inspiration
Idag skulle jag nämligen träffa en facebookvän som jag länge beundrat. Hennes artiklar har jag alltid läst med STORT intresse. Och jag har njutit av dem. Så en dag för några månader sedan vågade jag fråga om hon ville bli min FB-vän! Och hon svarade "JA". Vi har kommenterat varandras statusar och jag har förstått att hon är en varm och humoristisk person. WOW har jag tänkt.
Så bestämde vi att träffas när jag nu var i Köbenhavn. Hon bor där! I min favostad! Minsann.
In kom hon på det trevliga caféet på Kongens Nytorv. Söt, sprudlande, bedårande. Och så tog det väl några minuter och vi var igång och pratade nästan i munnen på varandra. Full av inspiration som hon smittade av sig så till den milda grad att jag fortfarande nu 10 timmar senare fortfarande är "hög" av rus!
Sensmoralen i denna lilla sanna historia är: Möten kan bli mycket mycket mer intressanta och inspirerande än vad man någonsin föreställt sig.
inspiration
Idag skulle jag nämligen träffa en facebookvän som jag länge beundrat. Hennes artiklar har jag alltid läst med STORT intresse. Och jag har njutit av dem. Så en dag för några månader sedan vågade jag fråga om hon ville bli min FB-vän! Och hon svarade "JA". Vi har kommenterat varandras statusar och jag har förstått att hon är en varm och humoristisk person. WOW har jag tänkt.
Så bestämde vi att träffas när jag nu var i Köbenhavn. Hon bor där! I min favostad! Minsann.
In kom hon på det trevliga caféet på Kongens Nytorv. Söt, sprudlande, bedårande. Och så tog det väl några minuter och vi var igång och pratade nästan i munnen på varandra. Full av inspiration som hon smittade av sig så till den milda grad att jag fortfarande nu 10 timmar senare fortfarande är "hög" av rus!
Sensmoralen i denna lilla sanna historia är: Möten kan bli mycket mycket mer intressanta och inspirerande än vad man någonsin föreställt sig.
nostalgia
För ett antal år sedan var jag ofta tillbaka. Gjorde en del reportage om danska försvaret med mera. Då bodde jag alltsomoftast på hotel d´Angleterre. Hade till och med företagsavtal med dem. Där gick min pappa ofta och drack kaffe när han var ung. Det var lite finare, men kostade endast några kronor mer. Så resonerar jag med - fortfarande.
Idag var jag självklart tillbaka i nostalgian. För att fira min operation och att jag varit så enormt stark och duktig firade jag med en present till mig själv från
Fira det som firas skall!
skånesnö
Hittade ett jättetrevligt café och bageri DAS BACKHAUS på Järnvägsgatan 13, mittemot Knutpunkten. Flera olika kaffesorter, ägaren rekommenderar med emfas och inlevelse. Nybakade bröd och bakverk (även om jag inte äter det själv så såg det helt ljuvligt ut). Och det fantastiska är att jag inte ens är sugen!
Kommer ni ihåg att jag lovade att inhandla broddar för några veckor sedan. Faktum är att jag köpt ett par stövletter med bra sula som balanserar mig ganska bra. Fast man kan ju inte vara HELT säker, så jag går ändå som en anka. Åtminstone tycker min unga arvinge det. Häromdagen hade jag tillråga på allt en rosa mössa med tofs som dottern bad mig ta av när vi kom in på Åhléns. Undrar varför? Så för att försöka tillfredsställa den yngre generationen bar jag ingen mössa igår. Vilket resulterade i förkylning idag. Ja ja, vad gör man inte för att se "normal" ut.
hybris...
Igår var det dags igen. För tv-teamet från TV4 Kalla Fakta att filma och intervjua. Det har ju gått fyra veckor sedan livsstilsomläggningen och de ville följa upp mig och se hur det har gått. Och var skulle inspelningen äga rum om inte på ett av mina favoritcaféer - ALBERTS! Det var så häftigt.
