Jag har ju lovat att berätta historien om en av min mammas krokodilväskor. Här kommer den: Precis som sin dotter och dotterdotter var hon mycket alltså MYCKET intresserad av handväskor. De skulle vara stora och gärna i krokodil Hon hade inte så många som sina ättelägg, men å andra sidan var de ganska dyrbara de hon ägde. En gång i början av 60-talet var hon och min pappa på besök här i Stockholm. På söndagen gick de en promenad genom staden och förbi NK. På den tiden - stenåldern!!! - var alla boutiquer stängda på vilodagen. I NK:s skyltfönster ser mamma DEN VÄSKAN MED STORT D! En brun krokodilväska i modell STOR - och hon blir förälskad. Jag vet känslan - och ni läsare som också har fäbless för handväskor vet exakt hur hon drabbades av den stora kärleken.

Men det var som sagt söndag och NK var STÄNGT. Inget att göra. Men hon sa till pappa att om det varit öppet hade hon rusat in och slagit till. Så flög de hem till Malmö och mamma hade väskan på näthinnan.

Några dagar senare på sitt och pappas kontor kommer det ett stort paket till mamma. Hon undrar givetvis vad det är och öppnar det snabbt. Däri ligger krokodilväskan från NK. Pappa hade ringt dit dagen efter och beställt den till mamma. Hon blev helt stum, vet jag att hon berättade, och från den dagen var det hennes absoluta favorit. Jag förstår henne, för den är sagolikt vacker. Mamma vårdade den som en babies och idag finns den i min garderob. Det händer att jag går med den och det är en väldigt speciell känsla. 50 år gammal och den ser nästan ut som ny.

Sådan mor sådan dotter!

Häromkvällen var hela familjen på konsert! En världskänd chassidisk sångare framträdde mitt i Stockholm på bästa tid. Och jag lovar er, det stod härliga till. Orkestern var från Paris, sångaren från New York. Och det "rockade" ordentligt. Efter några uppvärmande sånger stod hela publiken upp och rockade och klappade i takt. Så också JAG! Wow så häftigt härligt. Min yngsta arvinge var dock inte lika förtjust i att se sin moder sjunga, dansa och klappa och stampa fötter, men i ärlighetens namn, så brydde jag mig inte.

Mer sånt!

På Gotland var det kallt och halt och under min långa promerad behövde jag kaffa lite då och då. I en boutique på Adelgatan blev jag rekommenderad Café Ringduvan, som ligger vid Österport, precis utanför muren. Där serverades jag en latte med chocklad och det var ljuvligt gott. Började i vanlig ordning att prata med personalen och träffade på Ina från Helsingborg! Hon var så trevlig. Hade helt enkelt blivit kvar på "ön"! Och älskade det. 

i caféet på Almedalsbiblioteket stötte jag på Rolf K Nilsson, politikern som numera är gotlänning, men som faktiskt också är Helsingborgare. Vi pratade om ditt och datt och så blev jag presenterad för vänner till honom. De hade bott 40 år i Visby! En liten men god lunch intog jag med utsikt över Östersjön. Vackert!

inte i motsatta könet utan i städer! Och nu är jag kär i Visby! Efter fyra timmars promenerande gata upp och gata ner i det halaste av hala så är jag helt "frälst". Och jag tänker - om det nu är så här ställt med mig i kallaste vintern - hur kommer det då inte bli i sommar.

För jag ska nämligen hit igen. Och det är redan bokat  i slutet av maj. Tror ni jag längtar! Jo det gör jag!

Men det var ingen vacker syn att se "kärringen" - alltså jag - halka omkring på snorhala kullerstenar. Fast jag tänkte såhär - skitsamma  det bjuder jag på. Och höll mig lite överallt. I husgavlar, husväggar , bilar och en och annan man som kom gående. Äsch - de känner mig inte - än i alla fall. Jag såg det lite som en utmaning! Klarar jag detta klarar jag allt!!!!! Referensramarna är väldigt olika beroende på person. För mig är hala gator och trottoarer något av det värsta jag vet!!!

