Jag föddes med en tjock kolsvart kalufs. Och den har jag sedan haft i många år. Men så hände det sig att jag en dag för tio år sedan upptäckte något märkligt i håret. Jo något mycket konstigt hade dykt upp. Något som jag aldrig sett förr. 

Chocken blev ENORM, jag fick hjärtklappning och drabbades av posttraumatisk stress. Länge.....

Jag hade hittat ett grått hår. Ett grått hår!!!!!!

Vad skulle jag göra?!?!? Jag rådfrågade mina väninnor flera gånger. Alla kom med samma råd, tona det! Nähä det kan jag inte göra, sa jag. Jag har ju som ni säkert vet, väldigt många principer. Inte tona och inte färga håret. Man ska vara glad för det man har!!!!!

Tiden gick och di gråe blev fler och fler. Så en vacker dag, just det en vacker dag, så sa jag till min frisör - TONA! NU! Och så gjorde hon det. Sedan följde toningar efter toningar. Och numera är det färgning som gäller. 

Idag blev det nästan blont. Så nu ska det testas - om devisen stämmer: Blondes have more fun!!!!!

Jo jag måste erkänna att jag brutit mot alla mina principer. Mot alla odds - har jag gått och inhandlat ett par high heels. Inte sådana där höga klackar som de unga damerna har på sig. De som är höga både fram och bak och som man måste ställa sig på en stege för att komma upp på. Nä nä - ett par traditionella högklackade vackra cremefärgade pumps. Det blev kärlek vid första ögonkastet och de var helt enkelt tvungna att följa med mig hem.

är väl något vi alla behöver. Massor av tycker jag. Och det är dessvärre något som saknas i vårt avlånga land. Vi är inte världsbäst på att ge varandra komplimanger och klappar på axeln. Men tänk egentligen så lite som behövs för att göra livet lite gladare. Både för den du uppmuntrar och för dig själv. Att ge en komplimang värmer i kroppen, jag lovar. FÖR JAG VET! Jag strör faktiskt komplimanger omkring mig. Men jag MENAR DEM ALLTID och gör det inte bara för "syns" skull.

På Råå i helgen sa jag till värdshusvärdinnan att hon hade snygga glasögon! Hon blev oerhört glad och tackade flera gånger och lyste upp som en sol. En enkel match. Igår var jag på teaparty och träffade en bedårande vacker kvinna. Självklart sa jag till henne att hon är - just det vacker. 

Själv har jag faktiskt fått höra de senaste veckorna att jag ser strålande ut. Och då blir jag nästan generad. Men jag sörplar i mig och njuter till fullo.

jag är nog inte den enda kvinna i världen som gillar Mads Mikkelsen. Alltså jag blir helt knäsvag när han tar av sig klockan i Fritidsresors reklam som kommit upp igen på tv-skärmen. När han sedan hoppar ner i swimmingpoolen drömmer jag mig bort och ser mig själv simma bredvid. Oh herrejesses där skulle jag gärna vilja vara.

Men sedan kommer jag på hur jag ser ut i bikini...... och då vaknar jag!!!!!!

Men snygg är han och dagarna och dagarna och dagarna blir till tankarna och tankarna och tankarna. suck suck suck!

Jag brukar säga till mina nära & kära att jag inte kan flirta. För jag kan inte flirta. Och så frågar jag, hur gör man?

Jag har det i blodet. Så är det! att jag älskar marscher. Ganska ovanligt för att vara kvinna - men jag har ingenting emot att vara ovanlig.

Nåväl - pappa hade radio i sin tjusiga bil. Och när han körde ute på landsvägarna så öste han på volymen så till den milda grad. PÅ med marschmusik och ner med rutorna. Och så stampade han på gaspedalen i takt med musiken. Ettt antal gånger blev han stoppad av polisen. Och till sist var han tvungen att montera ut radion. Det gick helt enkelt inte ihop. Han, marscherna, gaspedalen och takten. Åtminstonde inte ute på landsvägarna. Det var ett värre öde för honom.

