sommarläsning
Ibland händer det att jag får ett infall, tar en bok och halvlägger mig i min soffa och börjar läsa. Men se det går inte! En sida högst, sen kryper det i hela kroppen. Just nu har jag crka sex-sju böcker som jag börjat på. De får vänta till sommaren.
Länge har jag trott att jag varit ensam med denna märklighet. Ingen berättar ju om sådana ting?!?! Men en kväll hemma hos vänner bekände jag högt och efter det erkände flera i sällskapet. Vi var flera som var sommarläsare!
Så nu väntar vi på solen och sommaren. Då kan vi sätta oss tillrätta i solstolen med våra påbörjade böcker.
vad är det här?
Häromdagen kände jag någonting konstigt bredvid magen. Jättekonstigt. Något hårt. Jag frågade min väninna vad det kunde vara - lite oroligt faktiskt. - Men Daisy, det är höftbenet, sa hon med ett leende på läpparna.
Och det var kul, för det har jag inte känt på många många år!
benen är som gelé
Nu ska ni få höra.
Så satt jag ju där i Cadierbaren och skrev och skrev och författade. Och NJÖT. Då får jag syn på Joel Kinnaman ( han som spelar huvudrollen i Snabba Cash)! Han sitter kanske 10 meter ifrån mig. Pratar med någon och äter och dricker. Min kvinnliga arvinge är jätteförtjust i honom och jag tänker, kanske borde jag be honom om en autograf??? Men så blir jag alldeles skakig och nervös bara av att tänka på det. Och av ren artighet kanske man ändå ska låta kändisar få ha ett privatliv.
I en timme satt jag där och diskuterade med mig själv om jag skulle eller inte. Så tar jag modet till mig, tar ett djupt andetag och promenerar med bestämda steg mot mitt mål. Med min lilla rosa kamera i handen.
När jag kommer fram så ursäktar jag och undrar om jag får störa en liten stund. Då hör jag mannen som sitter mittemot Kinnaman säga: - Inga bilder tack. Och när jag vänder mig mot honom ser jag att det är MIKAEL PERSBRANDT. Jag döööööööööööööööööööööööööööööör nästan. Men bara nästan. Och säger nej jag ska absolut inte ta någon bild på dig för jag kommer hit för Joels skull.
Då blir det stora skratt och en härlig stämning. Men jag står kvar på darrande gelében och undrar om allt detta händer mig. Så får jag ta bild på Kinnaman (till min dotter) och får en autograf också. Mikael Persbrandt fortsätter att prata med mig och jag kommer knappt ihåg vad han sa. Eller ännu värre vad jag svarade.
Lycklig som en nyfrälst säger jag än en gång tack för allt och för att jag störde och de svarar att det var så trevligt så och ha en bra dag.
Nu cirka en och en halv timme efteråt är jag fortfarande i chock. Men en härlig chock!
läge läge läge
det ligger mycket i det där med läge. När man ska införskaffa bostad exempelvis och när man som jag jobbar med datorn under armen och almanackan i väskan! Häromdagen berättade jag ju om hur det plötsligt händer att tangenterna och inspirationen möts någonstans i himlen eller var det nu är de ses. Då satt jag på mitt Alberts.
Idag har jag förflyttat mig till Grand Hotels Cadierbar. Och idag skiner solen så fantastiskt vackert att jag blir helt betagen av slottsvyn och den blå himlen. Här brukar jag träffa väninnor och kollegor. Eller mina arvingar. Och just denna dag hade dottern och jag "möte". Vi ska börja arbeta tillsammans med ett gemensamt uppdrag och det är så otroligt roligt ock ska bli stimulerande - verkligen. Att få jobba med ungdomar, och då speciellt sina egna, är en ynnest, något man ska värdesätta STORT!
Ett möte på Cadierbaren - oj oj tänker ni då. Det verkar dyrt. Förvisso. Men kaffe kostar mellan 30 - 40 kronor på vilket ställe som helst i byn. Här på Grand, 52 riksdaler. Då blir man serverad silverkanna med påtår och med en särdeles underbar service. Och så inkluderas förståss den ljuvliga utsikten och det superba läget.
äntligen förstår jag
Jag kan komma ihåg när vi hade städerska i mitt föräldrarhem. Min mamma var egenföretagare och arbetade mycket, avlastning behövde hon verkligen. Då var jag inte många år, men jag kan fortfarande se min mamma framför mig. Dagen före städhjälpen skulle så städade mamma. Jag tyckte det var jättekonstigt. Och undrade om det stod rätt till med min mamma. Fast det sa jag ju inte förståss....
