ättlingar.
Ibland brukar jag tänka?!?! att jag har förunnats med två enormt kloka barn. JAG?!?! Båda säger saker till mig som är både kloka eftertänksamma och ibland inte så kul att höra på. Men med ålderns rätt? kan jag ta det och har istället lärt mig att uppskatta deras kommentarer. Samtidigt sprids en enorm stolthet inom mig att de är så förnuftiga och kloka och står stadigt på sina ben båda två. Nu ska det sägas att de har en mycket klok pappa - det kanske är därför?
Nåväl, flera gånger har min dotter sagt till mig att jag borde bli författare. - Du har ju så mycket att berätta. Istället för att lösa korsord på nätterna när du inte kan sova, så skriv en bok istället, säger denna vackra varelse. Men var ska jag börja undrar jag. Och dottern svarar - Men du bloggar ju och skriver reportage och artiklar. Det är väl bara att sätta sig ner och skriva. Börja inte från början om det är svårt. Skriv vad som faller dig in.
Kanske har hon rätt. Eller rättare sagt, jag vet att hon har rätt. Det finns en hel del att berätta. Om min pappa, om min morfar, om min mamma, om min familj - egentligen om mitt eget liv. Om konsten att vara lat, eller konsten att vara jag!
Jag ser mig själv mottaga Pulitzerpriset. Iklädd vacker skrud och riktiga diamanter i öronen! Eller kanske Nobelpriset - men först när jag blivit någonstans mellan 88 och döden. För det är då man brukar få den äran. Men så kommer den krassa eftertanken och jag undrar - vem vill läsa min bok? Jo säkerligen alla mina Facebook-vänner. Och då - då kommer jag i alla fall ha 129 läsare. Speciellt om jag kommer att avslöja smaskiga detaljet om mitt liv i "Konsten att vara jag".
komma ut.
Det är dags nu. Att berätta och avslöja. I dessa Pride-dagar så ska jag komma ut. Det förhåller sig nämligen så att jag Daisy är en fena på att ta reda på saker och ting om personer. Låter det lite kryptiskt? Ok jag ska förklara.
Att komma ut är inte lätt. Och jag tänker inte bara komma ut en gång utan två gånger. Jag ska alltså här idag den 29 juli år 2009 förtälja och erkänna att jag inte bara är lite spion utan jag också nätdejtar. Jo ni läste rätt. Det händer att jag sitter bakom min dator och försöker träffa drömprinsen eller Han med STORT H! Ännu har jag dock inte gjort det. Nåväl, vi som ägnar oss åt detta fenomen är alla anonyma - tror vi. Och det är där mitt spioneri får utlopp en masse! Jag kan försätta berg och ta ner månen för att försöka ta reda på vem mannen som "flirtar" med mig är. Jag använder mig av en sådan enorm kreativitet så jag är färdig för semester när uppdraget är slutfört. Hur jag går tillväga kommer jag ej att avslöja här, men min nyfikna ådra tar över helt och hållet. Att forska och leta är så fruktansvärt roligt och spännande. Roliga än själva nätdejtandet! Kanske är det något fel på mig?!
Detta att komma på vem den eventuella drömprisen är, utan att han har en aning om detta, tar överhand så när jag väl tagit reda på namn, bostad och rätta ålder så har intresset svalnat. Inte från min sida, utan från Mannen med STORT M!!!
Nu tror jag att ni skakar på huvudet och tänker: har hon inget annat för sig i livet. Nej faktiskt inte. Åtminstonde inte just nu. För jag har semester och har all tid i världen att spionera.
Att komma ut är inte lätt. Och jag tänker inte bara komma ut en gång utan två gånger. Jag ska alltså här idag den 29 juli år 2009 förtälja och erkänna att jag inte bara är lite spion utan jag också nätdejtar. Jo ni läste rätt. Det händer att jag sitter bakom min dator och försöker träffa drömprinsen eller Han med STORT H! Ännu har jag dock inte gjort det. Nåväl, vi som ägnar oss åt detta fenomen är alla anonyma - tror vi. Och det är där mitt spioneri får utlopp en masse! Jag kan försätta berg och ta ner månen för att försöka ta reda på vem mannen som "flirtar" med mig är. Jag använder mig av en sådan enorm kreativitet så jag är färdig för semester när uppdraget är slutfört. Hur jag går tillväga kommer jag ej att avslöja här, men min nyfikna ådra tar över helt och hållet. Att forska och leta är så fruktansvärt roligt och spännande. Roliga än själva nätdejtandet! Kanske är det något fel på mig?!
Detta att komma på vem den eventuella drömprisen är, utan att han har en aning om detta, tar överhand så när jag väl tagit reda på namn, bostad och rätta ålder så har intresset svalnat. Inte från min sida, utan från Mannen med STORT M!!!
Nu tror jag att ni skakar på huvudet och tänker: har hon inget annat för sig i livet. Nej faktiskt inte. Åtminstonde inte just nu. För jag har semester och har all tid i världen att spionera.
motsatser.
Jo så var det det här med män! Dem kan man också spekulera mycket och länge om. Men jag har lärt mig av erfarenhet att det är ingen idé att ens försöka förstå dem. Männen alltså! Och som jag brukar säga; Man behöver inte förstå allt.
Fast ibland händer det - ja just det! Att man förstår en man och då blir man ju inte klok på det heller! När G-d skapade Adam och Eva var det nog inte meningen att vi skulle konversera, diskutera och terapisera! Utan syftet med två människor av motsatta kön, var att föröka sig. Inget tjafs. Men redan då uppstod problem med äpple och orm och om någon hade behövt famljierådgivning så var det nog Adam och Eva.
Ryktesvägen har jag hört att männen inte förstår sig på oss kvinnor heller. Och det förstår jag inte. Vi som är så tydliga och raka! Och humor har vi också! Men som sagt, man behöver inte förstå allt!