Så det är därifrån jag har det - min kärlek till marschmusik. Men jag har å andra sidan inget körkort och ej heller bil. Så jag kan stampa i takt hur mycket som helst. Tack och lov!

Jag är namne med en dronning. Jo det är sant. Det har jag till och med skrivit om förr i denna blogg. Min pappa som var en STOR dansk rojalist hade långt innan jag överhuvudtaget var påtänkt, bestämt att om han fick en dotter skulle hon få namnet Daisy. Därför att kong Frederik och dronning Ingrids äldsta dotter kallades för just "Daisy" hemma. Margerethe och Daisy är samma namn och betyder tusensköna. Så fick jag mitt namn den 5 januari 1957.

I min danska innersta själ så är jag en STOR beundrarinna av dronning Margerethe. Och jag är en STOLT dansk rojalist. Dronningen är intelligent, snabb, smart, påläst och rapp. Inte rädd för att synas varken med en cigarett eller ett glas whisky i handen. Jantelagen existerar inte i hennes värld. Hon är så signifikativ med Danmark och danskheten. Även om det hänt en hel del sedan jag själv bodde där 1978. Hon har glimten i ögat och vågar säga ifrån. Att hon dessutom är konstnär gör ju inte saken sämre.

Så nu vet ni det! 

Jag är fullkomligt galen i rundhalsade koftor. Så till den milda grad att jag idag är ägare av en hel del. Nästan koftfetischist. I de flesta av färger.

Så heter det ju numera. Alltsom oftast läser jag ungdomars bloggar. Det har jag skrivit om flera gånger. De ger mig inspiration och jag gläds åt deras kreativitet och framgångar. Och de har alltid med "dagens outfit". Så nu tänkte den här 54 åringa ungdomen?!?!?! köra "gårdagens outfit"!

Jag har glasögon. Det har jag haft i över fyrtio år. 40 år - herrejesses - ett helt mansliv som det heter.
Nåväl - jag har aldrig trivts med dem. ALDRIG! Så för ett stort antal år sedan beslöt jag mig för att skaffa linser. Optikern upplyste mig att jag bara behövde en lins! Smart hanterbart tänkte jag. Och promenerade iväg med min ena lins i ögat. Och det var ju bra - tills det att jag började tappa den i handfatet när den skulle tas ut eller sättas in......

Så jag avslutade mitt linsburna liv och övergick till glasögon. De ska bäras ALLTID men jag är ju opportunist så det gör jag inte alls. Nä jag har dem när jag läser, skriver eller tittar på tv. Vilket har gjort att jag faktiskt ser väldigt dåligt. Fast å andra sidan är det rätt skönt för jag kan skylla på att jag inte ser.

Faktum är att jag hör bättre också när jag har glasögonen på mig. Så då kan jag ju skylla på det också - att jag inte hör.

Och vad är nu sensmoralen i denna lilla berättelse. Äh det finns ingen.
Ha nu en bra dag!

Jag kan inte låta bli att publicera nedanstående "tal" av min dotter. Hon höll detta i skolan om sin hjälte, i våras. Bered er på att ta fram Kleenex, det går jag göra varje gång jag läser det.  Det är det vackraste jag någonsin fått - absolut. 

Min hjälte är min mamma. Utan mamma hade jag inte varit den jag är idag.

Det går inte att i ett tal tacka för att du gett mig ett liv fullt av glädje och trygghet.

Jag har den senaste tiden ofta tänkt på allt du gett mig och vem jag blivit, tack vare dig. 
Folk brukar fråga mig hur min uppväxt var.  kärleksfull svarar jag då.

När jag var liten var det du och jag.
du lärde mig att tro på  mig själv, genom att visa mig att du trodde på mig, att du såg mig som något stort och värdefullt.

du gjorde så jag fick självförtroende. du sa alltid till mig att följa mina drömmar, 
och jag har aldrig, aldrig tvivlat på mina drömmar sedan dess.

du är min bästa kompis. min hjälte.

när något stort i mitt liv just hänt, då är det inte en tjejkompis jag ringer. jag ringer dig. 
du är en av dom få jag litar på till hundra procent. 

