Jo det kom sig att jag imorse var uppe med tuppen! Jo det är sant. 06.15 ringde min nya mobil! Denna gången visste jag hur jag skulle stänga av den! Men om det ska jag spekulera en annan gång. Nu tillbaka till tidiga morgon. 

06.15 - det är tidigt. Nästan natt, tycker jag! Tog mig ner till byn och gjorde det jag skulle göra och sedan så kaffade jag på Alberts. Ute i solen. Det var en helt sanslös känsla. Inte bara för att höstsolen sken så vackert utan att iaktta stockholmarna och deras morgonvanor.

De flesta kvinnor som ilade förbi - stockholmare har en tendens att skynda på - antingen för att de måste eller för att det ser läckert ut att ha bråttom! Alltså de flesta kvinnor som sprang förbi hade en mugg i handen. En liten, mellan eller en stor. Med kaffe i alltså! 

När jag för många år sedan var i New York var det samma sak där. Då tyckte jag det var så otroligt häftigt, det där med pappersmugg i handen. Från Starbucks! Eller när jag såg på film med Meg Ryan eller vad de nu heter - de amerikanska skådespelarna som har muggar i handen?!?!?!

Nu tycker jag inte att det ser så läckert ut längre, men det är superintressant att studera stockholmsvimlet klockan halvnio en tisdagsmorgon. Sett från en stol i solen. 

Jag är ingen administratör. En gång i tiden jobbade jag som sekreterare och assistent. Det kan jag inte förstå - jag som inte ens kan hålla reda på mina egna papper. Stackars dem, säger jag, som jag jobbade åt och för. Tur var det väl att jag senare insåg att detta ej var mitt kall och utbildade mig vidare inom annat.

Men nu är jag ju inte enbart en odåga inom administration jag är ju också en optimistisk person. Så idag inhandlade jag diverse anteckningsböcker i tron och hoppet om att det skall bli roligare. Att administrera alltså`?!?!?!?!?!?!

Idag har jag kaffat med min fina väninna på min axel och i mina tankar. I Östermalmshallen! Där satt vi ofta hon och jag och pratade och skrattade bort några timmar. Men jag har även lunchat där idag. Men en kär gammal klasskamrat. Sådant är njutbart för hele kroppen. Tidig kväll gick min dotter och jag och käkade middag - på vår favothai! På Nybrogatan. Så dagen har varit god för både kroppen och själen. Lite uppskattning fick jag också och se det behöver vi alla - både kvinnor och män!

Här en bild på de senaste inköpen. Nu mår jag också gott i shoppingsjälen!

Två år har gått! Två år av saknad. Sedan hon min bästaste och finaste och käraste av väninnor lämnade oss här på jorden. Det går inte en dag utan att hon finns i mina tankar. Alla våra upptåg vi gjorde. Alla våra skratt vi delade men även alla tårar som föll. 


Jag vill gärna publicera nedanstående inlägg igen. Det som jag skrev den där dagen för två år sedan.

En HOMMAGE till min bästaste vackraste och finaste av väninnor!

Hon kom in i mitt liv en dag i slutet av februari 1987. Som en vindpust. Hon log sitt ljuvliga härliga leende och hälsade mig varmt välkommen på nya jobbet. Och vi fann varandra - vi skånskor som hamnat i förskingringen. Rummen bredvid varandra hade vi och dörr emellan. Det hände säkerligen många gånger under åren att våra chefer gärna hade velat mura igen den där dörren, för den var alltid öppen och mÿcket bus for emellan - det vill jag lova. Bus och skratt. Hon hade alltid en Marabou chokladkaka i sin översta låda. Hon kunde ha det. För hur mycket hon än åt, så var hon vacker som en dag. Och vansinnigt snygg figur hade hon. På den tiden bantade jag ständigt och jämt, något vi hade så roligt åt. Hon åt och jag bantade - men det var jag som gick upp....

Jag ÄLSKAR Köbenhavn. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Där finns något som är svårt att verbalisera - men jag ska försöka. Där finns det där som danskar kallar för "hygge" - gemyt på svenska. Det är en dansk hygge som inte finns någonannanstans. 

Erkännas ska att det inte är som förr - men jag finner den ändå överallt. Jag ska ge några exempel. En servitör som med glimten i ögat säger, "så vad önsker denne dejlige dame?"! Eller boardingkortskollaren på Kastrup; - du ser ud till att haft nogle dejlige dage!  Det skulle aldrig hända i Sverige. 