Fast ibland händer det - ja just det! Att man förstår en man och då blir man ju inte klok på det heller! När G-d skapade Adam och Eva var det nog inte meningen att vi skulle konversera, diskutera och terapisera! Utan syftet med två människor av motsatta kön, var att föröka sig. Inget tjafs. Men redan då uppstod problem med äpple och orm och om någon hade behövt famljierådgivning så var det nog Adam och Eva.
Ryktesvägen har jag hört att männen inte förstår sig på oss kvinnor heller. Och det förstår jag inte. Vi som är så tydliga och raka! Och humor har vi också! Men som sagt, man behöver inte förstå allt!
barn.
Jag spekulerar ju en del, som ni kära läsare har förstått. Inte för att jag tror att jag spekulerar mer än vad andra kvinnor gör. Vi är världsbäst på att älta tankar. Vi kvinnor alltså. Och speciellt på nätterna. Då surrar det ordentligt i huvudet kan jag lova. Och har jag inte något att spekulera över så kan jag snabbt hitta på något. Världsviktiga ting, som till exempel vad han den där filmskådespelaren heter, som spelar huvudrollen i filmen, vad den nu heter. Mot henne - hon som är blond och brunögd. Vad sören är det nu han heter. Det kan jag ligga och fundera över i timmar, så till den milda grad - att jag inte kan somna. Inte ens av utmattning.
Förr när min mamma levde så kunde jag ringa henne om morgonen och fråga. Men där hon nu befinner sig är lite svårt att ringa till. Än har man inte konstruerat någon linje som går via cybern till himlen.
Annars kan man oroa sig över sina barn. Då kan man också mala och älta tankar minst en hel natt. Och även om man egentligen inte behöver oroa sig över dem, så finns det säkerligen något man kan finna på. Som till exempel hur det ska gå för dem när de blir 40 år. Eller så? Och så är den natten snart över.
Det här med att klippa navelsträngen är lättare sagt än gjort. Att säga det och mena det är en sak. Men att spekulera om de klarar sig om 20 år är en helt annan!
Förr när min mamma levde så kunde jag ringa henne om morgonen och fråga. Men där hon nu befinner sig är lite svårt att ringa till. Än har man inte konstruerat någon linje som går via cybern till himlen.
Annars kan man oroa sig över sina barn. Då kan man också mala och älta tankar minst en hel natt. Och även om man egentligen inte behöver oroa sig över dem, så finns det säkerligen något man kan finna på. Som till exempel hur det ska gå för dem när de blir 40 år. Eller så? Och så är den natten snart över.
Det här med att klippa navelsträngen är lättare sagt än gjort. Att säga det och mena det är en sak. Men att spekulera om de klarar sig om 20 år är en helt annan!
bara vara.
Det har ni säkert räknat ut med lilltån att jag är väldigt bra på att inte göra någonting. Det tror jag till och med jag skrivit - att jag är LAT. Och bäst på att vara lat. Inget jag skäms över tvärtom i detta spring- och stressamhälle är jag oerhört stolt över min åkomma.
Tro nu inte den där latheten bara har kommit av sig själv inte. Nä minsann, den har jag jobbat på länge. I många år. En gång i tiden var jag också en spring- och stressmänniska. Som skulle vara bäst på allt, ha snyggaste hemmet, renaste köket, perfektaste garderoberna, spegelblankaste badkaret, de mest välklädda barnen och själv se någorlunda trevlig ut?!?
Och sedan skulle jag ju givetvis vara bästa företagaren också. Herre jesses - det säger sig ju självt att det inte gick ihop, speciellt inte när man heter Daisy. Lazy Daisy eller Crazy Daisy!
Så efter mycket möda och stort besvär, så lärde jag mig att bli lat. Och nu är det en sådan gudagåva. Att inte göra någonting. Om ni undrar, kära läsare, hur man gör så är det bara att kontakta mig så kör jag gärna en coachingrunda i "Konsten att vara lat"! Garanterat roligt och trevligt kommer vi att ha. Helt utan stress!
Tro nu inte den där latheten bara har kommit av sig själv inte. Nä minsann, den har jag jobbat på länge. I många år. En gång i tiden var jag också en spring- och stressmänniska. Som skulle vara bäst på allt, ha snyggaste hemmet, renaste köket, perfektaste garderoberna, spegelblankaste badkaret, de mest välklädda barnen och själv se någorlunda trevlig ut?!?
Och sedan skulle jag ju givetvis vara bästa företagaren också. Herre jesses - det säger sig ju självt att det inte gick ihop, speciellt inte när man heter Daisy. Lazy Daisy eller Crazy Daisy!
Så efter mycket möda och stort besvär, så lärde jag mig att bli lat. Och nu är det en sådan gudagåva. Att inte göra någonting. Om ni undrar, kära läsare, hur man gör så är det bara att kontakta mig så kör jag gärna en coachingrunda i "Konsten att vara lat"! Garanterat roligt och trevligt kommer vi att ha. Helt utan stress!
marscher.
Jag har det i blodet. Så är det! att jag älskar marscher. Ganska ovanligt för att vara kvinna - men jag har ingenting emot att vara ovanlig.
Det kommer från min pappa. Han den stolte dansken som slogs mot tyskarna under sex timmar vid Helsingör under 2:a världskriget. I sex timmar. Sedan gav danskarna sig. Men pappa blev medaljerad och blev ännu stoltare dansk. Under senare delen av kriget flydde han över Öresund med sin familj för att söka fristad i Sverige. Att leva som jude i Danmark var omöjligt för att inte säga livsfarligt. De som hittades blev skickade till koncentrationsläger.