När jag varit arg och besviken har du funnits där för mig.
När jag varit ledsen och förtvivlad har du funnits där för mig.
När jag varit glad och stolt har du funnits där för mig.
Du har alltid funnits där för mig.

jag antar att för många betyder ens mamma oerhört mycket. och jag hoppas att de 
flesta fått uppleva det jag fått göra med min mamma. 
Att ha sin mamma som förebild betyder oerhört mycket.

För två år sedan bestämde jag mig för att bli journalist. Detta kom inte som en chock, eftersom just mamma är journalist. Jag tar efter min förebild helt enkelt.

Självklart har vi haft våra upps and downs, vilka har inte haft det med sina föräldrar. Men vi har alltid hittat tillbaka till varandra. Och på senaste tiden har jag förstått att man måste ta vara på sina föräldrar. Man kan inte göra revolt och ställa till det. Det är våra föräldrar som gett sitt liv åt oss. Och gjort att vi är dom vi är idag.

 

För två år sedan skulle jag aldrig stått här uppe och hållit mitt tal om mamma. Då skulle jag ha skämts och trott att alla kommer tycka att jag är en mammagris eller något. Men varför inte, mamma är ju min hjälte, inget jag ska skämmas över.

Om jag ska beskriva mamma så skulle jag säga att hon är en person som aldrig ger upp. Vare sig vilka motgångar hon har, så ger hon aldrig upp. För hon är stark och tror på sig själv, och alla andra i sin omgivning.

Jag kommer ihåg när mamma fyllde 50 år. Då skulle jag hålla ett tal till henne på hennes fest. Ganska likt detta talet var det. 
När jag skulle hålla det minns jag hur nervös jag var. Med cirka hundra personer i publiken gick jag upp med darriga ben på scenen. Jag hade skrivit ett manus, och började sakta läsa det jag skrivit. Efter några meningar slutade jag läsa från pappret och höll talet direkt ifrån hjärtat.

Jag ville ju bara få fram en enda sak. Att mamma är bäst.

 

Jo det är så mina kära läsare, att jag har en viss förkärlek för handväskor. Och jag tror att jag fått den i modersmjölken. En historia som jag bär med mig är den när man mamma och pappa besökte Stockholm i början 1960-talet. Det var söndag, och på den tiden hade inga affärer öppet på söndagarna. Det var alltså stenåldern. De promenerade förbi NK och där i fönstret såg mamma DEN VÄSKAN MED STOR V! Hon stannade och sa till pappa: - Den väskan skulle jag vilja ha. Men NK var stängt och mina föräldrar skulle flyga tillbaka till Skånelandet senare samma dag.

En vecka senare kom pappa hem med ett paket till mamma. Och i paketet låg väskan med STORT V! En brun underbart vacker krokodilväska. Den gick mamma med ofta och hon njöt lika mycket varje gång. Och hon vårdade den som om det vore hennes baby!

Idag brukar jag gå med den och den ser ut som om den var nyinköpt. Nu är det inte så att jag behöver gå med ärvda väskor, för jag har faktiskt ett STORT antal egenköpta. Jag har helt tossig när jag ser en väska som pratar till mig. Jag tänker inte berätta och avslöja här hur många jag har. Men de är rätt många.

Jag inte bara spekulerar jag diskuterar också. Jo så är det. Är rätt kaxig om jag ska vara ärlig. Det har jag inte alltid varit, men jag är en människa som mer än gärna säger ifrån. Kan inte hålla tyst. I mitt gamla liv, när jag var anställd óch hade både kollegor, arbetskamrater och chefer så stod jag alltid på barrikaderna. Sade ifrån om jag tyckte något var tossigt. Eller om någon blev illa behandlad. Inte så populärt hos cheferna och inte heller hos kollegorna. Speciellt inte när jag arbetade med kvinnor.