Klarade mig oskadd, ännu så länge, och det är jag väldigt glad för! Nykär som jag är!

På det Konglige Teater i Köbenhavn visades flera gånger en pjäs som heter "Innanför murarna". Den såg jag tillsammans med mina föräldrar några gånger. Handlingen skulle kunna vara hämtad från dagens samhälle men det var den inte. Den handlade om en dansk-judisk familj om deras shabbatmiddag och deras umbäranden. På 1900-talets början. Ett fantastiskt skådespel och en otrolig handling.

På något sätt har jag levt med den i många många år. Nu är det ju inte så att jag känner mig utanför på något sätt. Jag är judinna och mina förfäder på mammas sida kom hit 1850. På pappas sida kom man först till Sverige i början av 1900talet men trivdes inte i Stockholm utan flyttade vidare till Kobenhavn.

Visst har det hänt att jag känt mig lite som "Flickan med svavelstickorna" av HC Andersen, speciellt kring juletider. Men inte så ofta. Däremot tror oftast folk att jag kommer mer söderifrån än vad jag gör. Alltså långt mer söderut än vad Malmö ligger. I min dotters klass har man visst lite svårt med det där med invandrare. Och tror att hon har invandrat någonstans ifrån, Trots att hon talar svenska och berättar att både mamma och pappa är födda i Sverige. Att morfar var dansk och att momor vad född i Malmö. Att farfar var född i Finland förklarar ju en del, tycker klasskamraterna och vi skakar på huvudet härhemma och skrattar!!! Och hon som är femte generationen svensk.Tänk då hur det är för de som är nyanlända eller andra generationen.....

Nu sitter jag i Visby på hotel Donners, och det ligger innanför murarna. Det är viktigt här. Att bo innanför eller utanför. Men det har en helt annan betydelse. 

Det kom häromdagen. Och jag tänker inte öppna det. Dels för att det är jäääääääättelång tid tills det ska användas och dels för att jag bara blir förbannad när jag sprättat upp det. Och varför ska jag utsätta mig för att bli förbannad! När jag vet det innan=)!

Och vad det är - jo det oranga pensionskuvertet. Ni unga som läser detta behöver inte bry er. Men ni som är i min ålder!?!?!? vet precis vad jag menar! 

Nu får det ligga längst ner i hyllan. Som demonstration helt enkelt. Slänger det gör jag inte, för den oranga färgen är vacker!!!!

Jag skulle så gärna vilja sjunga för dig idag, min käraste vackraste härligaste väninna som inte finns ibland hos oss längre. Komma hem till dig med ett STORT fång krispiga tulpaner i alla färger. Minst 20 stycken ska det vara! Som du tar hand om på ditt väna vis och sätter i en vacker vas som du sedan placeras på soffbordet. Sen ska jag krama om dig och vi ska äta ”himmabakade” fastlagsbullar med mandelmassa i, eller förresten det hade nog blivit tårta från Tösses en sådan här STOR dag! Du nollar ju!

Men nu var du ju en sådan person som mer än gärna firade andra människor. Dina närmaste och dina alla vänner. Men se det bryr jag mig inte om käraste du för idag är det din dag! Bara din!

Du ska veta att det går inte en dag utan att du finns med mig. Fortfarande vill jag ringa och berätta saker. Det händer så mycket som du bör veta. Eller som jag vill fråga om. Men det lägger vi åt sidan, för idag är det bara Din dag!

Jag vill veta hur du har det där du är? Tar man väl hand om dig, eller är det du som tar hand om alla runtikring dig, som du alltid gjorde härnere hos oss. För jag är nämligen helt säker på att du är däruppe, någonstans i himlen. Du ligger säkerligen på ett mjukt av vackert moln och tittar ner på oss för att kolla att vi har det gott. Eller hur? Blir du firad idag? Jag är övertygad om att du blir det, på precis det viset du vill bli firad på.

