det kom ett mail
" I dag, i vårens värmande ankomst, levde Stockholm upp ur denna grådaskiga vinter. Vackra kvinnor strosade omkring och syntes njuta av solens strålar.
Särskilt fästes blickarna på den kvinna som med en fundersam, men dock fast blick, vandrade i kanten av Norrmalmstorg. Månne var hon på väg mot NK eller något annat exklusivt ställe? Eller var hon enbart ute för att hälsa våren välkommen?
Funderingarna är många när vårkänslorna faller på. Hur som helst passade hon in i gatubilden med sin glamorösa utstrålning . En nyfiken iakttagaren hann tyvärr inte ut från det simplaste av matställen för att visa henne sin uppskattning och ta henne i famn. Sådant är livet ibland. Ett lyckans ögonblick uppstår mycket snabbt men försvinner än snabbare."
Ni förstår nog så enormt glad jag blev. Kommer leva på det läääännnnggggeeeee.....
platt
Alltså jag börjar mer och mer likna min mamma. Kanske inte utseendemässigt, men mer det där med att inte gilla nya saker. Jag ska ta ett exempel.
I min lilla våning hade vi en gammal tv som följt med familjen i säkerligen 15-17 år. Den var liten, svart och en traditionell tv. För drygt 10 år sedan köpte jag en lite modernare variant, silvergrå. 14 tum som den andra vi hade. Men den nya skulle sonen få ha i sitt rum. Så flyttade sonen och tvn stod kvar där hans rum. Som blev mitt....
Inte ville han ha "den gamla tvn" med sig.
Så slutade den lilla svarta att fungera och jag som är en redig kvinna?!?!?! hämtade in den lilla grå att ha i vårt lilla stora rum. Perfekt tyckte jag. Men inte den andra familjemedlemmen som klagat de senaste åren. Den hackar och låter - men i min värld har den varit en bra trotjänare. Jag tycker dessutom inte ens om att ha tv i stora rummet. Och jag möblerar ALDRIG efter en tv. ALDRIG.
Under några år har så den unga kvinnan som jag sambor med tyckt att vi ska köpa oss en PLATT-TV. ICKE har jag sagt. Vi behöver ingen sådant elände in i vårt hus. Usch!
Men se idag så var det två donnor som bar hem en 32-tums PLATT-TV. Installerade gjorde dottern. Men jag har fått bestämma - den ska inte hänga upp på väggen och ej heller stå på sekretären. Den ska stå där den syns minst. Så det så.....
Daisy 57
Jag förstår inte. Alltså det där med att vissa medier alltid måste ha en ålder efter namnet? Per 64, Sara 25, Hilda 98, Gösta 103, Ali 38 och så vidare. Vad spelar det för roll vilken ålder man har. Dessutom är det som oftast så att det finns en bild på personen ifråga, vilket gör det där med åldern så urbota idiotiskt.
Det skulle ALDRIG förekomma varken i USA, England, Israel eller Frankrike. Och säkerligen inte i flera andra länder heller. Är det så att vi är åldersfixerade i Sverige? Jo så är det. Det behöver man inte vara någon Einstein för att förstå, eller hur?
I USA kan man bli president när man är 60 plus och FED-ordförande likaså.Det skulle aldrig ske härhemma i Svealand! Nä se här är det väldigt viktigt att Karin 49, letar efter sin katt eller Oscar 76 stod i kön på ICA i fyra timmar.
Sluttjatat om det
feminismus
Nu har det spekulerats kan ni tro. Herrejesses jag har ju varit ledig så tankarna har fått gå fria i flera dagar. Och nu ska jag om detta berätta:
I flera år har jag spekulerat och grubblat och tänkt om det här med feminism. Det jag nu kommer skriva kommer säkerligen irritera en del men också välkomnas av flera.
Jag är feminist. Det borde alla vara. Inget konstigt med det.
Men jag:
tycker inte att alla män är talibaner (även om några är det)
har inte grönfärgat hår och tretton piercingar i ansiktet
jag står inte på barrikaderna
jag lät mina båda barn få vara barn av vardera kön (eftersom jag har en son och en dotter)
jag lät dem leka med vad de ville (dottern ville aldrig leka med Barbie eller dockor - men det ville jag, alltså köpte jag det. Sonen älskade leka med bilar och tåg - även så dottern - så det köptes in.
jag kommer aldrig att använda mig av ordet "hen"
och jag klädde barnen som en dotter och som en son. Så att alla såg att det var en son och en dotter.
Och båda mina barn visste att de var....just det en dotter och en son.
Jag är enormt tacksam för alla de kvinnor som stod på barrikaderna förr (bland annat min mamma som var egen företagare på 1950-talet) och som gick i bräschen för oss andra....