Vi är inte så bra på att stödja varandra vi kvinnor. Och jag undrar varför. Vi gillar inte att någon annan kvinna sticker ut hakan och hörs för mycket. Vi tycker heller inte om när andra kvinnor hörs och syns för mycket. Och vi gillar definitivt inte när andra kvinnor kommer upp sig. Nu undrar jag VARFÖR? Varför kan vi inte glädjas åt andra människors framgång? Är det den avundsjuka taggen som hugger till? Världen hade varit så mycket trevliga och behagligare om vi lärt oss att stödja varandra och glädjas även över andras välbefinnande och framgångar.

Själv jobbar jag bäst med män. Så har det alltid varit. Det är rakare rör, snabbare beslut och för det mesta uppslupen stämning. Inte alltid - men som sagt för det mesta. När jag kom till Stockholm en aprildag 1980 och började arbeta i plåtbranschen fick jag lära mig den hårda vägen. Denna lilla oskyldiga? 23 åring fick höra både det ena och det andra på kafferasterna när plåtförsäljarna berättade om sina eskapader. Rodnadens tid gick snabbt förbi - det vill jag lova. Vitsarna var grova, stämningen var hjärtlig och beslutsprocessen kort.

Kanske inte så konstigt att hon Daisy sedan specialiserade sig på försvarsfrågor. En rätt manlig värld - är väl ett understatement. Men den världen gillar jag!

Jag spekulerar ju en del, som ni kära läsare har förstått. Inte för att jag tror att jag spekulerar mer än vad andra kvinnor gör. Vi är världsbäst på att älta tankar. Vi kvinnor alltså. Och speciellt på nätterna. Då surrar det ordentligt i huvudet kan jag lova. Och har jag inte något att spekulera över så kan jag snabbt hitta på något. Världsviktiga ting, som till exempel vad han den där filmskådespelaren heter, som spelar huvudrollen i filmen, vad den nu heter. Mot henne - hon som är blond och brunögd. Vad sören är det nu han heter. Det kan jag ligga och fundera över i timmar, så till den milda grad - att jag inte kan somna. Inte ens av utmattning. 

Förr när min mamma levde så kunde jag ringa henne om morgonen och fråga. Men där hon nu befinner sig är lite svårt att ringa till. Än har man inte konstruerat någon linje som går via cybern till himlen. 

Annars kan man oroa sig över sina barn. Då kan man också mala och älta tankar minst en hel natt. Och även om man egentligen inte behöver oroa sig över dem, så finns det säkerligen något man kan finna på. Som till exempel hur det ska gå för dem när de blir 40 år. Eller om de har mössa och vantar på sig när det är 10 minusgrader ute. Och så är den natten snart över.

Det här med att klippa navelsträngen är lättare sagt än gjort. Att säga det och mena det är en sak. Men att spekulera om de klarar sig om 20 år är en helt annan!

måste jag ha. Och helst då tidiga morgon. Så tidigt att ingen annan fått trycksvärta före mig. Alltså med det menar jag att jag tillhör släktet - dagstidning måste man ha. Och jag har Svenska Dagbladet. The very best.

Ett tag tänkte jag vara modern!? - och prövade tidningslöst i tre månader. Skulle leva i tidningscelibat! Loggade istället in på nätet varje morgon 04.30 för att försöka framkalla den där härliga känslan. Hur kul var det att sitta där framför skärmen med en kopp rykande färsk kaffe bredvid? Jag försökte verkligen, jag ansträngde mig att spela "uppkopplad".

Tänkte att jag kanske ska vara väldigt "hype" och även läsa New York Times, Le Figaro, Berlingske, Jerusalem Post och Svensk Damtidning. Men nej, det fuingerade ej. Jag mådde sämre och sämre varje dag. Låg vaken om nätterna och drömde om pappret. Att få hålla tidningen i mina händer. Skakade och levde ett mycket frustrerande liv. Blev elak mot mina medmänniskor, fräste och var allmänt otrevligt.