Du är SAKNAD, varje dag. Hela tiden. Men se det tänker jag inte tjata om nu, utan bara sjunga och uppvakta! Vad jag köpt till dig i present blir en hemlighet ett tag till. Puss och kram från mig till dig bästaste av bästa väninna!

Ser på film - Julia & Julie - och den ger inspiration till god matlagning. Dessutom var det dags att äta - jag äter ju numera sex-sju gånger per dag. Låter det mycket - jomen visst - men det är ganska små portioner och är en del mellanmål också.

Stoppade filmen och gick ut i mitt lilla goa kök för att se vad som fanns hemma. Öppnade kylen och där var det nästan så tomt att man kan säga - ho ho! Men en röd lök, färsk bladspenat och några potatisar fanns det. Och i frysen visste jag att det låg några laxportionsbitar.

Vad gör man med det, tänkte hon som inte är någon "Tina" på att laga mat. Inte ens någon Nigella?!?!?! Improviserade istället: Tog fram en ugnsfast form, lade i en stor bit foliepapper som jag "smörade" med majsolja/smör. Gjorde ett snitt i varje laxbit. Fyllde dem med hackad spenat och rödlök. Lite vitvinsvinäger över det hela och sedan stängde jag till foliepappret. In i ugnen på 200 grader i cirka 45 minuter.

Kokte fyra små potatisar. När de var färdigkokta så mosade jag samman dem med lite olivolja, salt och vitlökspulver. Och så stekte jag dem i lite lite lite majsolja. Till en stor "plätt"! 

Hittade en öppen créme fraicheburk, där det fanns ungefär en halv deciliter kvar. Kryddade med salladskrydda och några diverse kryddor som jag har hemma. Allt på burk.

Vips så hade 45 minuter gått och det var dags att servera. Jag lovar er doften från ugnen var helt underbar. Maten lades som vanligt upp på vacker Villeroy und Boch porslin, en halvstor assiette. Dottern åt och njöt och det gjorde jag  med. Inte speciellt avancerat, lättlagat, "man-tager-vad-man-haver"-mat och otroligt gott. Bon Apétit!

ni vet ju att jag inhandlade en ny väska häromdagen. Nummer 80 tror jag?!?!?!? Men redan dagen efter fick jag lite ångest - varför vet jag faktiskt inte. Och när min dotter, tillika modebloggare sedan många år och modeassistent, fick se den sa hon: Men mamma (och skakade på huvudet) den är för stor och inte snygg!!!

Då bestämde jag mig. Den ska lämnas tillbaka. Så är det med det. Och frisk är jag inte någonstans. Men vad gör det - så länge jag trivs med mig själv.

Fullt medveten om att detta är stora i-landsproblem, men då jag faktiskt ägnar stora delar av min arbetstid med de riktiga världsproblemen, som försvar och säkerhetspolitik, tycker jag faktiskt att jag kan unna mig ett och annat i-landstjafs.

så hade jag precis städat och fixat och ordnat bland våra väskor härhemma. Det skrev jag ju om igår. Tror ni inte att det blev en väska till igåreftermiddag! Jo! En till - en svart! Jag var helt enkelt tvungen att inhandla den. Och jag mår så gott i shoppingsjälen.

Välkommen hem till ett välsorterat väskskåp!

Det är faktiskt inte enbart skor som jag älskar, utan också väskor. Det har gått i arv. Min mamma hade visserligen inte så många väskor men de hon ägde vurmade hon för och de var stora investeringar. Speciellt krokodilväskor. Jag har två i min garderob nu. En stor svart och en ännu större brun. Historien om den bruna ska jag berätta om en annan gång här, det lovar jag. Men inte idag. 

Istället ska jag förtälja om att min dotter också har ärvt mormors och moderns fäbless för väskor. Hon har redan börjat "samla". Eftersom vi bor STORT på 44 kvm så har det blivit som det blivit. Alla väskor har samlats på garderobsgolvet eller hängts på krokar av alla de slag. Men igårkväll gjorde jag slag i saken och fick någon form av överskottsenergi. Väskorna måste sorteras - tänkte jag. Och vi har MÅNGA väskor. Vi kan helt enkelt inte bärga oss när vi se en väska som faller oss i smaken. 