Mamma plockade och fixade och sa till oss flickor att vi var tvungna att plocka i våra rum. Och jag förstod ingenting. Men alltså, varför i all sin dar hade vi städerska för, tänkte jag. Men jag sa ingenting.
Istället så skrattade och ironiserade jag om detta i många år efteråt. Hur min mamma städade före städerskan kom. Men så för några år sedan gick faktiskt hissen ända upp en dag och jag FÖRSTOD. Mamma städade ju inte, hon plockade så att det skulle bli enklare för städerskan att fixa och städa. Så var det ju!
Och förstod gjorde jag den dagen jag själv skulle ha städhjälp. Eller dagen före, för då plockade jag och fixade och skrek på mina barn. Och det är väl inte konstigt alls!
plötsligt händer det....
Och det, kära läsare, det är lycka på högsta nivå!
disciplinlös
Att driva en egen liten kommunikationsfirma hemifrån betyder också disciplin. Något som jag inte äger. Disciplin och tålamod är ingredienser som jag knappt ens kan stava till. Fast idag tog jag hjälp av SAOL???
Det är alltså inte bara en dans på rosor det där med att ha eget. Varje gång det är dags för deadline så sitter jag där med kniven på strupen. Svetten rinner som om jag drabbats av den värsta av värmeböljor eller klimakteriebesvär av hemskaste sort. Och undrar i mitt stilla sinne varför jag väntar in i det sista.
När jag sedan skrivit klart och lämnat material är jag så lycklig så lycklig, att inget kan rubba min eufori. Och lovar mig själv att nästa gång börja i tid. Något som jag i 16 år aldrig hållit! Och jag älskar det!
shopping
När jag nu gått ner 16 kilon, så blir upplevelsen euforisk - på gränsen till att det nästan slår över. Tårarna är nära när jag numera kan komma i en Large på Zara (som har mycket märkliga storlekar)! På HM kommer jag i en 42-44 och jag är överlycklig. Tack och lov vill jag dock framhäva, att det finns en HEL del roliga och läckra kläder i modell större idag. Annat var det före min första operation på 90-talet. Då fick man minsann finna sig i tantkläder!
Ett problem har uppstått och det är platsbrist. I min lilla söta våning på 44 kvardratmeter är det begränsat med utrymme. Men kläderna skorna och väskorna är viktiga ting, så de får ta sin plats. Så är det!
det kom ett vykort
När jag tassade upp hittade jag ett vackert vykort innanför dörren. Tänkte att det är väl den årliga kallelsen till min tandläkare. För vykort får man ju inte nuförtiden. Mer än från doktorn på Kungsgatan. Men se det var inte ett vanligt upptryckt meddelande som "Du är välkommen måndagen den 12 februari klockan 7.40, utan en mycket ovanlig hälsning.
Jag citerar: " Daisy (- om du nu är Daisy Balkin Rung som var hos Lottorna en gång i tiden...)! TACK för jättebra inlägg i debatten ang. Tolgfors anförande idag. Läset det på nätet. Bra!! Många hälsningar från......"
Om ni känner mig nu - så kan ni också förstå hur glad och lycklig jag är. Detta är en av de mest fantastiska hälsningar jag någonsin fått. Det värmer i hela kroppen och jag är enormt tacksam och lycklig. Ett vykort som jag kommer spara länge länge. Det har redan fått en framträdande plats på min lilla sekretär.
reflektionerande
Rätt slut i knopp och kropp, efter nästan fyra dagars intensivt arbete. För det är precis vad det är! Nästan hela dygnet runt. Arbete. På dagarna sitter man på plats för att lyssna, anteckna, memorera och vara alert. Presskonferenserna ska besökas och helst ska man försöka ställa någon eller några intelligenta frågor, lyssna, anteckna och memorera. Sedan blogga, skriva artiklar, debattinlägg och vara alert. Under luncher och kaffepauser minglas det och visitkort delas ut och samlas in! Alert, lyssna och fråga!
Kvällstid är det mingel och middagar. Och då jobbar man faktiskt också. Fast på ett lite annorlunda vis. Tur att jag älskar mitt arbete!
En bild från en kaffekö under Folk & Försvarskonferensen i Sälen.
rapport från Afghanistan
Krister Bringéus är vår första civila representant för den militära insatsen. Det är cirka 10-15 svenskar som arbetar i Mazar och de kommer bland annat från Folke Bernadotte akademien, Rikskriminalen, Sida och MSB (Myndigheten för Säkerhet och Beredskap.