Efter kriget kom han tillbaka till Danmark men träffade sedan min mamma och flyttade återigen över sundet. Denna gång till Malmö. Men stoltheten att vara dansk gick aldrig ur. Fast när han var hemma i Köbenhavn så retade han sig på alla danskar. Och i Sverige på alla svenskar. Så kan det bli!!!
Nåväl - han hade radio i sin tjusiga bil. Och när han körde ute på landsvägarna så öste han på volymen så till den milda grad. PÅ med marschmusik och ner med rutorna. Och så stampade han på gaspedalen i takt med musiken. Ettt antal gånger blev han stoppad av polisen. Och till sist var han tvungen att montera ut radion. Det gick helt enkelt inte ihop. Han, marscherna, gaspedalen och takten. Åtminstonde inte ute på landsvägarna. Det var ett värre öde för honom.
Så det är därifrån jag har det - min kärlek till marschmusik. Men jag har å andra sidan inget körkort och ej heller bil. Så jag kan stampa i takt hur mycket som helst. Tack och lov!
Det kommer från min pappa. Han den stolte dansken som slogs mot tyskarna under sex timmar vid Helsingör under 2:a världskriget. I sex timmar. Sedan gav danskarna sig. Men pappa blev medaljerad och blev ännu stoltare dansk. Under senare delen av kriget flydde han över Öresund med sin familj för att söka fristad i Sverige. Att leva som jude i Danmark var omöjligt för att inte säga livsfarligt. De som hittades blev skickade till koncentrationsläger.
Efter kriget kom han tillbaka till Danmark men träffade sedan min mamma och flyttade återigen över sundet. Denna gång till Malmö. Men stoltheten att vara dansk gick aldrig ur. Fast när han var hemma i Köbenhavn så retade han sig på alla danskar. Och i Sverige på alla svenskar. Så kan det bli!!!
Nåväl - han hade radio i sin tjusiga bil. Och när han körde ute på landsvägarna så öste han på volymen så till den milda grad. PÅ med marschmusik och ner med rutorna. Och så stampade han på gaspedalen i takt med musiken. Ettt antal gånger blev han stoppad av polisen. Och till sist var han tvungen att montera ut radion. Det gick helt enkelt inte ihop. Han, marscherna, gaspedalen och takten. Åtminstonde inte ute på landsvägarna. Det var ett värre öde för honom.
Så det är därifrån jag har det - min kärlek till marschmusik. Men jag har å andra sidan inget körkort och ej heller bil. Så jag kan stampa i takt hur mycket som helst. Tack och lov!
klokskap.
Jag har en väninna som är oerhört klok. Och dessutom vacker. Hon säger sådana kloka saker till mig att jag till och med blir förbannad ibland. Det låter kanske konstigt, men hon säger saker som jag faktiskt inte vill höra. Åtminstonde inte då hon säger dem.
Faktum är att det är tack vare henne jag bor här i mitt fina goa Hjorthagen. Fast då den gången när hon rekommenderade mig att ta en sväng dit, så blev jag så arg på henne och sa med min typiska förutfattade förnumstiga skånska röst: - Nä hördudu - jag ska inte bo i Hjorthagen. Nä minsann. Varpå min kloka väninna säger på lugn norrbottniska: - Har du varit där någongång?
Och det hade jag ju inte.
Två månader senare var jag ägare till den sötaste av lägenheter. I Hjörthagen. Så visst är det tur att man har vänner som är kloka och förståndiga och som vågar säga sanningar ibland. Även om man inte vill lyssna då.
Idag träffades vi efter att vi inte setts på någon månad. Hon var söt som en dag, utvilad och som vanligt klok. Fast idag blev jag varken sur eller förbannad. Bara glad och enormt tacksam över att jag har henne som vän. För hon sa saker som jag ville höra och så kanske jag har mognat även jag. Man kan ju hoppas!
Faktum är att det är tack vare henne jag bor här i mitt fina goa Hjorthagen. Fast då den gången när hon rekommenderade mig att ta en sväng dit, så blev jag så arg på henne och sa med min typiska förutfattade förnumstiga skånska röst: - Nä hördudu - jag ska inte bo i Hjorthagen. Nä minsann. Varpå min kloka väninna säger på lugn norrbottniska: - Har du varit där någongång?
Och det hade jag ju inte.
Två månader senare var jag ägare till den sötaste av lägenheter. I Hjörthagen. Så visst är det tur att man har vänner som är kloka och förståndiga och som vågar säga sanningar ibland. Även om man inte vill lyssna då.
Idag träffades vi efter att vi inte setts på någon månad. Hon var söt som en dag, utvilad och som vanligt klok. Fast idag blev jag varken sur eller förbannad. Bara glad och enormt tacksam över att jag har henne som vän. För hon sa saker som jag ville höra och så kanske jag har mognat även jag. Man kan ju hoppas!
med eller utan.
Jag var 10 år när jag fick mina första glasögon. De var inte vackra och inte jag heller!!! Det var ju på 60-talet och det som fanns för barn då var väl 2-3 bågar att välja mellan. Några år senare i tonåren valde jag ett par läckra ljusbruna - stora och runda. Jag tror att min dotter skulle blivit superimponerad om jag hade sparat dem. Så följde några år med olika varianter och någongång på vägen bestämde jag mig helt enkelt för att jag inte trivdes med glasögon på. Istället satt de oftast på huvudet. Och där sitter de ju bra. Åtminstonde för några år sedan. Men numera så ser jag knappt någonting och när jag har mina ungdomar med mig så får de agera glasögon, för antingen har jag glömt mina hemma eller så har jag glömt dem på huvudet.
För några år sedan åkte jag och min telningar (förlåt ungdomar) på kombinerad nytta-med-nöje-resa till Rom. Allt hade jag tagit med, fem par skor för tre dagar! kjolar, byxor, klänningar, väskor - ja allt. Utom - just det - glasögonen. Så i sista minuten rusade jag in på Skavstas lilla minishop och tog det som fanns. Ett par läsglasögon för 135 kronor. Och de fungerade lika bra som de dyra märkesglasögonen som jag glömt hemma.