Jag dök in i garderoben - ja ja dök in och dök in  - alltså det är ingen walk-in-closet - utan en traditionell liten garderob. Men jag lade mig på golvet i alla fall och drog ut ALLT! Det var väskor och skor huller om buller, kan man säga. 

Så kom jag på - var ska jag lägga dem nu då. Då tömde jag mitt skåp i mitt lilla sovrum. Utan att fundera vad jag skulle göra med tröjor, koftor, pikétröjor, strumpor och underkläder??????? Men det löste sig. Jag tömde dotterns skåp. Så gjorde jag helt enkelt en rotation. Väskorna i mitt skåp, mina saker i dotterns skåp och dotterns saker i......................oj ja just det. Var skulle jag nu göra av alla hennes saker?!?!?!  Ähhhh - det berättar jag om en annan gång?????

När jag var i Köbenhavn förra veckan gjorde jag som alltid när jag besöker Dronningens By. Promenerar - gata upp och gata ner. Och utmed kajen! Det älskar jag.  Hämtade inspiration till en krönika som jag skrivit i "min" tidning Sjövärnsposten. Jag kan inte publicera den här än, krönikan alltså, för tidningen kommer inte ut förrän den 25 februari. Men sedan så kommer jag presentera den för er. Men väntar man på något gott så.

Jag kan dock avslöja att den handlar om min kärlek till broar och om broar i ett vidare perspektiv.

Trots att det regnade under min två-dagars visit så promenerade jag. I fem timmar. Med ballerinorna! Jo det är sant. Det var ju fem plusgrader sååååååååååååååå. Men klok är jag inte, och strävar heller inte för att bli det!

Till mig närstående person hade en lumparkompis som vi umgicks med. Vi firade en hel del helger tillsammans och framåt midnatt så kom herrarna alltid in på sin värnpliktstid. ALLTID! Och för varje år som gick blev historierna kallare och kallare. En nyårsafton berättade de igen sina upplevelser med emfas och stor skådespelartalang. Då hade det blivit minus 50 grader när de slog läger i Bergslagens skogar! 

Minus 50 grader i Bergslagen! Hm!

Säkerligen är jag inte den enda som skriver om Alla Hjärtans Dag idag. Man må tycka att den är kommersiell men jag gillar den. Har alltid gjort. Kommer ihåg när barnen var små och jag smyckade hela köket med hjärtan av alla de slag. Och frukosten var pyntad med små hjärtan på smörgåsarna. Barnen uppskattade det.

Lika bra att erkänna det nu på en gång. JAG ÄR INGEN BRA FOTOGRAF. Och inte försöker jag ens lära mig att bli det heller. Nu har jag förärats med en ursöt gullig liten rosa kamera - men inte blir det bättre för det. Kan inte ens lära mig den. Orkar inte läsa manualen, så det får bli som det blir. 

Min bildredaktör skakar på huvudet och suckar. Och undrar när jag ska lära mig. Själv är jag inte så bekymrad. Det blir som det blir.

Att jag ÄLSKAR skor är ett understatemen. Och jag är fullkomligt på det klara med att jag inte är den enda kvinnan på jorden som gör det. Mitt förhållande till skor är som en kärlekshistoria. De pratar till mig och jag kan helt enkelt inte låta bli att köpa dem. Och jag behöver inte ha dem på mig. Det räcker att bara ta ut dem ur garderoben och titta på dem för att njuta. 

Mest av allt älskar jag ballerinaskor. Och det har jag gjort långt innan de blev moderna. Därför har jag en uppsjö av dem hemma. I olika skepnader. Idag var det ett par som vackert försökte fånga min uppmärksamhet här i mitt älskade Köbenhavn som jag nu besöker i två dagar. De är så söta, att jag helt enkelt inte kunde låta dem stanna kvar helt ensamma i affären. 