Enligt Bringéus arbetar med:
1)politisk utpost, kontakter med civila samfund
2)Förvaltare av ett stort svenskt bistånd
3)Civil - militär samverkan.
Det är stora kulturella skillnader mellan de olika organisationerna som finns representerade och det är oerhört viktigt att skapa en gemensam målbild för alla. Det har man börjat göra och även skapa en mall som synkroniserar insatser, civila som militära.
Ambassadören vill ha mer synlighet och att arbetet blir mer projektorienterat.
Man har koncentrerat sig på uppbyggnad av brunnar, kliniker, vägar och skolor i de absolut mest
utsatta och fattiga provinserna i norra Afghanistan. Han nämnde specifikt en provins där man inte haft elektricitet, inte rent vatten, läsokunnigheten har närmast varit 100 procent bland kvinnor och något lägre hos män. Idag har några delar av provinsen fått rent vatten och el och 30 skolor har startats. För invånarna är detta en otrolig insats.
Att Afghanistanproblematiken är komplex är väl ingen nyhet. Och det hördes också på Krister Bringéus. Han är övertygad efter sina sex månaders närvaro och efter de samtal han haft med provinsguvernörer och representanter för många olika organisationer, att drar sig det internationella styrkorna undan så blir det kaos och inbördeskrig och talibanerna kommer tillbaka. Och det man byggt upp sedan 2001 raseras.
Men på sikt måste afghanerna själva hantera situationen men kommer att ta lång tid.
Göranson med tre "S"!
Överbefälhavare Sverker Göranson sa i sitt tal idag i Sälen att de frivilliga försvarsorganisationerna betyder oerhört mycket i den nya insatsorganisationen IO14. Som stöd i rekryteringsarbetet av nya soldater och försvarsmakten måste ta tillvara deras engagemang och dess kunskapsbank. Ett utmärkt verktyg för att sprida information om försvaret i hela landet, från Malmö till Kiruna. De frivilliga försvarsorganisationerna är med i IO14. - Vi tillsammans är verktyg i den nya organisationen. Och det blev ÖB:s slutord i Sälen. Sedan skyndade han vidare tillbaka till huvudstaden för att närvara vid statsbesöksmiddag på slottet ikväll.
Heder åt överbefälhavaren. Samtidigt är det ju sorgligt att över 200 000 medlemmar ska få vänta så pass länge på att höra dessa ord. Men nu ska jag inte gnälla utan gratulera ÖB till ett bra tal. Ett ledartal.
Nu stavar jag Göranssson med tre "s"!
avslöjande
Jag pratade med ÖB igårkväll. Ett trevligt samtal där han lovade att prata om frivilligorganisationerna i sitt tal idag här i Sälen. Men, som han sa, - Daisy, de har kortat min taltid så det blir inte så mycket som jag tänkt från början.
Då sa jag till honom att om han pratade väl och gott om oss så lovar jag att stava Göranson med tre "s" nästa gång. Alltså jag hoppas jag kan skriva ÖB Sverker Göranssson. Vi får se efter talet. Hörs senare!
i afton
Är ni pigga på en liten kvällsrapport från Sälen? Vid den här tiden andra dagen på Folk & Försvarskonferensen tar de flesta igen sig på sina rum. Det är den dagen då det inte är stor tjusig gemensam middag. Istället håller föredragen och debatten på till senare. Middagen är tidigare och det behövs varken kostym eller högklackat!
Snart ska jag själv iväg på ett så kallat mingel. dela ut visitkort ta emot några och lyssna. Igårkväll bytte jag visitkort med en trevlig informationschef för ett större företag varpå han undrar när jag rakade av skägget. Jag höll på att ge honom en rak höger, men upptäckte då att han fått ett kort som jag hade fått någon timme före. Med bild!
så kan det gå till här! Minsann!
mycket sagt men
"För alla er dom som bryr sig om försvaret" säger han vid flera tillfällen. Men låter ändå cirka 200000 medlemmar i frivilligorganisationerna stå utanför. Förstår han verkligen vad det skulle betyda för alla dessa organisationer att han nämner dem med emfas. Nej jag tror inte han fattar det.
