De senaste veckorna har varit minst sagt hektiska. På ett positivt sätt. Resor, nytta och nöje, arbete med tidningarna och författande. Av artiklar och reportage. Jag älskar den kreativa processen som det så häftigt heter. Och jag jobbar bäst under stress. Också en floskel. Men så sant så sant.

Under några år har jag tagit det ganska lugnt och latat mig rejält, så nu känns det så härligt att vara På Gång igen. Fast lat, det kommer jag alltid att vara....

det är inte så ofta som jag beklagar mig. Inte ens här på min blogg. Men nu måste jag få gnälla lite. Sedan brukar det kännas mycket bättre.....

För några månader sedan köpte jag ett pärlcollier på Antik, Gammalt och Nytt på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Inget jättedyrt, 198 kronor, men dock.... När jag står i hotellreceptionen i Malmö så känner jag hur det bara glider ner på halsen. Det hade gått sönder helt enkelt. Trist tyckte jag, för jag gillade det.

Idag tog jag med det till affären tillsammans med ett pärlarmband som gått samma väg, gått sönder alltså.

Nu ska jag göra ett inlägg om något som hände mig förra veckan. Något som gjorde mig både generad, glad, lycklig, euforisk, högfärdig, stolt, tacksam och ödmjuk. Säkerligen undrar du nu vad har nu hänt. Och om det ska jag berätta......

Att få möjlighet att välja "arbetsplats" är ett privilegium. Idag har vi valt Källhagens värdshus. Vi det är min unga häftiga kollega, dottern alltså, och jag. Och vi jobbar med en tidning tillsammans. Att jobba med henne är en ynnest. Hon har härliga bra idéer. Ser saker på ett annat sätt än en gammal kärring som jag. Tillsammans är vi ett kanonteam.

inspiration. Och det är fantastiskt. Så här är det. I helgen hade en av våra kvällsblaskor (den som är till vänster) en artikel skriven av en avundsjuk gnällig skribent. Tidningen är inte värd att nämnas med namn och inte hon krönikören heller. Men artikeln gick ut på att unga kvinnliga bloggare bara är intresserade av mode, sig själva och egotrippen.

Det är så korkat skrivet att jag nästan trodde vi hade gått tillbaka till 1968. Jag har fått så mycket inspiration av dessa unga kvinnliga bloggare. De är driftiga, påhittiga, i tiden och enormt smittande. Att de är egocentrerade - so what. Ingen av dem har fått något gratis, de kämpar och jobbar på. Självklart finns det säkerligen bloggar som är mer eller mindre seriösa, men det gör det ju bland oss äldre ungdomar också =)!

Jag är en STOLT mamma till en dotter som bloggat i fyra år. Då var hon 14 år. Det var hon som fick mig att starta upp. Hon har sin dröm och sitt enorma "GO"! Hon vet vad hon vill och hon kämpar och jobbar på. Förutom att hon pluggar! Driven, smart och målmedveten. Vad är det för fel med det!

Så nu har jag gnällt av mig. Det är ovanligt att jag gör i min blogg. Men jag var tvungen! Så tjejer - stå på er, fortsätt blogga och gör er dröm!

Vi for till Madrid, hele familjen! Och det kan jag lova var gott för en mammas själ, kropp och knopp! Även för en pappa! Ätteläggen och modern och fadern. Tre dagar och tre nätter. Bodde lyxigt och åt och drack så gott så gott. Promenerade paradgata upp och paradgata ner. Njöt av pampiga gräddtårtsliknande hus och vackra boutiquer. Drack goda vita spanska viner ute på verandor till sena natten. Klädde upp oss oss och dinerade på finfina restauranter.

Skrattade gott åt oss själva och andra. Läste International Herald Tribune till frukosten och satt i timmar och drack godaste kaffet. Tittade på madridborna uppe i Salamancaområdet och drack ytterligare en kopp Café leche!