Men jag har haft ett stort problem med ett par moccajodphurs som jag köpte för hundra år sedan. Nä nu överdriver jag men de har säkert sju-åtta år på nacken. Jag ÄLSKAR dem och de älskar mig. Det vet jag. Men jag har i alla år inte kunnat få på dem utan ett HÖGskafftat skohorn. Och ändå så har de följt med mig på de flesta av mina resor. Vilket resulterat i att jag ibland varit tvungen att ge mig ut på stan för att köpa ett långt högt skohorn. För jag vågar helt enkelt inte ta av dem?!?!?!

En gång var jag i Göteborg. Det var vårvinter och det regnade. Var hembjuden till en familj på middag lite utanför Göteborg. Och var tvungen att ta av jodphursen. Jag hade ångest hela middagen för jag tänkte bara på om de hade ett högt skohorn hemma. När det var dags att gå hem så frågade jag lite försynt och de svarade att de tyvärr bara hade ett litet oansenligt skohorn. Så där satt jag på deras hallstol och försökte och försökte att ta på mig dem. Men det gick helt enkelt inte. Flera av familjemedlemmarna försökte hjälpa mig men utan resultat.

Jag hade en otroligt klok morfar. Han blev en "modern" man av sin tid, då han blev änkling vid 68 års ålder. Först då började han laga mat själv, städa, handla och allt det som mormor gjort åt honom. Om hans goda fiskbullar har jag bloggat, men nu ska jag dela med mig av en härlig liten historia som beskriver morfar Elias i ett nötskal. 

På väg till skolan hade jag trillat på en kullersten på Gustav Adolfstorg. Ett STORT FULT hål mitt på mina bruna tjocka strumpbyxor blev resultatet. Hela dan fick jag gå med dem och skämmas i skolan. Men väl efter det att klockan ringt ut oss så tog jag mig till morfar på Rönneholmsvägen. Jag var väntad, läsken inköpt och mackan med ost klar. 

Morfar såg mitt strumphål och sa: Fillibusaren (så kallade han mig) jag ska laga dem medan du äter.

Det var det här med kilt. Igår skrev jag ju ett inlägg om att storleken inte spelar ingen roll. Så nu tänkte jag när jag ändå är inne på lite ekivoka ting, skriva om kiltens betydelse.

Bli nu inte chockerad kära läsare, detta är fortfarande en någotsånär barnvänlig blogg. Men jag måste helt enkelt berätta om min fäbless för kiltar. Den sitter i sedan barnsben. Då hade jag en blå-grön rutig kilt och en rödrutig. Till det hade man vita knästrumpor och loafers eller lackskor. Så var det på den tiden.

Det där med kvinnor och deras handväskor menar jag och ingenting annat. Det är ett ständigt letande hela tiden. Antingen efter plånboken, börsen, nycklarna, busskortet eller något så viktigt som läppstiftet. Ibland undrar jag hur mycket tid per år som jag spenderar över att leta i min väska.

Jag har faktiskt prövat att ta en handväska i storlek "liten". För att testa om det blir mindre letande då. Men se det blev det inte alls. Jag letade ändå! Nu kan man ju ställa sig frågan, hur djup är egentligen en handväska. Och handlar det kanske om ett psykologiskt djup eller?!?!?!

Det brukar sluta med att jag lägger upp allting som finns i väskan på disken eller på busschaufförens lilla "dörr" - almanacka, anteckningsbok, sminkväska, kamera, en halväten banan, tre läppstift (om det nu inte är de jag letar efter), en urdrucken cola-light och mycket mycket annat.

Nu har vi gått omkring i våra kängor, stövlar, curlingar - kalla dem vad ni vill - i tre och en halv månader. Och jag tycker att det räcker. Lika mycket som jag älskade att ta på mina nyinköpta mörkbruna moccastövlar med vit fårskinn i början av november lika mycket hatar jag det nu. Så i söndags när solen sken tog jag på mina söta små svart ballerinaskor. Jo det är sant. Den sjätte februari 2011.