Tilll sist var jag tvungen att acceptera faktum. Jag kunde helt enkelt inte klara av situationen och tog första bussen till Pressbyråkiosken för att bryta celibatet.  Och köpte Svenskan. Sedan dess lever vi ett harmoniskt liv tillsammans, jag och min tidning.

Det är väldigt sällan som jag använder min blogg till att gnälla eller uttrycka min upprördhet. Men idag är jag tvungen. Just därför att jag vet att det är många av mina medsystrar- och brödrar som läser bloggen. Vi som gjort någon form av magsäcksoperation. 

Idag skriver Expressen om Anna Book - eller de citerar från hennes blogg. Där hon ojar sig om hur synd det är om henne för att hon på grund av bland annat sin magsäcksoperation inte får bli med barn och inte göra fler situps! Oj oj stackars henne. Men kvinnan är ju 40 år, har två friska fina barn och har en fin kropp. Vad gnäller hon för. 

Visserligen har hon fått operera in ett "nät" i magen för att hålla ordning på "inälvorna" - men det är komplikationer från ett tidigare misslyckat kejsarsnitt. Och har inget med Gastric Bypassoperationen att göra.

Vi som är opererade - antingen Gastric Banding, Gastric Bypass eller som jag en konvererad från den första till den andra, gastric bypass - vi vet ju att livet aldrig blir som förr. Det har vi förhoppningsvis gått in det med öppna ögon. Så är livet i sig. En operation förändrar livet. Det spelar ingen roll om det är en knäoperation, hjärtoperation eller magsäcksoperation. Livet blir inte som förr.

Lyckan kommer inte av en operation. Men man kan få ett drägligare liv. Knät kan fungera och man kan förhoppningsvis gå bättre än vad man kunde innan. HJärtat fungerar och man  kan leva ett bättre liv och så också med magsäcksoperationer. 

Jag kan inte äta lika mycket som jag kunde innan operationen. Inte heller dricka samtidigt som jag äter. Inte äta fort och inte vräka i mig. Inte äta godis och kakor eller söt glass. Men det är ju hela poängen. 

Om det nu varit så att jag inte kunde göra fler situps i framtiden - so what. 

Jag har fått chansen till ett nytt smalare hälsosammare liv. Som ger mig så oerhört mycket. Och det är jag sanslöst tacksam över. 

Anna Book och Expressen - lågvattenmärke. Skäms er!

Det har ni säkert räknat ut med lilltån att jag är väldigt bra på att inte göra någonting. Det har jag till och med jag skrivit - att jag är LAT. Och bäst på att vara lat. Inget jag skäms över, tvärtom i detta spring- och stressamhälle är jag oerhört stolt över min åkomma. 

Tro nu inte den där latheten bara har kommit av sig själv inte. Nä minsann, den har jag jobbat på länge. I många år.

En gång i tiden var jag också en spring- och stressmänniska. Som skulle vara bäst på allt, ha snyggaste hemmet, renaste köket, perfektaste garderoberna, spegelblankaste badkaret, de mest välklädda barnen och själv se någorlunda trevlig ut?!? Och så skulle jag ju givetvis vara bästa företagaren också. Herre jesses - det säger sig ju självt att det inte gick ihop, speciellt inte när man heter Daisy. Lazy Daisy eller Crazy Daisy! 

Så efter mycket möda och stort besvär, så lärde jag mig att bli lat. Och nu är det en sådan gudagåva. Att inte göra någonting. Om ni undrar, kära läsare, hur man gör så är det bara att kontakta mig så kör jag gärna en coachingrunda i "Konsten att vara lat"! Garanterat roligt och trevligt kommer vi att ha. Helt utan stress!

Jag älskar min Rut - som heter något helt annnat.  Och jag ska nu försöka förklara var jag menar med det. Det är nämligen så att jag HATAR att städa. Eller rättare sagt jag tycker väldigt illa om att städa. Och det är jag säkerligen inte är ensam om. Men hos mig tar det sig uttryck i att jag ständigt har skolkat från dessa göromål. JAG VILL INTE! Ibland tror jag att jag kommit i puberteten i 54 års ålder!!