Satt i den enorma sängen bäddat i himmelskt vitt linne och pratade med dottern till småtimmarna. Och kom hem ännu rikare! Miljardär i upplevelser och stolthet!

orsakerna till att jag älskar Danmark. Jovisst har jag danskt påbrå på fädernet. Jag har även bott och verkat i Dronningens By! Men det är något speciellt med danskarna som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det finns en "hygge" (ungefär översatt med myskänsla, men inte riktigt) över många saker. 

Sedan är det ju faktiskt så att nu när jag inte bor där så behöver jag inte reta mig på en massa tossigheter som de gör! Alltså regeringen bland annat. Och det är en härlig känsla. Att slippa reta sig på dem. Fast förbannad kan jag bli, men det går över. Snabbt. 

Att bli förbannad är mycket bättre än att bli ledsen, för det tär inte på känslorna på samma sätt! Det har jag själv kommit på. Och jag tror att jag börjar bli överintelligent! Eller.......

ni vet ju vid det här laget att jag ofta är ute och kaffar. Det är där på caféerna som jag har mitt kontor och håller hov. Nu har jag också hittat ett nytt ställe som har ALLT. Eller åtminstone nästan allt. Världens sötaste goaste härligaste tjejer som jobbar där, underbart gott kaffe, det bästa! och bra GLOplats i fönstret. Waynes Stureplan.

Nu har jag inköpt klänningen till BALEN! Där den hängde i butiken så visste jag. Den är min. Det är den jag ska ha på balen. En helt ljuvlig skapelse! Den satt som smäck som om den vore sydd på mig. Och kortet togs fram för betalning. Hela vägen hem log jag stort och njöt av tanken. Jag på bal.  Har hängt fram den så att jag kan njuta varje minut och varje sekund. Jag kommer bli balens drottning. Är HELT ÖVERTYGAD om det. Det återstår bara en sak. Och det är en inbjudan till bal....

Jag har adlat mig själv. Jo så är det. Den siste som blev adlad i Sverige var Sven Hedin och det var den 1 juli 1902, alltså 109 år sedan! Och det är ju inte riktigt klokt tycker jag, som alltid velat ha en fin vapenring.

Hur gör man då? Ja inte har jag träffat någon grefve eller baron ej heller någon friherre som via giftermål kan göra mig till "-inna"!!! Eller "-essa"! Grefvinna eller baronessa. Alltså gjorde jag slag i saken och gick in till juvelerarbutiken på Birger Jarlsgatan och frågade om de hade några överblivna lillfingersringar. Damen bakom disken tittade lite märkligt på mig. Men se det var bara början.

När jag sedan hittade ringen med STORT R och provade den sa jag högt och tydligt: - Ser jag ut som en markisinna nu? Då blev hon lite orolig och tittade sig omkring. För säkerhetsskull sa jag till henne att jag skulle adla mig själv! Då trodde jag hon skulle ringa på på knappen, den som går direkt till polisen. 

Ringen sitter nu på lillfingret och jag stortrivs. Den passar mig som handsken och jag gör nu en studie - en psykosocial - för att kolla om fler dörrar öppnas och livet blir ännu enklare......

Så har ej skett ännu, men jag är markisinna fån Hjorthagen, och det är fiint det!

....när jag stod där i kön och skulle checka in mina väskor, trots att jag checkat in via mobilen. Det var då det slog mig. Då i den stunden när jag stod där med två resväskor, en liten bag och en datorväska! När kortet inte fungerade i SAS-maskinen och herr farbror SAS-anställd kom och fick hjälpa till att trycka på 14 olika knappar. Och när familjen bakom mig med två små barn, som skrek och kladdade med sin glass, då kom jag på det! Och när jag fick betala 200 kronor för att checka in en liten extra väska. Den kunde jag inte ta med på flyget för där fanns en flaska champagne och två bodylotion Chanel och Byredo. Då började svetten rinna, inte på grund av klimakteriebesvär, utan av att jag kom på VARFÖR. Jo varför jag hellre åker tog inon Sverige. Visst tar det någon timme längre, men jag sparar så mycket blod svett och tårar och irritationer. 