Ett av de härligaste och finaste uttryck som man ofta hör i Danmark är: Kom godt hjem!" Det får mig att minnas miina barndomsbesök hos mina farföräldrar på Worsoevej i Köbenhavn. Kom godt hjem.

Här visar jag några bilder - är det konstigt att jag älskar Dronningens By?

Det är något visst med trappor. Jag kan inte förklara varför, men jag vet av erfarenhet att många tycker detsamma. Att få sitta på en utetrappa med en kopp kaffe i handen eller bredvid sig, är något av det bästa jag vet.

I ett så kallat forskningssyfte har jag gjort en rundfrågning bland vänner och bekanta om deras erfarenheter av trappor. De flesta män skakar på huvudet och tittar på mig som om jag var fallen från Mars. Men kvinnorna de nickar och ler nästan lyriskt. Några berättar om att trots att de har väldigt fina verandor med vackra planteringar och snygga stolar så sitter de hellre på trappan. Och jag kan förstå dem. 

Nedanför min lilla lägenhet har vi en skogsdunge/trädgård (kärt barn har många namn). Helt underbar med gräsmatta och många höga träd. Här har jag bott i  nio år och från maj till september har jag, med hänsyn till vädret, varje morgon från maj till september suttit på trappan som gick ner från trottoaren till trädgården. Det fanns enbart tre trappsteg - men det spelade ingen roll. Kaffekopp och Svenskan med ner och sedan den traditionella trappsittningen. Bättre morgonstart kunde jag inte få.

En sommar för några år sedan hade jag som vanligt varit ute på min sedvanliga reportagetur i Sverige och kom hem efter 14 dagar. Morgon därpå gick jag i ned med min kaffekopp och Svenskan under armen för att inta min trappa. Döm om  min förvåning när trappan var överasfalterad och istället hade blivit en liten tråkig svart backe. Jesses så besviken ledsen och helt förtvivlad jag blev. Man hade kunnat asfaltera igen tvättstugan eller sopnedkastet och jag hade inte reagerat hälften så häftigt. Ringde ordföranden i föreningen och undrade varför man asfalterat igen "min" trappa. Utan att fråga mig. Till svar fick jag att det var en äldre dam i huset bredvid som hade svårt att gå i trappan och det var lättare för henne med backen. Jo jo visst. Men damen ifråga har jättesvårt att gå i backen också och har istället slutat att gå ner i trädgården.

Det är något speciellt med trappor, Pröva själv!

Mitt "gamla" hemland är inte som det brukar vara. Det har förändrats radikalt. Och det på de senaste åren. Troligtvis har det kommit smygande, såsom sådana saker gör. Och plötsligt upptäcker man det och blir alldeles chockad av utvecklingen.

Nu tänker jag inte på den framträdande roll som Dansk Folkeparti har haft de senaste åren. Åtminstone till och med idag, då danskarna går till val. Vad som händer imorgon vet ingen....

Jag tror jag berättat om det förr här på min blogg. Den där lite pinsamma egenheten som jag har. Eller rättare sagt, en av de pinsamma egenheterna jag innehar. Det är en sällsam fobi som jag bär på och som gjort mig rätt känd i vissa kretsar. Hur detta artar sig ska jag nu berätta om.

Det är när jag ska gå ombord på båtar. Alltså inte stora kryssningsfartyg, nä det är inga problem. Utan jag menar båt typ mindre. Nu tror ni att jag menar en eka eller en liten segelbåt, och det må vara. Det gillar jag inte heller, men jag har även dubier när jag ska gå ombord på en trossbåt, en bevakningsbåt eller en stridsbåt. 

Förstår ni vad jag menar? Alltså sådana fartyg som ibland ligger en bit utanför kajen. Alltså då menar jag inte att den ligger ute till havs, utan typ en halvmeter från kajen. I mitt arbete möts jag ständigt av detta problem, eftersom alla andra bara hoppar över. HOPPAR över.

Men det kan inte jag. Hoppa över! Dels har jag KORTA ben och dels så har jag en sådan skräck av att inte ha kontroll. Så är det! Jag kan vakna kallsvettig om natten för att jag har de mest förfärliga scenariot i tankarna....

Plötsligt bara händer det. Och så även för mig. Rakt framför mig  fanns det som jag länge sökt. Inte runt om hörnet och inte via någon obskyr sajt. Nä det bara slog ner som en blixt från ovan. Och vi fann varandra. Passionen är enorm och nu börjar vår resa tillsammans. Jag är lycklig.

Den svarta skinnkjolen och jag!