Besviken är jag!
min dag idag
Idag är det däremot daisys ämnen som skall upp på agendan. Och det ser jag fram emot. Försvars- och säkerhetspolitik ska diskuteras, och försvarsmininstern står i talarstolen klockan tio munter i ett. OCH JAG KOMMER vara på plats. På första parkett. För att lyssna, och för att kommentera. I år har han och vår överbefälhavare Sverker Göranson fått ett öppet brev av mig, publicerat på politikerbloggen.se redan i torsdags. Där jag påmindre dem om att vi har ett frivilligförsvar med nästan 200.000 medlemmar. Och att detta bör tas upp i deras respektive anförande här i Sälen. Nu får vi se hur det blir med det?!?!?!
På bilden ser ni min Folk-& försvarspackning för i år. Numera reser jag light!! Till skillnad från "för i tiden" då jag hade väska modell STOR innehållande bland annat åtta par skor. I år räcker det med tre par=)!
från ett dimmigt Sälen
Jag befinner mig i Sälen, närmare bestämt på Högfjällshotellet, tillsammans med cirka 300 andra personer som på ett eller annat sätt är involverade inom försvar och säkerhet. Den årliga Folk & Försvarskonferensen är i full gång och allt är nästan som det alltid har varit. Nästan. Undrar ni vad jag menar med det, så följ med på min blogg från och med idag till på onsdagförmiddag då jag anländer en annan slags civilisation nämligen Stockholm.
Det är 12:e gången jag närvarar på denna så eftertraktade konferens. Blev kallad för veteran, och nu undrar jag, vad kriterierna är för att få en sådan beteckning. Är det kanske så att de tycker att det räcker nu, för mig alltså, eller är det möjligen en "fin" utmärkelse som väntar. Nåväl, 12:e gången innebär också att jag både sett, hört och varit med om det mesta häruppe! Överbefälhavare och kommit och gått, Folk-och Försvarsordförande valts nya och en del ledarsidor och har förnyats (eller föryngrats) med nya ledarskribenter och redaktörer.
Men Högfjällshotellet består och så gör Folk & Försvarskonferensen.
Nu i denna stund träder vår EU-kommissionär Cecilia Malmström upp på podiet. Hon ska prata om EU:s säkerhetsstrategi ovh cyberhot. Jag återkommer senare, jag lovar.
beroende?
Och absolut inget för mig! Sedan satt jag och sneglade över dotterns axlar när hon var inloggad, men jag var fortfarande ståndaktig. Jag TYCKTE INTE OM DET DÄR MED FACEBOOK!
Och jag är ju som sagt en människa med många principer. Fy och usch för facebook. Så var det med det!
Men någonstans i kroppen började intresset väckas. Mer och mer. Men det kunde jag ju inte erkänna! En kväll tog jag mod till mig och bad arvingen om hjälp. Att öppna ett konto på den där sidan, ja den där sidan man visar upp sig på! Hon tittadepå mig med sina stora vackra mörka ögon, log och sa. Men du gillar ju inte facebook?!?!?!
Och så fixade hon in mig, och sedan dessa är jag inloggad. I tid och otid. Nästan! Och älskar det.
En helt ny värld har öppnats för mig. Har fått nya vänner, hittat och blivit hittad av släktingar, fått upp kontakter med skolkamrater från förr i tiden och skapat nya jobbrelationer. Helt otroligt! I love it!
Så var det med den daisyprincipen!!! Och facebook är fantastiskt - när det fungerar. Och det gör det dessvärre inte idag. Men säkerligen imorgon!
oseriöst
För många år sedan, på den tiden jag var anställd, hade jag en chef som kallade in mig på sitt rum en dag. Chefen ville upplysa mig om att det var för mycket skratt och flams i mitt rum!!!!!!! Jo, ni läser rätt. Och det tyckte chefen var oseriöst. - Daisy, du förstår det sänder dåliga signaler. Du måste ta ditt jobb mer seriöst.
Vad svarar man på en sådan uppmaning. Jag kan faktiskt inte komma ihåg vad jag svarade. Men svarade gjorde jag, för mållös blir jag sällan! Och slutade skratta gjorde jag inte heller! Kreativiteten sprudlade och det var inget fel på mitt arbete. Den blev ju än bättre av härliga skratt och trams!
Nuförtiden, när jag är min egen, skrattar jag allt som oftast. Numera kan jag också välja. Arbeta med människor som inte har humor och som tar sig själv på väldigt stort allvar, kan jag inte.
Nä se, det där med oseriöst och seriöst är en tolkningsfråga. Länge leve skrattet och flamset. Ur det skapas det STORA och BRA TING!
miljöpåverkan
Mitt kontor är mitt hem, och jag blir ibland så innerligt trött på att sitta vid min läst och måste ge mig ner på stan. Det är då jag kaffar och om det har jag bloggat förr. Då får jag inspiration av att titta och lyssna på "folket".