Jag lägger min väska på hyllan ovanför, betalat har jag redan gjort. Datorväskan och den lilla kofferten kan jag ha framför benen och min bag den har jag i stolen. Jag behöver inte betala extra för en champagne och kroppskräm. Och inte behöver köa för att borda tåget inte. Nä se nu vet jag varför jag åker tåg. Synd bara att jag kom på det lite för sent denna gång!

Ni vet ju att jag har en förkärlek för att kalla saker och ting "mitt" och  "mina". Och så är det också med herrarna Knoll & Tott! De är "mina". Förstår ni ingenting, nä det kanske inte är så konstigt, men nu ska jag förklara....

Jag är chefredaktör för den förnäma tidningen Sjövärnsposten. En frivillig försvarstidning. Det är ett hedersamt uppdrag som jag verkligen ÄLSKAR! Genom det uppdraget har jag kommit i kontakt med människor runt om i Sverige som verkligen brinner för sin uppgift, som älskar havet och sitt land. Men nu var det ju inte det jag skulle berätta.....

Så har jag två kollegor, två sjövärnare som jobbar som bildredaktör respektive grafisk formgivare. Vi har blivit ett KANONTEAM, jobbar bra ihop, umgås privat, har sanslöst roligt när vi skapar tidningen och kreativiteten ligger nästan alltid på topp. För några år sedan var det någon som sa: - Daisy, hur är det med Knoll och Tott! Och menade såklart mina kollegor. 

Och på den vägen är det. De heter helt enkelt Knoll & Tott. Och de är båda otroligt duktiga, fantastiska kollegor och lika tossiga som jag! Mina Knoll & Tott alltså!

Så är jag då på väg igen. Inte så längt denna gång. Från Malmö till Ängelholm. Och faktiskt blev jag väldigt positivt överraskad i Malmö! Av vaddå kan ni ju undra. Men ni vet ju vid det här laget att jag älskar att bo på hotell. Och inte vilka hotell som helst. Jag som reser så mycket och som rest en HEL del i mitt låååååååååååånga liv, vill gärna att hotellvistelsen ska vara en upplevelse. Det lilla extra! Som trevlig tillmötesgående personal. Som tittar en i ögonen och som ler och vill väl. Ett leende kan betyda så mycket. Men det ska vara menat! Leendet alltså!!!

Rica Hotel heter en pärla som ligger på Stortorget. Där har jag bott en gång för en del år sedan, men då var jag inte så imponerad. Döm om min förvåning när jag inträder ett riktigt litet paradis. God service, nyrenoverat, fräscht, god doft, välstädat, snygg inredning, ljúvligt badrum, härlig säng, underbara lakan och fantastisk läcker frukost. Jag lovar det hotellet har ALLT! Jenny och Jennie i receptionen - de är värda en STOR eloge för deras engagemang i gästerna.  Dit återvänder jag med glädje!

heter det Coffeeshop hit eller Barista dit! Eller Café Pretto eller Ristretto Forni! Det som förr hette konditorier. Och se det vet väl knappast ungdomar under 30 vad det är. Vi ungdomar över 30 vi kommer ihåg vi. Jag befinner mig som sagt i Malmö, min födelsestad. Och där fanns Brauns på Gustaf Adolfs Torg och Hollandia på Södra Förstadsgatan. Det var KONDITORIER det. Och döm om min förvåning när jag idag såg att Hollandia finns kvar. Vilken nostalgi!

I Helsingborg finns fortfarande Fahlmans kvar, men i Göteborg är Bräitagams ett minne blott. Där ligger en förfallen grönrutig pub av något slag. Trist minsann.

Och så är det ju det här med kaffet. Café Latte, machiato, espresso, mocca! En vanlig kopp kaffe är allt svårt att få. Säger jag som älskar Latte!

För 100 år sedan eller något sådant var jag på premiären av Saturday Night Fever! Det var 1978 i Köbenhavn och Bee Gees sjöng så härligt så härligt. Att John Travolta dansade som en prins har jag nästan glömt bort, men Bee Gees låtar glömmer jag aldrig.

