadiset har de säkert fördubblat sig. Jag har minsann räknat. Och då förstår ni att det är sådant jag ägnar mina dagar åt. Att hålla reda på andbeståndet. Då har man verkligen semester.

Hamncaféägarinnan Claudia håller reda på mig. Hon ser att jag njuter och bidar min tid på bryggan. Och förstår hur kämpigt det är när kaffemuggen måste påfyllas. Att jag måste resa mig upp gå hela tre-fyra meter, upp för trappan, koka vatten och sedan röra om i muggen. Efter det ska jag gå ner för trappan igen och vandra tillbaka. Till bryggan!

Men allt härligt ljuvligt underbart har sitt slut. Imorgon lämnar jag "mitt landställe" för denna gång. Och ska till ett annat paradis - Karlskrona!

Grannens gräs är alltid grönare. Känner ni igen det? - Varför är jag inte med mina vänner istället för att sitta här på arbetet? - Nilssons gräsmatta är finare än vår! - Hennes klänning är snyggare än min. Jo jo, det där är nog rätt vanliga tankar som kretsar i fleras huvuden.

Men med ålderns rätt (oops) så kommer också en viss portion klokskap, mogenhet, vishet. Så även för mig.
Och jag tackar ödmjukt för det. Numera är det inte så viktigt längre.Om grannens gräs är grönare. 

Jag är nöjd med mig själv. Hela mig. Även med "min" lilla gröna äng utanför min min lägenhet. Glad för de klänningar jag har, inte missnöjd med de klänningar jag INTE har. 

Att inte önska att jag var någon annanstans än där jag är! Njuter av här och nu. Och det är en gudagåva - jag lovar! Njuter STORT i mitt lilla paradis - YSTAD!


Fast lite lite lite önskar jag att jag var i Almedalen just nu. Men å andra sidan, det är det ju som många andra som är!

Det är mitt i natten..... och jag sitter ute på "min altan". Efter åskvädret blev det inte mindre fuktigt, men lite vindigare! Magiskt är det. Man hör segelbåtarna klucka så där härligt och det känns som om det bara är dem och jag. Och havet förståss. Får nästan nypa mig i armen  - så ljuvligt är det. Nu mår jag gott - riktigt riktigt gott!

Lite märklig rubrik kanske. Men jag har verkligen spekulerat mycket på hur det kan komma sig att jag är så förtjust i försvars- och säkerhetspolitiska frågor?

Under årens lopp - ojojoj det låter som om jag vore lastgammal?!?!? - har jag följt debatten, läst promemorior, deltagit i konfenser och seminarier, intervjuat ministrar, kaptener, generaler, helt vanliga dödliga, sjövärnare, bilkårister, lottor, amiraler och en massa andra. Försökt lära mig mer för att jag är så sanslöst nyfiken. Och jag tröttnar inte. Hur kan det komma sig? Det har jag funderat på kan du kära läsare tro.

Är det uniformerna? En man i uniform är ju rätt tjusig, det måste erkännas. Men ärligt talat det är inte det. Även om jag ibland kan känna mitt hjärta klappa lite extra när jag ser en stilig malaj. Nä, det måste vara något annat!

I mitt föräldrarhem i Malmö, var det alltid högt i tak runt matsalsbordet. Vi pratade mycket politik och framförallt säkerhetspolitik. Alltså det måste ligga i generna. Jo det gör det säkerligen. Så har det blivit mer och mer och intresset bara växer. När jag 1987 blev anställd på Lottornas Riksförbund så kände jag att det var försvarsfrågor jag ville arbeta med. Och när jag 1995 startade eget då blev det naturligt för frivilligorganisationer och även andra myndigheter inom försvarsfamiljen att kontakta mig för diverse uppdrag. Och jag var och är överlycklig. Nu har det gått lite mer än 16 år sedan jag blev min egen något jag aldrig ångrat. Jag fortsätter arbeta med det som ligger mig varmt om hjärtat - försvar-, frivilligförsvar och säkerhetspolitiska frågor. Alltså nu vet jag varför jag är så förtjust i dessa frågor. Att det sedan dyker upp en och annan stilig uniform är ju faktiskt bara en liten bonus!!!

Lämnade paradiset imorse och tog mig till Malmö. Den stad jag föddes i för lite drygt 54 år sedan. Det händer att jag besöker Skånes huvudstad men mest då i arbetet. Idag bestämde jag mig för att göra den stora "nostalgipromenaden"! Vad är det då undrar ni kanske. Jo om det ska jag berätta......

Då tar jag en promenad runt de kvarter jag växte upp. Där jag bodde och levde med min familj tills dess jag stod på egna på så att säga! Varenda gatusten känner jag igen, varenda träd. Husen, som jag då tyckte var så höga, är faktiskt inte mer än tre- till fyravåningshus och Slottstaden känns som en sovande stadsdel. Fotbollsplanen på Mariedalsvägen är sig lik och "mitt" hus har inte förändrats ett dugg. Nummer fyra. Jag står ganska länge och tittar upp på andra våningen där vi bodde. En konstig känsla.

Sedan går jag vidare ner mot Ribersborg och njuter av Öresund. Ser bron och tänker på min pappa, den galne dansken. Han som ville bygga bro redan på 1960-talet. Då tyckte man att han var mer tokig än vanligt. 

Promenerar till Västra Hamnen där Turning Torso ligger. Tar en cappucino på en italiensk restaurant och kontemplerar lite. Har det bra med andra ord!