Numera när jag varken kan se eller glömmer de där glasögonen här och där, så inköper jag heller inga nya dyra! Utan istället så målar jag de två jag har i färger som passar för tillfället. Ett par har jag målat svarta och ett par oranga. Med nagellack. Kära damer - det är ett bra tips. Inhandla nagellack för 25 kronor (Depend - finns i många färger) och måla på de bågar du inte gillar. Och vips - så har du ett par läckra nya! Dock ska erkännas att de oranga väcker en del uppmärksamhet - och anstöt! Men det bryr jag mig inte om. Jag kan ju inte själv se dem på!
lockelser.
Jag har en väninna som jag pratar mycket med i telefon. Ni vet vad jag menar. Mycket och länge. Det är inte så att vi inte träffas och bor långt ifrån varandra, även om det händer att det kan gå många långa veckor mellan sejourerna. Men som sagt, vi är ganska duktiga på att snacka i mobilen med varandra. Hon, den här häftiga väninnan brukar då berätta för mig vad hon har tillagat till middag. Och det gör hon på ett sätt som gör att mina hungersspröt fullkomligt storknar. Så till den milda grad berättar hon på ett målande, kulinariskt, eggande adjektiverat sätt att jag nästan alltid måste ut i köket och försöka anrätta något i stil med väninnans middag. Alldeles lyriskt förtäljer hon hur hon lagt en bit lax i ugnen, på smörgåspapper (vem sjutton har smörgåspapper hem?) och hur hon sedan tillsatt än det ena än det andra. Och till det kära Daisy, så fixade jag till en sås, och så berättar hon då om denna sås som om det vore en passionerad förälskelse.
Det finns ingen i denna värld som kan locka mig till matfrestelser som min väninna. Nu ska det också erkännas att jag inte är någon fenomenal kock i köket. Har aldrig varit. I mitt förra liv hade jag en make som skämde bort familjen med otroliga middagar och nu i mitt nuvarande liv är jag som sagt LAT. Fast väninnan hon kan få mig att drömma mig bort och tro att när jag står där i köket, så är jag Sveriges svar på Nigella Lawson. Och då, i drömmen, blir mina anrättningar nästan lika goda som väninnans. Men bara nästan!
Det finns ingen i denna värld som kan locka mig till matfrestelser som min väninna. Nu ska det också erkännas att jag inte är någon fenomenal kock i köket. Har aldrig varit. I mitt förra liv hade jag en make som skämde bort familjen med otroliga middagar och nu i mitt nuvarande liv är jag som sagt LAT. Fast väninnan hon kan få mig att drömma mig bort och tro att när jag står där i köket, så är jag Sveriges svar på Nigella Lawson. Och då, i drömmen, blir mina anrättningar nästan lika goda som väninnans. Men bara nästan!
allene.
Vilken tur att man umgås gott med sig själv. Tänk om jag tyckt att jag själv var så tråkig så att klockorna stannade när jag kom in i ett rum. Eller att jag inte hade någon humor så att jag inte kunde förstå mina egna skämt. Det hade ju varit en ren katastrof. Jag gillar att vara allene - eller ensam som det heter på svenska. Med mig själv. Då spekulerar jag! Eller löser Svenska Dagbladets korsord. Det händer faktiskt att jag läser en och annan bok också. Gärna långa romaner. Eftersom jag är en människa med många principer så vet jag efter knappt en sida om jag gillar boken eller inte. Så är det!
Lite förbannad har jag varit i sommar då en av mina favoritförfattare inte producerar i den takt jag vill. Lesley Pearse heter hon och skriver just långa romaner som handlar om kvinnors öden. Nu har jag läst alla de hon framkallat och väntar på nästa alster. Hon borde skämmas att hon inte kan skriva för att tillfredsställa sina fans.
Så medan jag väntar så sitter jag här i mitt lilla rum som är ett kombinat av salong, vardagsrum, bibliotek, matsal, gästrum och tv-rum och njuter av regnet utanför, som sprider de ljuvligaste dofter. Jag och världen alltså. Helt allene!
svenskt.
Min morfar Elias var en selfmade man. På många olika sätt och vis. Vi var bästisar han och jag och jag var ofta hemma hos honom på Rönneholmsvägen. Jag kommer så väl ihåg när han stod i sitt kök och lagade mat. Skar osten med kniv: - så det blir rediga bitar fillibusaren, sa han. Fillibusaren kallade han mig och det tyckte jag var väldigt roligt. Det var rätt ovanligt att en man i hans ålder behärskade sitt kök som han gjorde då på den tiden. Nästan varje gång jag var hos honom eller när han kom hem till oss på Erikstorpsgatan så serverade eller hade han med sig sina hemmalagade stekta fiskbullar. Alla i bekantskapskretsen pratade om morfar Elias fantastiska sillabullar. De smörjde kråset och ville mer än gärna ha receptet. Men icke, nä morfar lämnade aldrig ut det. Alla åt och njöt. Alla utom jag. Fillibusaren vägrade, jag smakade inte ens.
I femton år vägrade jag. Och det handlade inte om att jag inte gillade fisk, jag älskade redan då färskrökt lax och torsk på längden och på tvären. Men inte morfars fiskbullar. Envis som synden.
1972 dog morfar 83 år gammal. Utan att jag någonsin smakat på hans specialitet. MIn mamma hade fått receptet och gav sig på att tillaga dem, men jag smakade inte. Förrän många många år senare. Och då älskade jag dem. De smakade vidunderligt och jag ångrade att jag inte smakat dem medans morfar levde. Men jag vet att morfar sitter någonstans och ser när jag äter sill och potatis och så ler han gott och tänker: - ja du fillibusaren, visst smakar det gott med en sillabit.