In kom de, fotografen, ljudteknikern och reportern. Med kameror, lampor, skärmar, mikrofoner - ja det hele. Och så började de rigga upp allteftersom. Ni kan tro att jag njöt. För jag måste erkänna att jag alltid varit något av en exhibitionist och när man då får sitta mitt i detta himmelrike och veta att de göra allt för att filma mig! Oj oj oj. Och alla gästerna på caféet som tittade på mig. Jag kände att det snart var dags att alltid vara redo med en penna och papper så att jag kan dela ut autografer. Hybris, jag?!?!? Diva, jag?!?!?! - Nä! Det har ni fått om bakfoten! 
uppskattning, uppmuntran, uppvaktning
Häromdagen uppmärksammade jag en kvinna på ett café som hade en så otroligt snygg kofta på sig. Och då finns det liksom inget annat att göra än att säga det till henne, eller hur. Och det gjorde jag. Hon blev oerhört glad och tackade flera gånger och lyste upp som en sol. En enkel match.
Idag har jag själv fått höra flera gånger: - Oh vad du ser bra ut! Jesses jag blir alldeles matt i kroppen och jätte jätteglad. Min "manfriend" sa att jag ser strålande ut och är söt. Och då blev jag nästan generad. Men jag sörplar i mig och njuter till fullo.
Och så tänker jag på Grethe Qviberg i programmet "Ladies på Östermalm" som sa: Jag vet att jag ser bra ut. Och blir väldigt glad när jag får komplimanger. Och det ska man bli och tacka för dem ordentligt.
Så sluta nu med Jantelagen. Strö komplimanger omkring dig, och ta åt dig av dem du får. Som man bäddar får man ligga!
älskade arvingar
Alltså om du inte orkar läsa om en av mina ättlingar, så får du hoppa över detta inlägg. Det kommer flera senare....
Han min äldste arvinge hämtade mig med sin nya bil idag. Kan du komma in - undrar han. Bilen är nämligen HÖG. Ja ja, så liten är jag väl inte....Så tog vi STORA ICA och där gick vi tillsammans. Jag pekade och han plockade. Han vet att jag inte får bära tunga saker på några månader. Efter det att vagnen var halvfull betalade jag och sonen packade kassarna. Oh så njutbart!?!?!?! Och kånkade till parkeringsplatsen. Nu är vi väl sugna på en kopp kaffe säger han och tittar på mig under sina vackra mörka ögonbryn. Och med den blicken, vem är inte sugen på en kopp kaffe???? Ett nyöppnat café ¨på Värtavägen besöktes och där bjöd sonen på riktigt riktigt gott kaffe - högsta betyg! Han bjöd!!!!!! Bara det!
På vägen tillbaka till bilen tog han mig under armen. Och när jag skulle kliva in i denna nya tjusiga tingest, säger han. Mamma, jag tar gärna din medhavda kaffemugg medan du tar dig in i bilen....jag tror han var rädd för att jag skulle spilla när jag krängde mig in i detta beiga skinnklädda underverk!
Väl hemma i Hjorthagen tog han alla kassarna och ställde in dem i köket. På köksbordet så att jag slipper böja mig. Mmmmmmmmmmmm jag älskar denne son.
Om min härliga halvtossiga yngsta arvinge ska jag skriva om snart. Vänta bara!
framåt
Idag är det "lortevejr" som min danske pappa brukade säga. Alltså lorteväder?!?!?! Grått mörkt och regnigt. Hade tänkt stanna inne hela dagen i protest. Men som tur var ringde bästisten och lockade ner mig till Alberts. Och där satt vi mitt i caféet med stoj och stim runtomkring oss! Men inte hörde vi det inte. Vi pratade och skrattade i några timmar och hade en helt underbar stund.
Nu ler jag av bara tanken. Det är gott med vänner och goda skratt! Det förlänger livet långt...............
tre veckor
Idag firade jag med att ta på mig min nya fina grårutiga Zarakjol och till det grå strumpbyxor, svart dunjacka och min mammas grå minkstola lite nonchalant knuten om halsen. Det var faktiskt riktigt läckert. Om man nu får säga något sådant. Och se det får man för jag är ingen anhängare av Jantelagen! Så det så!
Hipp hipp hurra för mig idag och för alla andra som vill fira något!
från det ena till det andra
En timme senare satt han på min brits och berättade att han vidgat lite i magsäcken och satt dit en ballong. Haha hoppas den är rosa, tänkte jag. Om en vecka ska jag dit igen.