I mitt förra liv var jag en STOR chockladälskare. Så stor så att jag i blindo kunde hitta alla godisaffärer i Stockholm. Det var jul för tio år sedan och mina arvingar bortresta och jagvar helt allena i den stora hufvudstaden. Inhandlade mat för helgen och såg att det var extrapris på en stor kartong Belgiska nougatsnäckor. - Aha tänkte jag, bra att ha om någon kommer förbi. 

Erkänna kan jag att komma förbi mig är det sällan någon som gör. Även om jag bara bor på Norra Djurgården, så anser många att det är "så långt ute". Men som sagt lura sig själv kan man ju.

Hemma på kvällen kom jag på att jag hade en chokladkartong. Oh en bit kan man väl unna sig. En bit blev till två som sedan blev till fyra. Då fick jag den otroligt fantastiska idéen att jag skulle gömma kartongen för mig själv. De ni! Gör om det om ni kan! Jag ställde mig på en stol i min lilla hall och öppnade skåpet ovanpå garderoben och slängde in kartongen så långt jag kunde. Det är högt i tak och den hamnade långt bortom sans och redlighet. Jag var så lycklig över min insats!

På natten när jag löste Svenskans korsord blev jag så sugen på något gott och kom jag på att jag ju hade en kartong någonstans. Och jag visste ju var. Men inte hur jag skulle få ner den. Jag spekulerade rätt länge på detta. Inte hade jag någon stege heller som kunde hjälpa mig i mitt febrila tänkande.

Tog fram en stol och på den fyra tjocka handdukar och fyra påslakan sedan försökte jag ställa mig på detta vidunder.  Det gick med nöd och näppe. I handen hade jag tagit sopborsten och nu försökte jag med all makt jag kunde uppbringa att få tag på chokladeländet. Jesses vad jag slet. Svetten rann och jag började känna att lakan och handdukar startade en slags kamp mellan sig under mina fötter. Men skit i det tänkte jag. Här gäller det att ta kommandot om vem som bestämmer härhemma. Hon Daisy som vill gömma saker och ting eller Daisy som vill ha demokrati i detta  huset.

Och pang så rasade chokladkartongen ut genom skåpsdörren, men rasade gjorde även lakan och handdukar och stol. Daisy hamnade på hallgolvet med choklad och stol över sig. Men jag hade vunnit. Att jag sedan var så blåslagen att det nog hade gjort sig bra med en doktorstitt var en helt annan sak. Inte kunde jag komma in på akuten med blåmärken på arm och ben och förklara varför, dagen före julafton!!!!

Jag har åkt bandvagn. Jo det är sant. Helt salig sitter jag inne i denna hermetiskt tillslutna tingest och skriver sms till nära och kära. Tillbaka fick jag av bästaste väninnan - har du lackskorna på dig?!?!?

Men inte nog med att jag åkt bandvagn, dagen tillära var det två brandmän som satt fram. Ni läste rätt. Två brandmän! Och där satt jag bakom dessa härliga Norrtäljebaserade hjältar. Just den dagen var jag osminkad och klädd i pikétröja och jeans. Inte alls speciellt chic, inga lackskor inga ballerinor och inte ens ett pärlcollier runt halsen.

Suck! Men kul var det! Fast det hade ju varit ännu häftigare om de - brandmännen alltså -  hade haft bara överkroppar, så som man faktiskt sett att de kan ha ibland. Men bara ibland. Och definitivt inte när det är på allvar. Som det faktiskt var i fredags när vi var ute på en stor samövning i Roslagens skärgård.

Jag befinner  mig uppe i Roslagen. På en övning tillsammans med Sjövärnskåren, Myndigheten för Samhällskydd och Beredskap, Räddningstjänsten i Norrtälje, Röda Korset och Sjöräddningssällskapet. Det är mitt jobb att bevaka detta. I dagarna två är vi mestadels ute till havs. Och jag älskar varenda minut av det.

Men nu skall jag berätta om hur jag har blivit, eller rättare sagt, hur jag kommit att utvecklas.

Inbjudan till denna händelse kom mig tillhanda för några veckor sedan. I vanlig ordning hörde jag av mig via mail och undrade lite om själva upplägget. Och om jag, som varken har bil eller körkort, kunde få skjuts av någon.

Det kom sig för några år sedan att jag tillbringade en tid på sjukhus. Väggen stod i vägen på något sätt. Nåväl, där låg jag på hospitalet och tyckte livet var halvtråkigt. Tills dess att syster kom in och lite beklagade sa att jag eventuellt kunde få en rumskamrat under natten. - Nämen va trevligt, sa jag. Då svarade hon att dessvärre måste jag erkänna att det är så fullt på avdelningen att det kanske blir en man.  Oh herre jesses, tänkte jag, och svor i tysthet över att jag inte hade tagit med mig sminkväskan.