I femton år vägrade jag. Och det handlade inte om att jag inte gillade fisk, jag älskade redan då färskrökt lax och torsk på längden och på tvären. Men inte morfars fiskbullar. Envis som synden.
1972 dog morfar 83 år gammal. Utan att jag någonsin smakat på hans specialitet. MIn mamma hade fått receptet och gav sig på att tillaga dem, men jag smakade inte. Förrän många många år senare. Och då älskade jag dem. De smakade vidunderligt och jag ångrade att jag inte smakat dem medans morfar levde. Men jag vet att morfar sitter någonstans och ser när jag äter sill och potatis och så ler han gott och tänker: - ja du fillibusaren, visst smakar det gott med en sillabit.
nolltolerans.
Livet i sig är allt bra märkligt ibland. Här i vårt vackra avlånga land så engageras den "stora massan" i folkmun kallad för allmänheten enbart av en sak i taget. Det är som om vi inte riktigt klarar av mer än det. Jag förundras och spekulerar mycket över just vad det är som gör att vi kan bli så till den milda grad upprörda över att en varg, kanske kallad Lisa, blivit skjuten någonstans i Sverige. Samtidigt som fler och fler kvinnor mördas av sina respektive eller fördettingar och det är tyst som i graven. Varför slår man inte ner foten och säger "nu vill vi ha nolltolerans". Inga fler kvinnomord.
Samma sak gäller våldet på gator och torg. Det oprovocerade våldet. Knivar och vapen är idag accessoarer likaväl som skor, väskor och plånböcker på våra barer och diskotek. Att vara förbannad för att man avisats i en kö, så kommer nästan som på beställning ett knivhugg eller ett skott som ett brev på posten. Varför går inte en landshövding i bräschen och kräver nolltolerans? Som en känd New York borgmästare gjorde för ett antal år sedan vilket resulterat i att jag hellre går ensam hem på 42:a gatan klockan två på natten än på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Det är de märkligaste paradoxer!
Hur kan det komma sig att vi allmänheten inte engagerar och upprörs mer av dessa våldsamma tendenser? Det kanske är så att det är lättare att ta till sig vargen Lisas öde än mamman Frida som blev knivhuggen av sin föredetta fästman. Jo så är det nog!
Samma sak gäller våldet på gator och torg. Det oprovocerade våldet. Knivar och vapen är idag accessoarer likaväl som skor, väskor och plånböcker på våra barer och diskotek. Att vara förbannad för att man avisats i en kö, så kommer nästan som på beställning ett knivhugg eller ett skott som ett brev på posten. Varför går inte en landshövding i bräschen och kräver nolltolerans? Som en känd New York borgmästare gjorde för ett antal år sedan vilket resulterat i att jag hellre går ensam hem på 42:a gatan klockan två på natten än på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Det är de märkligaste paradoxer!
Hur kan det komma sig att vi allmänheten inte engagerar och upprörs mer av dessa våldsamma tendenser? Det kanske är så att det är lättare att ta till sig vargen Lisas öde än mamman Frida som blev knivhuggen av sin föredetta fästman. Jo så är det nog!
sanering.
Just det ni läser rätt - det står sanering. Och jag ska nu försöka förklara var jag menar med det. Det är nämligen så att jag HATAR att städa. Eller rättare sagt jag tycker väldigt illa om att städa, tvätta, diska och stryka. Och det är säkerligen något jag inte är ensam om. Men hos mig tar det sig uttryck i att jag ständigt skolkar från dessa göromål. JAG VILL INTE! Ibland tror jag att jag kommit i puberteten i 52 års ålder!!
Jag är övertygad om att de som känner samma sak som jag, i alla fall tar sitt förnuft till fånga någon gång i veckan och städar lite fint, dammsugar och känner sig enormt tillfreds med detta. Diskar varje dag och tvättar pliktskyldigast varje måndag mellan 19- 22. Duktigt tycker jag - och blir imponerad.
Men denna dame, som skriver denna blogg, är inte sådan. Hon är sanslöst lat och en oppurtunist - även i dessa situationer - och trotsar mer än gärna både sig själv och sig själv! Så hon struntar i dessa ostimulerande ting och hittar på allt annat istället. Som att till exempel sitta i trädgården och läsa. Skriva korkade facebookkommentarer eller ringa väninnorna och skvallra.
Vilket medför att någongång måste den lilla våningen SANERAS! Och då finns det ingen pardon! Det görs inte med glädje - det vill jag lova. Men det blir så enormt fint när det är klart att damen ifråga lovar sig själv att aldrig mer låta det bli ett sådant kaos värre än den värstaste krigshärd (ursäkta jämförandet).
Till nästa gång det är dags att ta fram gummihandskar, gummistövlar och huckle på huvudet.
Jag är övertygad om att de som känner samma sak som jag, i alla fall tar sitt förnuft till fånga någon gång i veckan och städar lite fint, dammsugar och känner sig enormt tillfreds med detta. Diskar varje dag och tvättar pliktskyldigast varje måndag mellan 19- 22. Duktigt tycker jag - och blir imponerad.
Men denna dame, som skriver denna blogg, är inte sådan. Hon är sanslöst lat och en oppurtunist - även i dessa situationer - och trotsar mer än gärna både sig själv och sig själv! Så hon struntar i dessa ostimulerande ting och hittar på allt annat istället. Som att till exempel sitta i trädgården och läsa. Skriva korkade facebookkommentarer eller ringa väninnorna och skvallra.
Vilket medför att någongång måste den lilla våningen SANERAS! Och då finns det ingen pardon! Det görs inte med glädje - det vill jag lova. Men det blir så enormt fint när det är klart att damen ifråga lovar sig själv att aldrig mer låta det bli ett sådant kaos värre än den värstaste krigshärd (ursäkta jämförandet).