Efter filmen gick vi ut på Vesterbrogade höga av musiken. Så vi gick rakt ut i mitten av gatan och dansade oss hem. Faktiskt. Det spritter i benen bara jag tänker på det. Nu precis i detta nu, så har jag Staying Alive på högsta volym i datorn. Länge leve Youtube och Bee Gees! Och så dansar jag, inte ute på Stortorget här i Malmö där jag befinner mig, men väl på hotellrummet. Och det ska malmöborna vara tacksamma för!

så tror jag att jag är Audrey Hepburn eller Jackie Kennedy eller varför inte furstinnan Grace. Men sedan öppnar jag ögonen och ser att det är jag inte alls utan den helt vanliga Daisy. 

Jag har nämligen en stor fäbless för Chanel och Hérmes! Väskor, skor, kläder ja allt. Men i min garderob finns inget av dessa märken. Däremot flera kläningar som inspirerats av dessa märken. Elegant snyggt och klassiskt.

Igår köpte jag en helt bedårande klänning som starkt påminner mig om Audrey Hepburn, Jackie Kennedy och Grace Kelly i en mix. Och som sagt när jag blundade så drömde jag mig bort till ett slott någonstans i södra Frankrike eller ett party i en vacker trädgård kanske.

Men inte behövde jag drömma så länge. Jag träffade min underbara veninde på ett glas champagne. Och sedan åt vi gott på Costum House nere vid vattnet i Köbenhavn. Och Costum House är gamla Tullhuset där man anlände när man kom med båt från Malmö. Så det är lite av mina "gamla" kvarter. 

Allt detta upplevde jag iklädd min kändisinspirerade klänning. 

favorithotell till samlingen. Quality Marina i Vedbaek. Trots att min nätbokning inte kommit dem tillhanda och att de var överbokade, och med hjälp från min äldste arvinge, så fixade de att jag fick rum. Och inte vilket rum som helst. Utan en hörnsvit. Två rum med två balkonger. Utsikt över Öresund! Och så var de otroligt tillmötesgående personalen. Speciellt då Alexandra. Med sina vackra ögon och sitt vänliga sätt vann hon mitt hjärta. Dit återvänder jag med GLÄDJE!

Nu är jag i Köbenhavn, Dronningens By! Dronningen själv är upptagen med Sydkoreanskt besök, så jag får klara mig själv. Tills ikväll för då blir det trevligheter med min fina söta smarta svenska veninde som bor här i Köbenhavn. Det ska bli så härligt kul!

Mittemot mitt hotell ligger svenska ambassaden Huset är helt inpacketerat just nu, för det renoveras. Annat var det förr. Då såg den ut som en gräddbakelse, där den ligger på St Annaeplads. Skönt att den ligger där om man nu skulle få hemlängtan. Som om jag skulle få det i min före detta hemstad. Här har jag ju bott en gång i tiden!

jag gjorde det. När man bor så här nära havet som jag gör  nu - 50 meter - då måste man helt enkelt göra det. Redan klockan fem imorse kom den första dopparen promenerandes i mörkblå badrock. Två minuter tog det och sedan var han uppe igen. Och i en strid ström har Vedbaekborna tagit sig ned till stranden för att doppedippen sig.

Och jag kan ju inte vara sämre. Så jag gjorde det alltså. Doppade fötterna i sanden. Årets första fotsandbad alltså. Vad trodde ni jag menade!!!!!

Svårt med självdisciplinen en sådan här dag. Då solen, stranden, båtarna och mycket annat pockar på min uppmärksamhet och konkurrerar med mitt arbete. Får jobba "duttvis" idag. Alltså örla (min mammas favorituttryck då man springer från det ena till det andra)! Jobb, sol, jobb, strand, jobb, jobb, jobb, 

Gick upp klockan halvfem och fick vara med om en soluppgång som icke var av denna värld. Sådant sätter sina spår i kropp och själ. Får nästan nypa mig i armen för att verkligen förstå att jag får uppleva allt detta härliga.