Jag är enormt tacksam och glad över att min exmake och barnens pappa delade allt hemma. Han tvättade, städade, fixade och gjorde allt det en man och en kvinna ska göra hemma. Och han var redan 1994 pappaledig. En stor förebild!
Jag är glad och stolt över att jag själv är egen företagare i en mycket mansdominerad bransch. Och har så varit i över 19 år. Och jag har aldrig varit utsatt för varken sexuella trakasserier eller för kvinnohatande män.
Jag är varken naiv eller korkad. Jag vet att det finns många idioter till män - precis som det finns idioter till kvinnor. Och jag är fullt medveten och har vetskapen om alla de våldsdåd som utförs av män mot kvinnor.
MEN jag kommer aldrig aldrig någonsin hata ALLA män för det. Och det står jag för. Varenda ord.
Ha nu en fin kväll allesammans.
den ständiga medföljaren
Jag har något som jag alltid bär med mig, var jag än är. Det är på nåot vis väldigt tryggt och jag känner mig på så sätt alltid hemma. Var jag än befinner mig. Har haft det så länge jag kan minnas och det är inget jag däför behöver införskaffa mig.
Det händer - men väldigt sällan - att jag tycker det skulle vara ganska skönt utan. Men som sagt, det händer nästan aldrig. Tror ni att det är ett gosedjur? Nja inte riktigt.
Det är min egen medhavda "hylla", där allting lägger sig. Som exempelvis smulor från en kardemummabulle eller en fralla. Hyllan sitter några centimeter nedför hakan. Och går inte att ta bort.
Ha nu en trevlig fredagskväll allesammans!
kroppar & jagi
Så här är det. Jag har ledigt och spekulerar mycket. Mer än vanligt. Och jag måste erkänna att även jag är en sådan som lägger ut sådana där "selfiesar" på Facebook. Men jag undrar varför man alltid förengelskar saker och ting? Jag är väl inte dummare än så att jag förstår att det låter häftigare med "selfie" än med "jagi". Fast för att vara motvalls kärring och för att gå mot strömmen så kallar jag det för vad det är - en JAGI!
Och så en sak till. Alla vet - inklusive jag - att det är en enorm kroppsfixering i medierna. Och inte bara där. Även bland folk & fä. Som protest mot detta har jag läst att många tjejer lägger ut bilder på hur verkligheten är och ser ut. Det gläder mig oerhört. Vi måste få bort den fruktansvärda retuschering som pågår och som gör att många många människor mår dåligt av att se sig själva i spegeln. Och jag erkänner här och nu, så även jag.
Jag tycker inte att jag är en så vacker syn när jag ser mig helnaken i spegeln. Nä fy för sören. Det är rynkigt och det hänger och slänger. Brösten på magen och magen på knäna.
Men så ser jag ut och jag är 57 år och det är väl dags att börja acceptera.
Min bästaste av väninnor- hon som inte finns med oss längre - hon var så klok och brukade säga:
Daisy, det är bara att släcka ner lamporna, tända några ljus och lägga dig raklång i sängen. Då faller allt på plats.
Hon hade mer än rätt!
Här kommer dagens "JAGI"!
plötsligt händer det
Vi sågs på bussen. En främling och jag. Han berättade om sitt liv, sina företag om hans känsla för entreprenörskap och hur han jobbat i alla år med sina livsverk. Han talade om sitt engagemang för det han själv skapat om de anställda och om hur han skulle bygga vidare. Entusiastiskt, frenetiskt och verbalt.
Så fortsatte hela resan. Jag gick av och våra vägar skildes. Och han fortsatte nog tala högt i sin mobil.
italienska
Jag har alltid velat lära mig italienska. Drömmer mig bort till en liten by i Toscana där jag bor i ett litet hus med altan. Går till närmaste marknad och handlar hem frukt och grönt och pratar med tanterna och farbröderna. på italienska givetivs. Sitter sedan på min altan och författar böcker. Inte på italienska utan på svenska. Sedan klär jag om till vackraste - den lilla svarta - och highheels., För att bli hämtad av han italienaren i en italiensk bil för att åka till palazzo någonting och närvara vid middag. Konverationen skev givetvis på italienska.
Nåväl, för några år sedan bestämde jag mig för att nu skulle det inläras. Men eftersom jag inte har tålamod att sitta ner i ett klassrum så skulle jag minsann lära mig själv. Inhandlade "Italienska för nybörjare" på CD. Gick Djurgården runt med den ljuva inställningen nu ska det läras. Och så började tanten i örat. Uno Duo Tres. Uno Duo Tres fram och tillbaka. In och ut. Efter en halvtimme tog tålamodet slut.