Till nästa gång det är dags att ta fram gummihandskar, gummistövlar och huckle på huvudet.
doft.
Visst doftar det gott när det regnar på sommaren? Sitter just nu i mitt lilla kök med fönstret öppet och hör och ser hur regnet strilar ner. Och den doften som det sprider är helt ljuvlig. Friskt sommarrent på något sätt. Att få sitta härinne och njuta vid mitt bord är en ynnest. Även när det regnar utanför.
Men det sägs ju att det finns inget dåligt väder bara fel klädsel. Så en sommardag förra året gick jag ner till byn för att inhandla regnkläder. Nu ska sägas att jag inte är den som bryr mig så mycket om hur jag ser ut när det regnar. Jag har inga som helst svårigheter att ta på en hatt och dra ner den långt över öronen. Men det finns dem i min närheten som tycker att der är oerhört pinsamt.
Nåväl, det blev en svart regnkappa i storlek STOR och ett par svart-vit rutiga gummistövlar. Har haft enormt mycket användning av dessa plagg då jag kuskar land och rike runt i mitt jobb och då är det inte alltid att solen står på topp.
Men som sagt, inte alla uppskattar min utstyrsel. EN dag SPÖREGNADE det här i Stockholm. Och jag tog på mig min regnkappa och mina stövlar. Och på regnkappan finns det en kanonbra kapuschong. Skulle möta en mig närstående ung dam på Östermalmstorg. Så stod jag där vid Åhléns och inväntade min kaffedejt. Och så hör jag någon säga: - Men alltså du ser ju ut som en gammal kärring. Jag kände knappt igen dig! Uppenbarade sig gjorde denna söta till mig närstående unga dam med en min som var obetalbar.
Den gången fikade vi inte tillsammans. Jag förstår fortfarande inte varför?!?
Men det sägs ju att det finns inget dåligt väder bara fel klädsel. Så en sommardag förra året gick jag ner till byn för att inhandla regnkläder. Nu ska sägas att jag inte är den som bryr mig så mycket om hur jag ser ut när det regnar. Jag har inga som helst svårigheter att ta på en hatt och dra ner den långt över öronen. Men det finns dem i min närheten som tycker att der är oerhört pinsamt.
Nåväl, det blev en svart regnkappa i storlek STOR och ett par svart-vit rutiga gummistövlar. Har haft enormt mycket användning av dessa plagg då jag kuskar land och rike runt i mitt jobb och då är det inte alltid att solen står på topp.
Men som sagt, inte alla uppskattar min utstyrsel. EN dag SPÖREGNADE det här i Stockholm. Och jag tog på mig min regnkappa och mina stövlar. Och på regnkappan finns det en kanonbra kapuschong. Skulle möta en mig närstående ung dam på Östermalmstorg. Så stod jag där vid Åhléns och inväntade min kaffedejt. Och så hör jag någon säga: - Men alltså du ser ju ut som en gammal kärring. Jag kände knappt igen dig! Uppenbarade sig gjorde denna söta till mig närstående unga dam med en min som var obetalbar.
Den gången fikade vi inte tillsammans. Jag förstår fortfarande inte varför?!?
tripp trapp trull
Det är något visst med trappor. Jag kan inte förklara varför, men jag vet av erfarenhet att många tycker detsamma. Att få sitta på en utetrappa med en kopp kaffe i handen eller bredvid sig, är något av det bästa jag vet.
I ett så kallat forskningssyfte har jag gjort en rundfrågning bland vänner och bekanta om deras erfarenheter av trappor. De flesta män skakar på huvudet och tittar på mig som om jag var fallen från Mars. Men kvinnorna de nickar och ler nästan lyriskt. Några berättar om att trots att de har väldigt fina verandor med vackra planteringar och snygga stolar så sitter de hellre på trappan. Och jag kan förstå dem.
Nedanför min lilla lägenhet har vi en skogsdunge/trädgård (kärt barn har många namn). Helt underbar med gräsmatta och många höga träd. Här har jag bott i sju år och från maj till september har jag, med hänsyn till vädret, varje morgon från maj till september suttit på trappan som gick ner från trottoaren till trädgården. Det fanns enbart tre trappsteg - men det spelade ingen roll. Kaffekopp och Svenskan med ner och sedan den traditionella trappsittningen. Bättre morgonstart kunde jag inte få.
En sommar för några år sedan hade jag som vanligt varit ute på min sedvanliga reportagetur i Sverige och kom hem efter 14 dagar. Morgon därpå gick jag i ned med min kaffekopp och Svenskan under armen för att inta min trappa. Döm om min förvåning när trappan var överasfalterad och istället hade blivit en liten tråkig svart backe. Jesses så besviken ledsen och helt förtvivlad jag blev. Man hade kunnat asfaltera igen tvättstugan eller sopnedkastet och jag hade inte reagerat hälften så häftigt. RIngde ordföranden i föreningen och undrade varför man asfalterat igen "min" trappa. Utan att fråga mig. Till svar fick jag att det var en äldre dam i huset bredvid som hade svårt att gå i trappan och det var lättare för henne med backen. Jo jo visst. Men damen ifråga har jättesvårt att gå i backen också och har istället slutat att gå ner i trädgården.
Det är något speciellt med trappor, Pröva själv!
I ett så kallat forskningssyfte har jag gjort en rundfrågning bland vänner och bekanta om deras erfarenheter av trappor. De flesta män skakar på huvudet och tittar på mig som om jag var fallen från Mars. Men kvinnorna de nickar och ler nästan lyriskt. Några berättar om att trots att de har väldigt fina verandor med vackra planteringar och snygga stolar så sitter de hellre på trappan. Och jag kan förstå dem.