Lycka uppstod när jag i flera timmar anddäktigt hade legat och väntat. In rullades en man i mitt rum. Snabbt drogs alla gardiner åt, hit och dit, åt vänster och åt höger. Inte hade jag behövt någon rouge eller ögonskugga där inte. Men höra det kunde jag. Och mina öron växte sig stora den natten.

Mannen ifråga fick samma frågor som jag hade fått när jag kom in. Samma procedur. Har du några anhöringa, vem ska vi ringa. Är du allergisk mot någonting. När sköterskan tog min hand i sin den natten jag kom in och med sin ljuvliga lena röst frågade om det var något jag undrade över, så började jag gråta och sa att jag var orolig för hur mina barn hade det.

När hon nu ställde samma fråga till den hjärtsjuke mannen, så svarade han: - Ja ni måste kontakta min hustru så fort som möjligt. Bilen ska på besiktning klockan åtta nu på morgonen.

Det var svar på tal och jag kan också avslöja att hustrun kom på besök på förmiddagen med stora kramen, Svenska Dagbladet och en tulipanbukett och massor med frågor om hur mannen mådde. - Skit i mig, blev bilen godkänd?

Jag är en vår- och sommarmänniska. Lika mycket som jag är alldeles euforisk när träden spricker ut och vårdofterna sprids lika ledsen och tom känner jag mig när det börjar mörkna tidigare och tidigare. Samtidigt måste jag dock erkänna att jag njuter av höstfärgerna och "hygge" (mys på svenska)-stunderna i hemmet med tända ljus och lampor. Alltså lite ambivalent där....

I helgen låg jag på bryggan ute vid Luxviken och solade i varmaste sommartemperaturen, den 3 september. Sådant gillar jag! Fast jag var lite mesig och hade jeans och vit topp på mig. Och det blev lite svettigt måste jag intyga!

Häromdagen kom jag på mig själv med att ha glömt min månadsdag av mitt nya liv. Den 28 augusti fyllde jag 10 månader, men hade helt glömt bort det. Oroväckande måste jag erkänna. Som tur var kom jag på det dagen efter och firade då istället.

Mitt nya liv började som sagt den 28 oktober förra året. Och för er som inte följt min resa sedan dess, ska jag förtälja att jag då gjorde en magsäcksoperation. Nu är jag slankare och ännu tokigare än vad jag var då. Framförallt mår jag såååååå mycket bättre.

Det har dock medfört att jag nog snart tvingas flytta från min söta lilla våning. Den är på 44 kvm och får snart inte plats med alla mina nya kläder. Jag har ALLTID haft fäbless för skor och väskor, som jag har i mängder, men nu har även byxor, klänningar, kavajer, tröjor och kjolar fått ta över konkurrensen med accesoarerna.

Men det är offer man får göra! JAG NJUTER!

Idag kaffade jag på Wayne's coffee på Stureplan. Vid 16-tiden! Hur många människor som passerade utanför vet jag inte, men en vacker fredagseftermiddag gör säkerligen att antalet är fler en brukligt. Då spekulerade jag i följande:

Att vi kvinnor kramas när vi ses är numera kotym. Men nu har även männen intaget denna ritual. Alltså män under 30! De övriga håller fortfarande på sig?!?!?!

Förr var det förbehåller fotbollslaget som hade gjort mål. Då kramades det vilt som om de hade en manlig orgie....och det var helt accepterat. Men bara då! 

Numera så kramas det friskt på Stureplan. När männen under 30 möts för att inta AW:n blir det en kram och en obligatorisk manlig ryggdunk. Inga konstigheter. Men som sagt det är bara och endast de under 30. Nu väntar jag spänt på när de över 30 kommer starta krameriet. Men tills de kommer det nog ta lång tid. Fast å andra sidan är de under 30 snart över 30, om ni förstår vad jag menar?

Nu är det dags. Och det är inget att hymla om. Nu ska de ut ur byrån och luftas efter att ha sovit lugnt och stilla i nästan fyra månader. Strumpbyxorna alltså. 

Det är bara att konstatera och gilla läget. På med dem. Och det ska ni veta, ni män som läser och följer min blogg. Ni vet inte hur det är för en kvinna att behöva ta på dessa tingestar efter att benen fått leva helt fritt och oberoende så länge.