Nä gott folk, nu ska jag jobba, eller förresten .......kanske sola lite. Eller....

Har nästan lust att skriva på danska. Men jag avstår frestelsen. Befinner mig nu i Vedbaek, knapp en mil norr om Köbenhavn. Det ligger vid Öresund och jag har som vanligt haft enorm tur med rummet. Fick en svit med två rum och två balkonger med sjöutsikt. Ungefär 100 meter framför mig ligger Öresund och jag får enorma nostalgikänslor.

Men också ett visst vemod kommer över mig. För 68 år sedan, 1943, flydde min pappa och hans familj från Humlebaek. som ligger några kilometer härifrån. De flydde från nazisterna som då invaderat Danmark. Nazisterna hotade alla judar och den balkinska familjen och många många familjer flydde över sundet för att hitta en fristad i Sverige. Och det är endast 68 år sedan. Det är nödvändigt att bli påmind om detta och förstå vikten av att vi lever i ett fritt och demokratiskt land. Och uppskatta det.

häromdagen satt jag i ett möte. Det var ett ganska tråkigt sådant. Och vi var väl en sju-åtta personer runt bordet. Måste ärligt erkänna att jag hade svårt att koncentrera mig och fokusera (som det kallas för numera)! Jag ritade mest gubbar och gummor i min anteckningsbok. Så bad jag om ordet - och sa så där som jag brukar säga. - Fy fasiken vad trist det är här. Vi måste försöka ha lite trevligare. Och precis i den stunden känner jag hur jag tappar halva delen av glasögonen. Förstår ni vad jag menar. Nu i denna stund kommer jag inte ihåg vad det heter - vilket egentligen inte är ovanligt!


Där satt jag med glasögonen hängande i luften på något sätt. Och alla skrattade såsom det vore beställt. Stämningen blev med ens mycket trevligare och mötet fortsatte i en helt annan anda. Att jag sedan inte kunde läsa spelade ju egentligen ingen roll.

Har precis sagt adjö och på återseende till Karin på Hotel Clarion Collection Carlscrona. Hon arbetar i receptionen och är EN av anledningarna till att jag älskar detta underbara lilla hotell. Jag har skrivit om det förr, men det kan inte nämnas tillräckligt. Proffsig personal, bra fräscha rum, härlig utsikt över småbåtshamnen. En liten kullerstensklädd gård med massor med blommor och träd. God mat som man bjuds på varje kväll! Och sist men inte minst - GOTT KAFFE! 

En gång fick jag en röd vacker cd-spelare. Den var så trendig tyckte jag. Läcker smäcker och perfekt att ha med på alla mina tågresor genom landet. vad jag njöt med musik i öronen. 

Men så hände det att den av någon anledning kom bort, och allt eftersom åren gick kom det nya sorters öronmusik. I- hit och I-dit och allt vad de nu heter. Dem har jag aldrig vant mig vid. Inte ens den där lilla tingesten I någonting som jag fick av min yngsta arvinge. I vackert metallblå. Nä nä. Oj vad jag har saknat min fina cd-spelare.

Imorse när jag letade efter någonting helt annat vad tror ni då jag hittade? Jo just det - den vackra röda cd-spelaren. Och flera cd-skivor.

Så nu sitter jag på tåget med ljuvlig musik i öronen. Bee-Gees bland annat. Och jag njuter. Att den är helt urmodig bryr jag mig inte det minsta om. Jag är ju själv en relik från 50-talet. haha!

får man ligga, eller behandla människor så som du själv vill bli behandlad! Det är något som följer mig hela vägen. Numera i alla fall. Tänker på det ofta, att de flesta människor jag möter är så oerhört vänliga. Alltså inte ALLA, men faktiskt fler och fler. Från tjejerna på Waynes Stureplan, sköterskorna på Danderyd och mina kirurger till pressbyråkillen på Norrmalmstorg och blomtjejen i Östermalms Tunnelbana. 