Jag är övertygad om att de som känner samma sak som jag, i alla fall tar sitt förnuft till fånga någon gång i veckan och städar lite fint, dammsugar och känner sig enormt tillfreds med detta. Diskar varje dag och tvättar pliktskyldigast varje måndag mellan 19- 22. Duktigt tycker jag - och blir imponerad.

Men denna dame, som skriver denna blogg, är inte sådan. Hon är sanslöst lat och en oppurtunist - även i dessa situationer - och trotsar mer än gärna både sig själv och sig själv! Så hon struntar i dessa ostimulerande ting och hittar på allt annat istället. Som att till exempel sitta i trädgården och läsa. Skriva korkade facebookkommentarer eller ringa väninnorna och skvallra.

jag tror allvarligt att jag börjar bli gammal. Eller mer förvirrad än vanligt. Eller kanske ännu tossigare. Eller helt enkelt bara är väldigt upptagen. Ja ni vet ju såhär på sommaren när man inte gör någonting. Och när man då ska göra något som till exempel kaffa på stan, då är det anstängande.

I alla fall så kom jag på att när jag kaffade på Alberts häromdagen, så reste jag mig bara upp och gick därifrån. Och det är väl inte så  konstigt i sig. För visst ska man gå någongång - när man nu anlänt. Men jag HADE INTE betalat för mig. Just det - gjort en springnota.

Detta kom jag på sent igårkväll. Och jag fick en ångestattack, blev kallsvettig, skämdes, skakade i hela kroppen - nä inte riktigt. Men jag tyckte det var SÅ PINSAMT!

Idag åkte jag ner till byn och till Alberts redan klockan 09.00 och gick direkt fram till disken och Miro, som förestår caféet. - Usch Miro. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Så pinsamt, sa jag. Varpå han undrar vad som hänt.

Vi har en familjemedlem som alltid tar av sig klockan den dag han går på semester. Och tar på den igen när han är tillbaka i den vanliga vardagen. - Jag har semester, säger han. Och behöver ingen klocka.
Han går efter solen och magen. När magen kurrar är det dags att äta och när solen står högt på himlen sätter han sig i skuggan. 


Rätt angenämt sätt att leva på. Notera att detta alltså var före mobilernas tid (ungdomar läs stenåldern), nu är man ju ständigt nådd och tidsmedveten. Såvida men inte stänger av den där tingesten vill säga. Jag behöver inte stänga av min mobil - för det är inte så många som ringer till mig på sommaren - det var inte skrivit i martyrskap - utan faktum. Men det finns många som borde slå av sin medhavda nödvändighet. För att stressa ner och för att slippa svara på onödiga korkade frågor.

En gång när sonen var dryga tio ringde han mig på mobilen. Jag var på ett möte och sonen hemma. - Mamma, jag har inga rena kalsonger, sa han med gråt i rösten. - Och vad ska jag göra åt det här på ett möte cirka en mil från dig. Vänd ut och in på de gamla, svarade jag. 

Av det lärde jag mig att stänga av mobilen när man ska stänga av den. Man behöver inte alltid vara nådd. Även om barnen behöver nå en om viktiga världsliga ting.

nu är jag här igen. Det har varit några dagars bortvaro. Men väntar man på något gott så!


Delar med mig av några härliga bilder från Fårö. En naturupplevelse som heter duga. Som ung uppskattade jag aldrig naturen, havet, himlen, faunan. Nej nej, kunde jag tillbringa min tid mitt i asfalten var jag en lycklig ung kvinna. Numera älskar jag att sitta under en korkek och lukta på blommorna, eller titta utöver hav och sjö och kontemplera och spekulera. 

Där på denna karga ön, kom jag nära naturen på ett sätt som inte är alla förunnat. Guidad av två helt underbara människor. TACK