Plötsligt händer det! Du vet när ni ses på stan. Den manlige bekanta och du, ni som inte ses så ofta. Kanske någon gång per år. Innerst inne tycker du inte speciellt mycket om honom, eller rättare sagt, du trivs inte i hans sällskap. Eller så händer det, när du ska berätta om något som inträffade för flera år sedan.

Då vid de tillfällena, där med den manlige bekanta och när du ska förtälja om incidenten förr i tiden. Det är då - precis i den stunden som du tar till den där!!!! Den bara kommer helt enkelt. Då när han frågar om du inte vill gå ut nästa vecka och ta ett glas vin! Och när du på något sätt vill krydda den där händelsen för 105 år sedan. Då - då kommer den där lögnen! Den bara flyger ur munnen. Och när du sagt det, i den stunden ångrar du dig evinnerligt men då är det så dags. När du säger att du är så upptagen nästa vecka och veckorna framöver men vi får höras. Och berättar om när du satte skolrekord i höjdhopp i skolan. Och vann första priset. Du vet ju att du inte har en endaste kväll bokad på flera veckor och rekord i höjdhopp, herrejesses du har inte ens varit i närheten av en medalj. du kom ju sist varenda gång.

Efteråt har du ågern och mår lite halvdåligt. Men du vet också att du helt enkelt inte kunde låta bli. Det finns inget ont uppsåt i handlingen. Det bara händer!

Vet du kära läsare, jag tror nämligen det förhåller sig på följande vis. Och nu kommer min otroligt akademiska daisyanalys. Vi har alla ett behov av en ljugarbänk. Den behöver inte finnas där på riktigt utan kännas som ett psykologiskt nödvärn. 

Med en ljugarbänk som används lite då och då, tror jag vi alla mår lite lite lite bättre. När det inte finns något ont i den lilla nödlögnen. För i ärlighetens namn kan man ju inte säga rent ut till han den där bekantingen. Du jag gillar inte dig. Hur skulle det låta? Och berätta att man ständigt var jumbo i skoltävlingarna- hur intressant är man då???