För att inte tala om de två receptionisterna på 11 Quality Hotel i Göteborg. De var helt otroliga! Nu undrar jag faktiskt om det kan var så att när jag är vänlig trevlig glad och humoristisk så blir jag bemött på samma sätt?!?! Ja kanske!

Idag var det dags för dietistbesök på Danderyds Sjukhus. Ett halvår efter operationen ska man på återbesök för att kolla om man äter rätt och bra. Jag hade fört dagbok i tre dagar om allt jag stoppar i mig. Och det blir en hel del när man ska äta sex-sju gånger per dag.

Alla har vi väl våra beroenden. Men ibland tar de över ens liv. En av mina käraste väninnor var fullkomligt besatt av färsk basilika när hon väntade ett av sina barn. Mitt i vintern fick hon springa in i Östermalmshallen för att desperat inhandla "drogen" och så träffade man på henne tuggandes basilika på Nybrogatan. Vilken underbar syn!

Just nu är jag helt tokig i Sushi. Jag tänker, drömmer och fantiserar om Sushi. På längden, på tvären och hela tiden. Så till sen lunch blev det så klart, just det Sushi. Jag har redan bestämt att det blir detsamme till middag. Så det så!

De som känner mig vet om det. Ingen ifrågasätter det, så har det varit i lång tid. Jag har sökt bot - men förgäves. Flera gånger under årens lopp har jag ansträngt mig och verkligen försökt, så intensivt att det istället blivit än värre. Det handlar om att jag är en teknisk katastrof. Ja det är bara förnamnet. Kan inte ens läsa en manual. Och det vet jag att jag inte är ensam om. När jag ska köpa ny mobiltelefon, något som jag fasar för, så säger jag direkt när jag kommer in i affären: - En telefon som till och med jag klarar av. En som fungerar UTAN en tusensidig förklaring. 


Datorer ska vi inte tala om. Vid ett flertal tillfällen har jag tryckt på knappar som jag inte borde tryckt på. Och det har resulterat i att något hoppat ut - en programvara eller något liknande - inte vet jag?! Eller så har uppkopplingen blivit tilltuffsad och jag kommer varken ut eller in. Börjar ni förstå hur det ligger till? Jag blir då fruktansvärt irriterad och arg på mig själv, och försöker då trycka på alla knappar samtidigt. Eller banka på knapparna! Det har till och med hänt att jag hållit datorn utanför fönstret i någon slags desperat handling att bli av med eländet. 


Ibland önskar jag högst på min önskelista: en helt egen data - och mobilsupport som bor hemma hos mig i min byrålåda. Kommer ni ihåg sången som Lill Lindfors sjöng. Om att ha en man i byrålådan. Önskar jag riktigt intensivt så kanske den uppfylls. Men tills dess så får jag helt enkelt tänka som jag gjort de senaste åren. Att man faktiskt inte behöver förstå allting.

Dagen har ägnats helt åt överviktsoperationer. Först blev jag intervjuad av en socionomstudent som gör sin slutuppsats om överviktsoperationer och dess psykosociala följder. Mig hade hon sett på Kalla Fakta i TV4 och även blivit rekommenderad av sin handledare. Så hon kontaktade mig. Jag fick berätta om mitt liv efter mina operationer. I en hel timme lyssnade hon på min historia. Stackars kvinna! 

Precis efter träffade jag så en föredetta kollega. Som hade en hel del frågor om hur mitt liv har blivit efter operation. Och så tog jag "valsen" igen. Och det gör jag så gärna. Önskar så innerligt att ALLA människor fick ha det lika gott och bra som jag.

Nu tänker jag börja föreläsa/hålla föredrag om detta. Kurser och föredrag håller jag i mitt arbete, talarträning, mässteknik, stå på dig, med mera. Detta blir ännu en dimension i mitt nya andra liv! Yeah!

