Jag är på Österlen, om Ystad nu ligger där förståss. Och jag bor precis nere i småbåtshamnen fastän jag ej har båt. Bättre kan man knappast ha det. En av anledningarna till att jag åkt hit på min semester är att jag vill hälsa på min älskade finaste goaste vackraste väninna. Hon som inte finns bland oss längre. Hon som är så saknad och som jag tänker på varje dag. Det finns hela tiden något jag vill berätta för henne eller höra hennes åsikt om. Eller be om råd eller bara skratta en stund.

Så igår hälsade jag på. Hon ligger så vackert på en kyrkogård. Rofyllt och stilla. Omgiven av gräs och vackra prästkragar. Och jag kan så väl förstå henne. Att det var där hon ville begravas. Bredvid graven fanns en bänk och där satte jag mig. Jag berättade om allt som hänt sedan vi sågs i mitten av september. Då var hon vacker som en dag, tärd av sjukdomen men så tjusig och bedårande. Hon hade köpt mig ett vackert armband som hon satte på mig. Det ligger på mitt nattygsbord. Nu igår kunde jag berätta det för henne. Och om allt annat! Om barnen, arbetet, livet, saknaden, vintern och våren. Och så fick hon höra om kronprinsessbröllopet och prins Daniel. Om alla tjusiga klänningar och kungar och drottningar. Jag skrattade och grät om vartannat.

Så när jag sitter där på bänken på denna rofyllda plats, kommer en man antagligen anställd på kyrkogårdsförvaltningen gående förbi. Han har naken överkropp och jag utbrister till min väninna: - Nu kommer en halvnaken karl förbi. Herrejesses! Jag blir nästan generad.

Och precis så har det alltid varit mellan min käraste väninna och mig. Örlat från det ena till det andra. Skratt ömsom gråt. Allvar kontra heltosserier. Så var det också igår.

Har precis anlänt SKÅNE! För 10 dagars semester. Är det inte helt underbart. Men mitt finaste paradis från förra året i Grå Läge gick inte att hyra i år. Så nu blir det lite "himmalagat". Först några dagar på hotell i Helsingborg, den finaste staden av dem alla och sedan ner till Ystad. Om det återkommer jag!

Nu tänkte jag berätta om en sådan där härlig upplevelse som jag hade på tåget ner. På perrongen i Stockholm ser jag redan på långt avstånd en dam sitta och vänta. Hon är parant. Riktigt parant utan att vara överdriven. Det är något bekant över henne och när vi sedan ses i tågkorridoren så känner vi igen varandra. Hon var bekant min mamma! Men det är något jag inte riktigt förstår. Jag begriper helt enkelt inte. Hon tar sin stora väska med elegans. Sätter sig tillrätta, hämtar kaffe, läser sina tidningar och hämtar ånyo kaffe. Rör sig som en 40-åring. Hon kan ju inte vara i min mammas ålder?!?! Finns ingen möjlighet. Snyggt klädd är hon, klädd i senaste snitt i beige blus, beige kofta och ljusare långbyxor. Välsminkad och tjusig. Så kommer SJ-konduktören (förlåt det heter det visst inte numera) med middag och vin till henne. Alltså jag blir alldeles varm och glad inombords. För jag vet att hon är 80 plus!

Lite senare kommer hon fram till mig och pratar en liten stund. Jag frågar om jag får servera henne kaffe och hon undrar om jag vill ha ett glas vin. Och så pratar vi lite om ditt och datt. Urtrevligt.

Nu väl i Helsingborg ångrar jag mig så att jag inte sa till henne att hon är jättetjusig. Jag som alltid brukar komplimera människor. Attans, men hoppas att vi ses igen. Och att hon gjorde mig så ofantligt glad. Systrar därute, det finns hopp!

Jag ser det fortfarande framför mig. Det är på vårt landställe en högsommardag för kanske 45 år sedan. Pappa ligger i hammocken och tar sin eftermiddagslur. Han får knappt plats, benen hänger lite utanför och han har vridit kroppen så den ser grotesk ut. Men han sover jättegott. Och en bomb skulle kunna släppas utan att han vaknade.

Pappas eftermiddagslurar var viktiga ingredienser i min tidiga uppväxt. Dem värdesatte han och min mamma var noga med att vi "inte störde" honom. Men som sagt, inget hade kunnat väcka honom.

Den lilla luren har gått i arv till mig. Jag älskar att ta mig en eftermiddagsvila. Det gör gott i hela mig och när jag vaknar mår jag som en prinsessa. Fast för det mesta mår jag ju som en prinsessa även före sovpausen.

I vårt stressade "visa-att-vi-kan-samhälle" får man inte förringa inverkan och behovet av eftermiddagsluren. Den precis som kaffetåren spelar en stor roll i vårt välbefinnande. Och jag är övertygad om att med en lur då och då och någa kaffastunder med väninnor eller vänner håller psykologen mycket långt borta.

alla de där uttrycken som man fick sig till livs av sina föräldrar. Kommer ni ihåg dem? Min mamma hade en hel uppsjö av dem. Man ska inte kasta sten när man sitter i...., skratta först som skratta..... med flera. Jag  måste erkänna att då när hon sa dem så tyckte jag det var så ofantligt larvigt. Och lovade mig själv att sådant trams minsann aldrig skulle komma från min mun?!?!?