Så var jag så glad och lycklig igen och tog mig till ett av mina favofik på Östermalm - Foam. Där möte jag upp dottern och jag kunde dricka ett glas vatten och en kopp latte med lättmjölk. Vilken enorm lycka!
Men det allra bästa som hänt idag är att jag gått ner mer än sju kilo på två veckor. Och för att fira denna tilldragelse gick jag in på Zara. Där kan jag aldrig köpa kläder - men glo kan man ju. De har så små storlekar att det behövs två- tre plagg sammanlagt för att de ska gå om mig. Men se - idag fick jag på mig en urläcker kjol i storlek XL och den investerade jag i. Stackars expedit hon fick höra min eufori över detta fenomen. Men vad gör det. JAG ÄR SÅ SANSLÖST LYCKLIG!
glad
Sitter precis nu med en mosad potatis framför mig. Alltså förutom datorn förståss. Och den lilla mosade potatisen tuggar jag tjugo gånger om vartannat. Men den smakar helt fantastiskt ljuvligt. Som den bästaste av måltider. När man levt på soppor i 18 dagar är det säkert inte så konstigt. Och på rekommendation av min sköterska så tyckte hon jag skulle pröva med det. Och det gör jag GÄRNA.
Om Facebooks fantastiska sociala nåbarhet har jag skrivit förr. Jag har fått kontakt med kusiner och gamla skolkamrater och en helt ny värld har öppnats för mig. Något som jag är enormt tacksam och lycklig över. Nu för jag höra att en bekant sitter och stickar en sjal åt mig. Så att jag inte ska frysa nu när jag gått igenom min operation. Jag blir alldeles varm och rörd inombords. Tänk att människor är så otroligt fina.
Kan man ha en bättre måndagskväll?!?!
pappas dag
I mitt föräldrarhem firade vi både mors dag och fars dag. Men min mamma brukade viska till mig att pappas dag var det nästan varje dag?!?!?! Och jag förstod nog inte riktigt vad hon menade med det då, men nickade instämmande ändå. Numera vet jag precis vad hon menade.
Pappa fick strumpor och pyjamas och mamma fick parfym och nattlinne. Och så gick vi alltid på Savoy (i Malmö) - på mors dag. Det var viktigt och tradition. Åt tidig middag och vi flickor STORNJÖT. På den tiden klädde man upp sig på söndagar, numera ska man ju helst vara casual för att visa att man kan njuta sin söndag. Eller för att visa att man har ett jobb man kan klä sig i kostym på! Konstigt - ja lite tycker jag.
Min pappa är i himlen - eller där han trivs bäst - och det är lite svårt att fira honom. Men jag tänker på honom och känner att han vet det. Trots att det är 38 år sedan han gick bort.
Och fastän att det enligt min mamma var fars dag nästan varje dag, så hurrar jag för ALLA PAPPOR idag. Och då menar jag ALLA PAPPOR, även de som är i himlen!
uppskattning
Jag njöt när jag satt och väntade på en av bästisarna. Stearinljusen var som vanligt tända och mysstämningen hög. Den lilla obligatoriska latten på laktosfri mjölk intogs och jag tyckte att det kändes extra skönt att sitta inomhus när jag såg hur det regnade utanför.
På Alberts är man alltid välkommen.
magiska 3,8
Undrar ni över rubriken? Jag kan erkänna att det inte är mitt medelbetyg från gymnasietiden. Ej heller mitt rekord vad gäller längdhopp (hahahahaha) - nä det är helt enkelt det jag förlorat i kilon sedan förra onsdagen då jag skrevs ut från hospitalet. 3,8 kg. Jag är RIKTIGT stolt.
Saken är den att jag inte har någon våg hemma. Det slutade jag med för flera flera år sedan. Och det är bra det, för hade jag haft en våg hade jag ställt mig på den säkerligen tre-fyra gånger per dag. Istället så bad jag att få väga mig på vårdcentralen idag. Döm om sekreterarens förvåning när jag började klappa händer och skrika och tjoa när jag vägde mig. Hur i all sin dar kan man vara så glad när man väger 89 härliga investerade kilon, undrade hon nog. Men se det fick hon veta.