Nedanför min lilla lägenhet har vi en skogsdunge/trädgård (kärt barn har många namn). Helt underbar med gräsmatta och många höga träd. Här har jag bott i sju år och från maj till september har jag, med hänsyn till vädret, varje morgon från maj till september suttit på trappan som gick ner från trottoaren till trädgården. Det fanns enbart tre trappsteg - men det spelade ingen roll. Kaffekopp och Svenskan med ner och sedan den traditionella trappsittningen. Bättre morgonstart kunde jag inte få.
En sommar för några år sedan hade jag som vanligt varit ute på min sedvanliga reportagetur i Sverige och kom hem efter 14 dagar. Morgon därpå gick jag i ned med min kaffekopp och Svenskan under armen för att inta min trappa. Döm om min förvåning när trappan var överasfalterad och istället hade blivit en liten tråkig svart backe. Jesses så besviken ledsen och helt förtvivlad jag blev. Man hade kunnat asfaltera igen tvättstugan eller sopnedkastet och jag hade inte reagerat hälften så häftigt. RIngde ordföranden i föreningen och undrade varför man asfalterat igen "min" trappa. Utan att fråga mig. Till svar fick jag att det var en äldre dam i huset bredvid som hade svårt att gå i trappan och det var lättare för henne med backen. Jo jo visst. Men damen ifråga har jättesvårt att gå i backen också och har istället slutat att gå ner i trädgården.
Det är något speciellt med trappor, Pröva själv!
hem.
Nu lämnar jag mitt lilla nyfunna paradis. Och ska snart bege mig hem till ett annat av mian insamlade sådana. Mitt lilla hem! i Stockholm. Jag tänker ofta i adjektiva termer och gillar att mittifiera saker. Härnere har jag funnit många små fina paradis och en enorm vänlighet. På bussen till Höganäs åkte jag med en jättegod chaufför som lät mig åka mycket längre än vad jag borde för 22 kronor, det var vad som fanns i min portmonnä. I fiskdisken på ICA berättade expediten om de goda sillarna och önskade mig en fortsatt treviig semester. Och mina värdfamilj bjöd på extradagar och Helsingborg Dagblad till kaffet. Det är vänlighet när den är som bäst. Och den behöver vi så väl! Själv samlar jag på den också. Som så mycket annat.
I Stockholm rusas det på och det är som om det där lilla extra är glömts bort på vägen. För jag är så optimistisk att jag inte vill tro att den inte finns där. Ibland händer det! Som när kassörskan på Vivo sa att hon tyckte mitt namn var så fint. En ung tjej som tagit mitt ID-kort i handen. Jag blev alldeles överrumplad och enormt glad. Det händer rätt ofta att jag strr komplimanger omkring mig! Jag har hoppat på damer på stan och sagt att de doftar gott, har en väcker kjol och att de har ett läckert halsband. Någongång har de reagerat med bestörtning och trott att jag är en galning på permission men de flesta blir väldigt väldigt glada.
Jag gillar att sprida glädje och det där med att lägga band på mig är inte min stil.
Min dotter brukar säga när vi är på väg ner till byn: Mamma, kan du hålla lite låg profil idag. Då tittar jag på henne med förundrar blick och svarar. Ska försöka, men blir svårt!
I Stockholm rusas det på och det är som om det där lilla extra är glömts bort på vägen. För jag är så optimistisk att jag inte vill tro att den inte finns där. Ibland händer det! Som när kassörskan på Vivo sa att hon tyckte mitt namn var så fint. En ung tjej som tagit mitt ID-kort i handen. Jag blev alldeles överrumplad och enormt glad. Det händer rätt ofta att jag strr komplimanger omkring mig! Jag har hoppat på damer på stan och sagt att de doftar gott, har en väcker kjol och att de har ett läckert halsband. Någongång har de reagerat med bestörtning och trott att jag är en galning på permission men de flesta blir väldigt väldigt glada.
Jag gillar att sprida glädje och det där med att lägga band på mig är inte min stil.
Min dotter brukar säga när vi är på väg ner till byn: Mamma, kan du hålla lite låg profil idag. Då tittar jag på henne med förundrar blick och svarar. Ska försöka, men blir svårt!
åldrar.
Numera tycker jag att människor runt omkring mig blir yngre och yngre. Eller så blir de äldre och äldre. Låter det logiskt - nä, det tycker inte jag heller. Men jag ska försöka förklara.
Det händer ibland att jag har vistats på sjukhus. Och då är alltid läkarna mycket mycket yngre än jag. Snygga, unga, söta och enormt kunniga. Det är rätt fascinerande tycker jag. Som på något sätt går omkring i ett vakuum och tror att livet är det samma och världen inte snurrar? När jag skulle föda mitt andra barn, kom det in en urtjusig läkare på rummet. Jesses - säger jag. Nu kan jag inte förstå att jag överhuvudtaget kunde tänka på att han var snygg i det tillståndet jag befann mig i. Men nog sjutton kunde jag det.
För några månader sedan låg jag i ett liknande rum - men jag vill poängtera att jag inte skulle föda barn då? - och in kommer en läkare med samma efternamn som läkaren för 16 år sedan. Lika snygg som då och jag säger: Oh vi har setts förr, men det är många herrans år sedan på ett annat sjukhus. Läkaren ler åt mig och säger. Nej det var inte jag, för jag har bara varit läkare i fem år. Det var nog min pappa!!!!
Börjar ni förstå vad jag menar med att folk blir yngre och yngre eller äldre och äldre!