Jo jo, lova kan man ju. Numera så fälls de allt som oftast från just min mun. Men problemet är då att jag inte kommer ihåg slutklämmen eller blandar ihop dem. Precis så är det!

Och nu ska jag berätta en sak för er. Jag har varit fönsterlös i dagarna sju. Istället har målarfirman försett mig med ett slags fönsterparaply i vit plast som jag inte kan låta bli att kalla för fönsterkondomer. Det låter lite roligare. Att vara fönsterlös är väl okey. Men jag som ÄLSKAR min lilla trädgård/skog utanför mitt sovrumsfönster, min salong, min matsal, mitt bibliotek, mitt vardagsrum, mitt allrum?!?!?! har nu endast en tråkig vit plastkuliss att se på. Jag som brukar få sådan inspiration av mina vackra träd och den fantastiska himlen befinner mig i chock. Som om det inte vore nog, så måste jag gå UPP TIDIGT på MORGNARNA. Så att fönsterfarbröderna kan komma in och måla och dutta och slipa och sådant! Så klockan ställs på 07.15 varje morgon. Jag som knappt ens har somnat då.

Men se, det förträffliga har inträffat att jag beger mig ut i staden redan vid nio-tiden, njuter av det jag ser och upplever. Insprireras av människor på morgnar och förmiddagar. Får gjort en hel del och ändå när jag kommer hem vid 15-16 eller 17 -tiden så har jag ju halva dagen kvar.

Alltså sensmoralen i detta är: Det finns inget ont som inte har något gott med sig!

Det är något speciellt när en storstad vaknar. Jag älskar att vara med och se när den sakta men säkert gryr. Nu är det ju så att jag inte är någon supervaken människa klockan sju på morgnarna. Men å andra sidan är jag väldigt pigg klockan fyra eller fem?!?!

Förr då vi tillbringade somrarna i Cannes, kunde jag sitta på Croisetten på en av de blå stolarna och njuta av när sopåkarna plockade skräp, fiskarna kom hem från sina nattliga färder, bageriutkörarna leverera baguetter till hotellen och morgonpigga cannesbor ta sin joggingtur.

Även Stockholm är en härlig stad att vakna i. Vid niotiden sitter jag mer än gärna på Alberts mitt emot Riche på Birger Jarlsgatan och GLOR när stockholmarna gör sin stad fin. Kostymklädda herrar har gärna en tidning under armen, ballerinaskodda damer har en vacker väska på armen och de flesta ser ganska glada ch välmående ut.

Och så tittar och studerar jag dessa människor som om jag vore etnograf. Spekulerar lite över vad de arbetar med och om de är snälla mot de sina. Livet är bra gott!

Oförskämt bra har jag det. Så är det. För det mesta. Och precis nu i denna stund, klockan 10.50 den 3:e juni 2010 sitter jag på Blockhusudden allra längst ut på Djurgården med en kopp kaffe, en ostmacka och min dator. Det känns som om jag har hela skärgården framför mig, men så är det givetvis inte. Skit samma, underbart har jag och jag förstår nu att jag har 5,4 i poäng i Svenska Dagbladets  Lyckotest. Av 6 möjliga.

Efter testen spekulerade jag rätt länge?!?! på om man verkligen kan mäta lycka? Och vad är det som gör att vissa människor känner sig lyckligare än andra. Jag tror själv inte att det har med pengar att göra. Det är inställning till livet! På min bank finns inte ett öre, min lilla pr-firma drar in så pass att jag klarar mig och min dotters livhank. Mat, hyra, lån och de andra fasta kostnaderna. Skor och väskor är min passion - men jag har så många att jag knappats behöver fylla på lagret. Även om det slinker ner ett par med hem ibland, då är det antingen på extrapris eller har sparats till en längre tid.Till lyckobidraget hör att jag kaffar varje dag på stan. Och det är väl investerade kronor.  

Ibland önskar jag att jag vore lomhörd. Men det är jag inte. Fast mina arvingar tycker att jag hör dåligt. Då brukar jag svara: - Jag hör det jag vill höra!

Fast i ärlighetens namn hör jag lite dåligt. Men märkligt nog hör jag saker som jag kanske inte borde höra. Som till exempel häromdagen när jag, på mitt vanliga långdragna utförliga "lägga-till-och-dra-ifrån-sätt", skulle berätta för min "manfriend" att jag fått höra av en väninna att jag var oåldrig. - Uråldrig, kommenterade han!

Tänk att det hörde jag! Visst är det väl märkligt. Men jag hörde inte när någon hemma sa att mjölken var slut?!?! Förklara det ni!