Och jag kan fortfarande inte tala italienska. Bara drömma...
utlåst
Har spekulerat inatt kan ni tro. Om viktiga ting. Det där med koder. Alltså hur många koder har man egentligen?
Jo jag vet att ni tänker - men man ska hålla sig till en kod. Och det har jag verkligen försökt, men nu är det ju så att jag är en sådan som inte är så bra på det där med att hantera moderna tingester, vilket medföljer att jag inte kan ändra koderna till "min egen"! Hänger ni med? Nä inte jag heller
En kod för det ena och en kod för det andra. För att inte tala om koden till videoaffären! Nu är det ju inte så att jag är en välfrekventerad besökare där då jag inte kan fixa dvd:n. Sen är det koden till gymmet! För att inte glömma inloggningen till alla märkliga obskyra webbsidor. Och så alla andra koder som jag glömt vilka de är!!!!
all time high
Ni förstår idag har det varit all time high här på bloggen. Jesses vad glad och stolt jag blir. Och det inspirerar och triggar mig att fortsätta. Men eftersom jag är lat av födseln dessutom en "antingen eller människa" så kan jag ju inte lova daglig rapportering.
Jag ska berätta om min rara mamma. Modern var hon inte, med väldigt frispråkig för sin tid. Det kom sig att hon i mycket vuxen ålder (80 år) kom till sjukhuset för att undersöka både det ena och det andra. Något var fel och de beslöt att undersöka ALLT. Hon låg där på den rullande bädden och såg så liten ut. När de körde in henne på gynekologen så sa mamma högt till doktorn, kandidaterna och sköterskorna: - Jag kan tala om för er att jag inte är gravid. Jag har varit änka i 32 år!
Sån var hon min mamma. Kanske sådan mamma sådan dotter.
Trevlig kväll
säkerhetsrisk
Det är det där med knappar och tryckning och datorer och mobiler. Jag kan ingenting och verkar inte vilja lära mig heller. Jag tror jag är ett hopplöst fall och mina ättelägg är närmast URTRÖTTA på mina korkade frågor.
Nu tänker jag faktiskt inte fråga dem, eller någon annan för den delen, om hur jag får min blogg att göra radavstånd. Det ska jag nämligen fixa själv.
Och en sak till, jag tror faktiskt det finns hopp.
instängd
Jag hade läst på. Alltså inte Bibeln och inte heller historia eller annat. Utan jag hade läst på om hur man skulle se slank och tjusig ut. Så jag tog mig till boutiquen för att inhandla något som numera kallas för "shape". Sådant som förr hette gördel.
Det var minsann inte så enkelt att välja och vraka. Och i mitt stilla sinne tänkte jag att inte behöver jag väl prova heller. Det är väl bara att ta en i högen och gå hem med den. Så det gjorde jag!!!!
Så kom den dagen jag ville se slank och tjusig ut. Och det är nu problemen startar. Att ta på den där SHAPERN var inte så lätt. Det slutade med att jag låg på golvet för att försöka få in ALLT i den. Processen tog minst 20 minuter. Sedan så satt den som smäck. Eller nä förresten den satt som smäck men jag kände mig allt annat är smäck. Inte speciellt slank heller för att som hölls in välde ut både ovanför och under.
Hela dagen gick jag instängd i den där tingesten. Huvudvärk fick jag och svårt att sitta hade jag. Inte så enkelt att röra mig heller. Men tjusig midja fick jag. Väl hemma den kvällen åkte Shapern av och hela jag kom ut.
avundsjuk
Alltså det är väldigt sällan - till och med ALDRIG - som jag är avundsjuk. Fast idag är jag det. Och jag ska erkänna för er på vem. På mig själv. För jag har nämligen semester - SEMESTER. I eftermiddags tog jag flyget till Genève och sedan tåget till Lausanne. Här ska jag tillbringa fem dagar hos en god väninna. Och jag ska inte så mycket som öppna en anteckningsbok eller skriva en endaste liten artikel. Fast blogga kan man ju. Och öppna datorn också. ;en det är ungefär som mycket jag kommer göra.
Istället ska jag bara vara - vilken floskel - men jag ska inte sätta klockan och inte ligga på natten när jag i alla fall inte kan somna - och tänka nu ringer klockan om tre, två eller en timme.
Förresten - har jag berättat att jag kommit med i en sömnstudie för min insomnia. Jo minsann det har jag och nu har jag precis startat upp. Det är oerhört intressant - och jag lovar återkomma med mer information. Kanske jag somnar här nu i detta nu när jag bloggar....zzzzzzzzzzzz
