har tillbringats på stan. Mest i livsmedelsbutiken på Östermalmstorg. För diverse storhandling så att det finns de rätta varorna när jag kommer hem från hospitalet. Fil, youghurt, juice, färdiga soppor, ingredienser till soppor, en finmaskig sil (borde man kanske ha haft hemma, men jag är ju ingen riktig matlagerska- bara äterska!), buljongtärningar, vällingar av diverse slag och sist men inte minst mjölk!

Då förstår ni kära läsare att det vankas flytande kost. Det stämmer det. I fyra veckor. Och då menar jag verkligen flytande. Inte ens en liten liten bit får finnas gömd i kosten för då blir det pannkaka av det hele. Såret måste läkas och den lilla magsäcken (fickan) ska vänjas.

Om jag är nervös inför detta - nej inte det minsta. Det klarar jag. Och det har jag gjort förr. Men vad som "oroar" mig mest det är att jag MÅSTE LÄRA MIG att äta sex-sju gånger per dag. Min nya lilla magficka kommer endast att kunna ta emot högst två deciliter föda åt gången. Som ska intas under minst 20 minuter. Efter 2,5 timmar är det dags för nästa måltid. Alltså frukost, lunch och middag. Däremellan ska fyra mellanmål portioneras ut. Ordning och reda. Och planering. Inte min starkaste sida. Men det är NU eller ALDRIG!

Tankar så här dan före dan - nä faktiskt inte. Alla tankar har redan tänkts och malts. Fram och tillbaka. Ut och in. Upp och ner. Nu är det bara några timmar kvar. Snart kör vi. Mot ännu bättre tider<3

Nu går tiden fort. När jag fick besked om operationsdagen tyckte jag det var så långt framme i tiden att jag nästan tappade "lusten". Men nu - är det bara ett och ett halvt dygn till incheckningen på Danderyds Sjukhus.

Det är flera runt omkring mig som har hört av sig idag och undrat hur jag mår. Och några av mina närmaste ville käka "sista måltiden" med mig. Det har vi skrattat gott åt. För inte sjutton blir det sista måltiden precis, snarare sista vrålätandet. Jag började med en latte på Alberts. Det är ett av mina stamcaféer. Och i vanlig ordning tog jag en stor latte med socker i (jo du läser helt rätt. Socker i). För dagen beställde jag en chokladboll. Det var den sista i alla fall.

Efter Albertsbesöket åkte jag med en vän till Söder för att inta en ostbricka på Urban Deli på Nytorget. Bredvid Nytorget bodde jag en gång i tiden. I mitten av 80-talet. Jag hade hemlängtan så det blev helt enkelt Skånegatan i Stockholm! Det är ju en herrans massa år sedan. Och då var det minsann inte inne eller trendigt att bo på Söder. Jag pluggade på journalistskola på kvällarna och min make fick hämta mig vid busshållplatsen varje kväll. Men det var då det.

Ostbrickan smakade helt ljuvligt gott. En liten ostbricka är inget jag behöver avstå från i framtiden. Om jag äter långsamt och tuggar ordentligt kommer jag kunna njuta av denna delikatess och kanske dela med någon annan.

Från Söder skjutsades jag ner till City igen. Gick och kollade på lite kläder och drömde mig bort i tron om att jag om några månader kanske kommer in i en storlek 40 (drömma kan man ju). Idag drar jag 46-48!!!! Och så småskrattade jag åt mig själv och tänkte att ett sådant där vackert svart klänningsfordral utan ärmar ska jag ha och med höga klackar på cirka 10 cm ska jag trippa ner för en tjusig vit trappa för att tas emot av en stilig?!?! man iklädd smoking. Han behöver inte rida på en vit häst dock!

Dagen och kvällen avslutades med en härlig måltid på mitt favoritställe numero uno - KB! Ett glas chardonnay, sill & strömming och en cappuccino. Tillsammans med dottern och en mycket god väninna. På torsdag börjar livsstilsförändringen.......

 

undrar ni över den något märkliga rubriken? Men det stämmer ganska bra. Och jag ska ta och berätta varför.
Sedan urminnestider har jag varit mullig, lite rund om höfter och sådant ni vet. För 11 år sedan stod vågen på 110 kilon och jag är inte längre än en meter och 61 centimeter. Så då kanske ni får en bild om hur jag såg ut.
Jag som alltid älskat läckra kläder hade svårt att få tag på sådana och tvingades gå in i "tantaffärer". Och jag hade prövat alla slags bantningar. Gått ner 10 kilon för att senare gå upp 12. Och så vidare. Jag var infernaliskt trött på att stånka i trappor och pusta både här och där!

Då bestämde jag mig över en dag att privat göra en magsäcksoperation. I januari 2000 började jag mitt första nya liv, operationen ( en gastric banding) blev ett instrument/ett verktyg för att lära mig äta tre rätter om dagen lite åt gången och sitta länge vid bordet. Tugga femtio gånger för varje tugga och dricka mellan måltiderna. Efter någon månad började jag träna och med det kom euforin. Ett år senare hade jag gått ner 48 kilo. Jo du läser rätt. En helt ny människa.
Det var en enorm känsla. Rent psykiskt hängde jag inte riktigt med. Jag fattade inte var jag skulle lägga all min ätande tid någonstans.

Det fanns mycket under tidens gång som blev konstigt och jag förstod inte varför jag blev deprimerad. Jag som alltid varit glad. Glad och mullig. Nu var jag smal och deppig. Vilket var bäst!?!?!

Nåväl åren gick och jag fick kontakt med en underbar psykoterapeut. Hos henne gick jag privat i ett och ett halvt år. Väl investerade pengar. Några år senare fick jag reda på att när man genomgått en magsäcksoperation måste man kompensera med vitaminer och mineraler. Bland annat folsyra och B12. Annars blir man deprimerad. Oj, det hade ju varit bra om läkaren upplyst mig om det. Numera äter jag B12 dagligen och mår bättre.

NU tio år senare kan jag konstatera att operationen var bra i början, men efter tre-fyra år började jag kunna äta som "vanligt" igen. Och eftersom jag inte är opererad i hjärnan så tog jag självklart tillfällena i akt och åt.
30 kilon lade jag på mig. I våras kom så ett flertal komplikationer - tio år senare alltså.... om dem kan jag berätta en annan gång.

Och nu är jag där då mitt andra nya liv ska börja. På torsdag ska jag checka in på Danderyds Sjukhus och få gjort en "gastric bypass"-operation (googla på detta om du vill veta mer)! En ny livsstilsförändring väntar, ett verktyg för att lära mig äta rätt. Denna gång, sju mål om dagen. Frukost, lunch och middag samt fyra mellanmål. Men väldigt små intag vid varje måltid. Det är nu eller aldrig.

Jag är ENORMT taggad. Under hela min resa mot min operation har TV4 Kalla fakta följt mig. Bara det är en resa i sig. Någon gång - en söndag - kommer programmet att sändas. Tid lovar jag att återkomma till.