Tittar mig i spegeln. Igen och igen. Hon där, min chef alltså, känner jag inte riktigt igen. Hon har fått rynkor. Jo det är sant. En stor en som går tvärsöver pannan. Och så några runt munnen. Jag tror att det är surrynkor, för hon kan vara både sur och tvär. Så blir det när man inte är snäll. Halsen börjar bli lite skrynklig också. Jo jo, jag gottar mig faktiskt lite grand. Men samtidigt så tycker jag synd om henne. Hon har verkligen förändrats på senaste tiden. Alltså inte så att hon blivit snällare och trevligare och mer tillmötesgående. Nä nä. Men hon har ju tappat en massa kilon och det syns faktiskt i hennes ansikte. Äh hon kan faktiskt skylla sig själv, tänker jag sedan. För hon är en ragata! Och ser ut som en sådan också!

För några månader sedan berättade jag om när jag var i Köbenhavn och kom jag på ett kanonbra tema på en krönika. Om broar. Den publicerades för två månader sedan i Sjövärnsposten, en av tidningarna som jag chefar för. Och så lovade jag att visa den här. Men som så mycket annat här i livet så glömde jag bort det. Tills nu!!!!

Så här kommer ett utdrag ur min krönika. Den passar in på denna dag också! Denna dag då mänskligheten segrat, en aning i alla fall.

En diktatur bygger inga broar

Jag befinner mig i Köpenhamn, Dronningens By! Det är regnigt, visserligen plusgrader men dock en aning rått. Men ändå promenerar jag utmed kajen i motvind. Som vanligt byggs det mycket i denna stad. Infrastrukturen fylls på och staden växer. Nu byggs två broar mitt i city, varav en mellan Nyhavn och Christianhavn! För att nya broar binder ihop staden, som jag läser på en reklamplats.

Och det får mig att tänka på vad broar innebär. Jag har alltid älskat broar. Det är något speciellt med dem. Inte enbart deras konstruktion, utan dess innebörd. Att binda ihop människor. Att förbinda stadsdelar och fastland med öar. Eller ett land med ett annat. En bro är som en utsträckt hand. Det är det som är fascinationen. Och som gett upphov till min förälskelse.

En diktatur som vill förbli diktatur bygger därför inga broar. Och en diktator som vill sitta kvar i all oändlighet låter ej heller konstruera broar. Inte ens mellan folket. Trots detta så byggs det ständigt länkar och relationer mellan människor. Och människor gör uppror. Folket segrar, broar behövs.

Om vi för några minuter lämnar den stora världen utanför Sveriges gränser, så är relationsbyggandet på god väg härhemma. Brobyggande är ju också ett kontaktskapande mellan individer. Det vet jag och många med mig hur viktigt det är med kontakter. Inte bara för att det ska så vara och för att nätverk har blivit något som är tidens melodi och trendigt. Utan helt enkelt för att livet blir så mycket enklare och trevligare med bra relationer.

Broar länkar samman, förbinder och ger förhoppningar. Mellan länder, städer, stadsdelar och människor. Så är det! Och kommer alltid att vara. Nu idag, imorgon och i framtiden.

 

Förr i tiden, oops, så HATADE jag söndagar. Det är i och för sig längesedan nu. Som allting är numera. Lika mycket som jag älskade fredagskvällar och lördagar lika mycket tyckte jag illa om söndagen. Jag kommer ihåg den där fruktansvärda känslan av ångest som sakta men säkert kom krypande i kroppen när jag vaknade på veckan sista dag. Hua! 

Numera så finns inte den känslan alls. Och jag tror att det beror på flera saker. Dels att jag idag och sedan 16 år tillbaka är egen företagare och älskar mitt arbete. Sedan tror jag också att det är en mognadsfråga, även om jag kanske inte är så mogen ändå - men lite mogen är jag väl. Eller gammal kanske. Eller trygg i den jag är. Ja ja kärt barn har många namn.

Nu är det söndagkväll och jag sitter i Göteborg, kvar sedan i onsdags. Jag är nöjd med mina härliga dagar här. Jag har fått gjort det jag ville, skriva, skriva och skriva. Solat har jag också och promenerat och sovit. Jag känner mig enormt utvilad och glad i själ och hjärta. Och jag älskar denna söndag!