När jag blir gammal - och det är väldigt många år tills dess - ska jag göra karriär som elak. Det har jag bestämt.

Jag ska sitta i min stol och slå människor på benen med min käpp. Säga elaka saker och bete mig som en diva.

 

Jag kan se mig själv i den situationen. Med håret grått och näsan ännu längre - Pomperipossa ni vet! Oh jesses vad roligt jag ska ha.....

 

 

Ibland kan man minsann hålla sig för skratt. Så var det förra helgen. Efter några ljuvliga dagar i Stockholms skärgård med styrelsemöten, goda middag och mycket gott och viktigt umgänge tog så andra saker över. Fortfarande ute i skärgården. Trots att de flesta för att inte säga alla är underbara trevliga och belevade människor behöver det inte resultera i att det blir bra. Det kan jag skriva under på. Min helg övergick i gråt och besvikelse. Inte för att jag blivit utsatt - oh nej. Någon annan.

 

Solglasögon på när jag tog mig in till stan kollektivt. Trots att det var mulet och disigt. Solglasögonens användbarhet är stor. De behöver inte bara brukas när solen står högt på himlen. De kan även sitta på huvudet, som ett slags trendtillhörighet eller, tas på när ögonen är röda och svullna. Man skulle även då behöva ett nässkydd.....

 

En person som jag som har väldigt lätt till skratt har också lätt att gråta. Och tur är väl det. Tack och lov för goda empatiska vänner förskjöts besvikelsen till dåtid och på måndagkväll kunde jag åter vara mitt vanliga jag. Ett gott skratt förlänger livet!

 

 

 

 

 

vad jag skriver här idag, för ni kommer i alla fall inte tro mig.

 

Ha en bra första april!