I och för sig så är det ju kniven på strupen som gäller och att gilla läget. Inspiration är nog lite överreklamerat.
Här en bild från min lilla sekretär, där jag jobbar från för det mesta.
språkbegåvning
Jag älskar italienska. Eller rättare sagt jag älskar det mesta som är från Italien. Modet, designen, maten, vinerna, musiken och språket. Så mycket att jag för ett antal år sedan ville lära mig italienska. Men då jag är en person som inte har något tålamod så vill jag att det ska gå fort. Jättefort.
Sagt och gjort, så gick jag och köpte en italiensk kurs på CD- skivor. Och hemma hade jag en bärbar CD--freestyle. Perfekt, tänkte jag, när jag går mina Djurgårdenpromenader. Lära sig italienska på fot!!!
Vilken lycka när jag tog upp första cd-skivan, lade den i CD-spelaren och promenerade ut i det vackra vårvädret. Jag kände inspirationen i hela kroppen. Och såg framför mig hur jag skulle konversera italiano som en infödd till sommaren!!!!
Så hör jag följande: Uno, due, tri. Uno, due, tri. Säg nu detta tre gånger. Uno, due, tri. Och jag sa: Uno, due tri - tre gånger. Sen säger CD-damen: - Säg nu uno due tri tre gånger till. Och det gjorde jag.
Men när hon i hörlurarna igen upprepar uno, due, tri och ber mig säga det igen. DÅ STÄNGDE JAG SPELAREN. Och sedan den gången har jag aldrig mer lyssnat på den italienska kursen.
Sensmoralen i denna lilla historia är: Tro inte du kan lära dig ett språk på en gång på gående fot!!!
älskar
Självklart har mina barn uppvaktat mig. Med kaffe på sängen som sig bör. Och paket förståss! Och det är så roligt. Varje år! En sak är säker- man har inte roligare än man gör sig. Så därför planerar jag alltid någonting trevligt för den STORA dagen. För några år sedan bjöd jag mina bästaste väninnor på lunch på Grands Veranda. Ett år blev det en liten men naggande god tillställning. Nästan nyinflyttad här i mitt älskade Hjorthagen hade jag öppet hus och i min enorma våning (44 kvm) minglade 28 personer. Finns det hjärterum finns det stjärterum!
När jag fyllde 50 - ja då åkte mina barn och jag till Hamburg och firade i dagarna tre. Sedan hade jag mottagning och mingel på Riddargatan. För 60 personer med levande musik!
Förra året blev det först lunch på stan med dottern. Sedan bjöd jag min goa familj på middag på Frippes och kvällen avslutades med att jag bjöd goda vänner i Cardierbaren och till det Pol Roger. Min favoritchampagne!
Jag lovar - sämre kan man ha det.
Och imorgon är det dags igen. Jippi! Snart kommer dottern över för att vara här när jag vaknar imorgon! Jag har redan börjat få fjärilar i magen.
republikan
Min pappa må vända sig i graven, den stora danska rojalisten som han var. Jo han älskade även det svenska kungahuset på den tiden det begav sig. Gustav den VI Adolf var hans favokung. Honom hade han träffat och pratat med en gång. Om det ska jag berätta vid ett annat tillfälle. Men pappa, du är ju inte med nuförtiden.
När jag flyttade till Stockholm den 11 april 1980 så räknade jag ner dagarna till kungens födelsedag - den 30 april - stod jag och hurrade för vår kung. Jag och 30 japaner. Fler var vi inte då för dryga 30 år sedan. På Borggården. Kallt, blåsigt och regning. Men vad gjorde det - rojalist som jag var. Jo du läste rätt. VAR!
Inatt grubblades det ordentligt. Nä, jag säger upp min romantiska snälla inställning till det svenska kungahuset. Det känns helt förlegat med att födas till någonting och sedan på något sätt vara förmer än andra. Och ändå inte vara det. Klarar man inte den rollen, ja då är det ingenting för fruken Daisy. Och inte kan man välja bort dem heller. Nä det passar inte i ett demokratiskt styre.
Givetvis kom tankarna på - men när blir det då flärd och tjusigheter att titta på och beundra. Men herrejesses, ska det vara för att det förgyller tillvaron, då är det inte mycket bevänt med det hele. Eller hur!
Nä just det!
Så nu har jag blivit republikan. I tankarna. Men jag håller fortfarande på min namne och stora idol, Dronning Margerethe. Hon kan hon!