Eller som när jag träffade en gammal romans på ett skoljubileum. Då var det 30 år sedan jag träffat honom. En av mina bästisar från den tiden hade förvarnat mig och berättat att HAN skulle vara där. Ni kan ju bara ana vilken tid jag lade ner på att göra mig vacker den kvällen. Till och med ny mascara införskaffade jag. När jag sedan såg honom så trodde jag inte mina ögon. Han var ju gammal. Riktigt gammal. Minst 50 år! Jag rusade in på damrummet och kollade mig i spegeln, och undrade om jag också såg så gammal ut. Men så blev jag så enormt glad när jag kom på att jag själv bara var 45 år och det är minsann mycket mycket yngre än 50. Eller hur!
Det händer ibland att jag har vistats på sjukhus. Och då är alltid läkarna mycket mycket yngre än jag. Snygga, unga, söta och enormt kunniga. Det är rätt fascinerande tycker jag. Som på något sätt går omkring i ett vakuum och tror att livet är det samma och världen inte snurrar? När jag skulle föda mitt andra barn, kom det in en urtjusig läkare på rummet. Jesses - säger jag. Nu kan jag inte förstå att jag överhuvudtaget kunde tänka på att han var snygg i det tillståndet jag befann mig i. Men nog sjutton kunde jag det.
För några månader sedan låg jag i ett liknande rum - men jag vill poängtera att jag inte skulle föda barn då? - och in kommer en läkare med samma efternamn som läkaren för 16 år sedan. Lika snygg som då och jag säger: Oh vi har setts förr, men det är många herrans år sedan på ett annat sjukhus. Läkaren ler åt mig och säger. Nej det var inte jag, för jag har bara varit läkare i fem år. Det var nog min pappa!!!!
Börjar ni förstå vad jag menar med att folk blir yngre och yngre eller äldre och äldre!
Eller som när jag träffade en gammal romans på ett skoljubileum. Då var det 30 år sedan jag träffat honom. En av mina bästisar från den tiden hade förvarnat mig och berättat att HAN skulle vara där. Ni kan ju bara ana vilken tid jag lade ner på att göra mig vacker den kvällen. Till och med ny mascara införskaffade jag. När jag sedan såg honom så trodde jag inte mina ögon. Han var ju gammal. Riktigt gammal. Minst 50 år! Jag rusade in på damrummet och kollade mig i spegeln, och undrade om jag också såg så gammal ut. Men så blev jag så enormt glad när jag kom på att jag själv bara var 45 år och det är minsann mycket mycket yngre än 50. Eller hur!
kurativt.
Ska erkänna här och nu att jag åker mycket taxi. Det är bekvämt och enkelt. Tar mig från plats till plats i allmänhet ganska snabbt. Jag gillar att åka taxi, men jag har blir skogstokig när taxichauffören frågar mig " och var ligger det". Ja du brukar jag svara, det är inte jag som är taxichaufför, det är du! Inte alltid populärt när jag sager så, men det tar jag gärna. Tänk om jag hade svarat mina uppdragsgivare när de säger till mig att jag ska skriva en artikel eller hålla ett föredrag " och hur gör jag då?".
Många taxichaufförer tror jag har valt sitt yrke för att de kan prata av sig. Eller för att de inte har hittat rätt psykoterapeut. Redan innan de startar bilen börjar de berätta om sitt liv och leverne. Om varför de blivit taxikörare eller om flytten de gjorde för 38 år sedan. I ärlighetens namn ska jag tillstå att jag är INTE ETT DUGG intresserad av detta. Och det värsta av allt är att de märker inte det. De fortsätter sina haranger. Jag vet att det är lätt att generalisera och det ska jag inte göra. Det finns många chaufförer som pratar trevligt och vi kan ha en rolig och lättsam stund i bilen.Allra bäst är när det är tyst. HELT TYST: För det mesta när hoppar in i taxin kommer jag från ett jobb och är trött i huvudet. Orkar helt enkelt inte konversera. Och en chaufför med några år bakom sig borde känna det. Eller hur?! Jag är inte kurator, utan bara en vanlig skribent som vill åka från ett ställe till ett annat i lugn och ro!
Många taxichaufförer tror jag har valt sitt yrke för att de kan prata av sig. Eller för att de inte har hittat rätt psykoterapeut. Redan innan de startar bilen börjar de berätta om sitt liv och leverne. Om varför de blivit taxikörare eller om flytten de gjorde för 38 år sedan. I ärlighetens namn ska jag tillstå att jag är INTE ETT DUGG intresserad av detta. Och det värsta av allt är att de märker inte det. De fortsätter sina haranger. Jag vet att det är lätt att generalisera och det ska jag inte göra. Det finns många chaufförer som pratar trevligt och vi kan ha en rolig och lättsam stund i bilen.Allra bäst är när det är tyst. HELT TYST: För det mesta när hoppar in i taxin kommer jag från ett jobb och är trött i huvudet. Orkar helt enkelt inte konversera. Och en chaufför med några år bakom sig borde känna det. Eller hur?! Jag är inte kurator, utan bara en vanlig skribent som vill åka från ett ställe till ett annat i lugn och ro!
inspiration.
har jag ingen alls ikväll. Undrar varför. För det mesta finns den där och tangenterna springer av sig själva. Då går det som en vals. Men ikväll finns det inget sådant i mig. Utanför är det mycket varmt. Ljumma medelhavsvindar och 23 grader. Jag är i Göteborg och har tillbringat hela dagen ute i skärgården i strålande sol. Det borde ha gett mig en spark i .... just det!
Men nej. Jag får väl beklaga detta! Och ni stackars läsare får tya er tills imorgon. Då åker jag söderöver igen till Grå Läge och hoppas att inspirationen och skapandet trillar över mig igen på uteplatsen med havet som utsikt!
Men nej. Jag får väl beklaga detta! Och ni stackars läsare får tya er tills imorgon. Då åker jag söderöver igen till Grå Läge och hoppas att inspirationen och skapandet trillar över mig igen på uteplatsen med havet som utsikt!