Så sedan klockan 14.00 pip idag går jag omkring med ETT STORT LEENDE på läpparna. Som om jag nu inte gjorde det annars också?!?!
gärna korsstygn
Min pappa låg på Malmö Allmänna Sjukhus och skulle göra en operation. När han rullades in i operationssalen sa han högt och tydligt. - Var vänlig och sy korsstygn, så som min hustru brukar göra när hon broderar. Det blir snyggt! Och så somnade han!
Men jag har inga korsstygn på maggen utan läckra klamrar. Det är snyggt det med! Och idag ska de väck!
tant
Min ljuvliga vackra smarta UNGA väninna sa idag att: tant är hett! Oj tänkte jag. Vi 50-talister som eftersträvar att nästan se ut som våra yngsta döttrar. Ju yngre desto bättre. Och det kan bli riktigt tossigt, minsann. Som när jag inhandlade en svart klänning med rosa små blommor på och med en liten liten ärm som är lite rynkad. Kommer inte ihåg vad det heter (ooops) men ni förstår säkert vad jag menar. Dotterns kommentar när jag visades upp den var: Nä men mamma, det ser ut som om du lånat den av en liten flicka?!?!?!?!
Alltså tillbaka till tanten. Kanske ska jag slå ett slag för den tjusiga tanten. Hon som vågar ha hatt på huvudet och inte alltid vara så trendig. Hon den läckra som inte räds att gå mot stormen men mer än gärna har både skor utan klackar och skotskrutig kjol!
Hurra för henne!
nya smaker - förändring
Det är förändringar av stora mått för Daisy. Det vill jag lova. Och jag kan också garantera att jag verkligen njuter! Men om någon sagt detta till mig för några veckor sedan - att jag skulle sova på nätterna, gå upp på morgnarna och inta en kopp välling, då skulle jag nog skickat den personen på ett läkarbesök!!!!
Men som sagt, förändringens tid är här.
att köpa eller inte köpa
Men ska det fortsätta såhär så blir det nog en investering. Jag orkar helt enkelt inte vara rädd längre. Det har jag varit i hela mitt vuxna liv. Och det måste bli ett slut på det. Jag står helt enkelt inte ut längre!
Jag ska köpa BRODDAR!
kommer du upp på stolen?!?!?!?!
Jag kan berätta en hemlighet, det var precis lika svårt som vanligt att komma upp på den höga barstolen. Är man 161 i strumplästen och väger 90 plus då är det inte så lätt att ta sig upp.....Men se det berättar jag INTE för Miro!
det är måndagmorgon...
Inte kan det väl bero på operationen? Jag var ju inte inlagd på en sömnklinik?!?! Kan det vara så att jag äter regelbundet, och kanske är trött efter rumsteringarna som skett i min kropp? En sak är säker, jag tänker inte analysera detta så väldigt mycket utan bara njuta av dess otium. Och sova på!
förstklassig service
De första dagarna gick ganska fort, då var jag inte så väldigt pigg. Även om jag satt på sängkanten och dinglade med benen och sminkade mig varje morgon klockan 9.00! Försökte vara uppe och promenera i korridoren med droppställningen som härligt stöd. Men det gick inte så väldigt bra. Så jag tillbringade mest tid i sängen. Och med alla mina besökare. Det är gott med syster och vänner! Jag fick vackra blombuketter och tjusiga läckra magasin. Och det behövdes. De har lästs igenom fram och tillbaka och en gång till.
En kväll höll jag på att bli skogstokig. En av mina medpatienter, en som inte genomgått någon magsäckoperation - firade lördagen bakom sina gardiner. Jag hörde hur hon öppnade chokladkakor och godispapper och andra läckerheter. Jag trodde att jag skulle gå upp i limningen. "Mord på 64:an"! Jag som enbart får äta flytande kost. Då just i den minuten tyckte jag synd om mig själv. För kära läsare - jag är inte opererad i hjärnan!
De sista dagarna gick långsammare och jag kunde reta mig på småsaker. Aha, sa en mycket närstående till mig. det är i detta ögonblick som du börjar bli friskare! Och det stämde. På onsdagen fick jag komma hem och det var en underbar känsla.
kvinnans bästa vän
är SMINKSVÄSKAN. Det har jag kommit på helt själv?!?!?!