Jag skulle leta efter någonting. Nu kommer jag inte ens ihåg vad???? Och jag for som en furie genom mitt lilla bohag. Ut med allt som låg i garderoberna, i byrålådorna och i hyllorna. Allt samlades vackert på hög på golvet. Känner ni igen det. Men jag fann inte det jag letade efter, men istället flera andra ting som jag sökt efter vid andra tillfällen.

Möten kräver mat! Och efter ett lååååångt sammanträde var vi alla inbjudna på en god bit mat på kvarterskrogen. Lite trötta i huvudet men glada i hågen tog vi hjälp av apostlahästarna och fick i oss frisk luft. För- och huvudrätt serverades och jag tänkte att jag äter litet av varje, för hungrig är jag och mat måste jag ha i mig.

Sjövärnarna alltså. Nu har jag arbetat för och med Sjövärnskårens Riksförbund i över elva år. Som chefredaktör för tidningen Sjövärnsposten. Och det har varit fantastiska år. Så många härliga engagerade roliga kreativa sjövärnare jag träffat från Luleå i norr till Ystad i söder. Många vänskapsband har knutits och det värmer extra.

Så därför är de mina, sjövärnarna alltså.

hade jag idag. Det är nästan ingen snö kvar i Stockholm. Mest grus faktiskt. Alltså inga hala gator. Vilket betydde att jag tog på mig mina bruna urgamla mocca jodphurs idag. Det är LYCKA det. Och min nya beiga vårjacka från Zara. Och så jeansen i storlek 42 som sitter som de ska, "low-cut" som det så coolt heter. Det betyder att de sitter vid höften så att fettet liksom går uppåt istället. Förstår ni? Ja ja vad de hittar på.

Till denna klädsel, eller som modebloggarna och min unga kvinnliga arvinge säger "outfit" hade jag givetvis solglasögon. Men de har en STOR repa på vänster glas, men det gör ingenting för jag ser ändå så dåligt med det ögat!!!!

Så hämtade ättelägget med bil mig och vi tog en tur till Källhagens värdshus får traditionell kaffe. Vid brasan. Det är vårt sätt att umgås. Fast idag blev det väldigt mycket iphone för hans del och äldre variant av mobil för min del! Men det var urtrevligt i alla fall och kvalitetstid av bästa valör!

- Hej jag vill bli blond, sa jag till min frisör Sussie när jag gjorde entré i salongen i förmiddags. - Aha ok, sa hon, blondes have more fun! Och så skrattade vi båda två. - Jo sa jag men hur blir det då för mig som alltid har roligt och är brunett?!?!?! Får jag ännu roligare då eller?

Nåväl hon satte igång och blandade och blandade färg på färg. Det behövs mycket färg när Daisy ska blonderas.
Herrejesses vad de penslade. Sussie, hennes syster Nisrin och deras praktikant. Tre personer. Vilken syn! Jag njöt och tyckte det hela var oerhört spännande.

Men BLONT blev det inte. Honungsfärgat och urläckert. Sen tog jag bussen ner till byn och promenerade fram och tillbaka på Östermalm. Inte en käft tittade på mig.

Sensmoralen är den: Fakeblonds don't have more fun!

Låter rubriken konstig? Ja det kan jag väl hålla med om, men jag kom faktiskt inte på något bättre!
Jag har bloggat förr om hur viktigt väninneskapet är och den där kaffestunden också. Om att några kaffetimmar i veckan håller terapeuten borta. Jag MENAR vad jag skriver Av egen erfarenhet.

Men nu är det så att jag också vill berätta om hur vänskap kan växa fram. Eller hur man kan träffa på någon som man på något sätt vet, att denna person kan bli min vän. Det känns i hela kroppen. Det är en slags kärlek, fast platonisk sådan.

Numera umgås jag bara med människor som gör mig gott. Med det menar jag inte att de ska ge mig saker - hehe. Utan de ska förmedla positiv energi - som det så häftigt heter. Inga gnällspikar, surdegar eller ta-musten-ur-en-personer gör sig besvär. Och det är ett mycket bra beslut.

Nya vänskaper dyker upp och det är så varmt. Och gamla härliga vänskaper består. Det är gott det!