Och den var givetvis med på sjukhuset.
När jag vaknade upp efter operationen var jag inte så kaxig. Det kan jag lova. Men smärtlindringen - epiruralen - gjorde att jag inte hade ont. Observera att denna får man endast när man ska öppna upp, alltså skäras i. Den som gör en Gastric Bypass blir laproskoperad (titthållskirurgi) och behöver inte sådan smärtlindring.
På uppvaket gör man precis det som namnet står för - man vaknar upp. Personalen är oerhört proffsig och det finns tid för en kindklapp och lite snack när man börjar bli piggare. Runt omkring mig hörde jag härliga kommentarer från den som fortfarande var lite snurriga. - Var är mina skor? OJ vad varmt det är här i Malaga! Härligt med många söta flickor?!?!?! Undrar vad jag själv sa?!?!
Första kvällen på 64an gick kanonbra. Har man inte ont mår man ju bra och blir piggare. Jag ringde runt till nära och kära. Men sova det kan jag ju inte annars heller - och med tre andra i rummet är det inte så lätt. Det snarkas, stönas, ojas, och lite annat......
Dagen efter kan vi kalla det för, tog jag fram sminkväskan och gjorde en liten make-over. Inte den stora utan den lilla varianten. Ögonbrynspennan är viktigast, så inte mitt halva ögonbryn visas. Det är sant - mitt högra är halvt (haha), lite ögonskugga och så lite rouge. Oj vad rouge kan göra gott.
Så kom tv4 -teamet med en enorm blombukett - och allt filmades! Jag blev så glad att tårarna började rinna.
Otroligt. Så där låg jag i sängen och grät med blommor i handen. Vilken syn. Och den vackra vita sjukhusskjortan hade piffats upp med en rosa tröja. Sån är jag! Men jag kunde inte dölja mina två stora attribut som så tjusigt hängde långt långt ner över maggen.
Bilden är tagen av en god väninna "dagen efter"!
hemma.
Äntligen hemma igen i mitt älskade Hjorthagen! Efter sex dagar på hospital. Nu när jag skriver detta inlägg är det exakt en vecka sedan som jag satt i taxin på väg till Danderyds sjukhus. För att börja mitt andra nya liv. I taxin var ocksä Kalla Faktas fotograf med. Han satt fram och filmade mig hela vägen. Det var en mycket speciell känsla och jag blev så full i skratt. Närbilder på mig HELT UTAN SMINK! Oj oj - var ska detta sluta - tänkte jag! Taxichauffören blev nyfiken och undrade vad som var i görningen. Hoppas att han trodde jag var en MEGA-stjärna - drömma kan man ju! Och kanske han trodde det, för när vi var framme öppnade han dörren åt mig och hämtade väskorna och önskade mig all lycka till<3
Sedan gick allt väldigt fort. Tvättat och tvagat mig hade jag gjort hemma, så nu behövdes bara incheckning ( inskrivning) på avdelningen ombyte till operationskläder och lite medikamenter. Det gjordes i dagrummet och stämningen var mycket hög, säkerligen på grund av att jag var på topphumör (pirrig, spänd och förväntansfull) men också därför att jag träffade en kvinna från Skåne som också skulle opereras på morgonen. Camilla skulle få gjort en Gastric Bypass. Vi skrattade och småpratade som vi skånskor gör när vi ses. Och jämförde oss själva i den vackra operatonsskjortan man får med knäppe bak. Kan ni se mig i den. Med min vackra stora ändanom. Haha! Och så sexiga långa vita strumpor på det.
Först när jag kom in på operationssalen blev jag orolig. Eftersom min operation är en så kallad "konvertering" så krävdes en del fler förberedelser. Det var mycket folk. narkosläkare, narkossköterskor och operationssköterskor i salen. Även tv-teamet var på plats. Och när masken lades för mina näsa och mun, kände jag att någon klappade min hand så fint. Efteråt fick jag reda på att det var Katarina, tv-reportern. Det var varmt.
Mer om min viselse på Danderyd och mitt uppvaknande får ni läsa i senare inlägg!
Det är gott att vara hemma.
OBS: bilden är inte från min operation!
