chefen
Jag vet inte om jag här på min blogg berättat om min chef. De flesta runt omkring mig vet hur mitt förhållande till henne är. Men för er som inte känner mig så väl så ska jag om detta förtälja...
Relationen mellan mig och min chef är inte så bra. Har egentligen aldrig varit. Det är trist faktiskt, för jag tycker att jag anstränger mig så väl för att vara henne till lags. Men de senaste åren har jag börjat att kaxa upp mig och säga ifrån. Minsann. Hennes beteende är minst sagt gammaldags. Hon är svår att prata med och gillar inte att man inte sitter på plats mellan 08.00 och 16.30. Helst vill hon att jag ska jobba 24/7 - men alltså är jag slav eller?!?!?!?!
Ibland tror jag att hon är avundsjuk på mitt sätt att njuta. Bara för att hon jobbat sig upp och äger företaget, betyder det väl inte att jag som anställd ska vara livegen. De senaste veckorna har hon börjat smyga sig nära mig och ställa sig bakom min dator - usch så obehagligt.
Och vet ni vad? Jo jag tycker till och med att hon börjar ta efter min klädsmak också. Faktum är att när jag tänker på det så liknar hon mig mer och mer?!?!?!?!?!?!
Vacker som en prinsessa....
Prinsessan har fått en prinsessa. Och det är väldigt trevligt. Men nu ska jag inte alls skriva om kungahuset eller för den skull prinsessor. Vad jag ska skriva om är följande:
Alla dessa prinsessor och filmstjärnor och annat kvinns, ser så otroligt smala ut när de kommer ut med babys och make. Alltså en eller två dagar efter förlossningen. Hm! tänker jag och minns hur det var när jag själv hade fött barn.
Med mitt kvinnliga ättelägg gik jag upp 23 kg. Jo du läste rätt. Först såg man en mage sedan en mage sedan en mage och sedan kom jag. Förlossningen gick ganska lätt eller lätt och lätt - allt är relativt. Men jag använde inga medikamenter så jag var pigg efteråt. Efter pussandet och gråtandet och den enorma stoltheten så ville jag upp och gå. Så jag sa till min make att jag skulle ut och promenera i gången. Undrar om han trodde på mig?!?!?!
Men jag ville bara en sak - hitta en våg. Fullt övertygad om att jag förlorat många kilon ställer jag mig på vågen och ser till min förvåning att jag endast gått ner 3,4 kg. Det blev en stor chock och jag har inte hämtat mig än.
Magen är fortfarande kvar, eller inte gravidmagen men en annan slags mage.
Jag kan intyga att jag inte såg ut som någon tjusig prinsessa när jag åkte hem från BB. Och inte var det efter en dag heller utan efter fem dagars omhändertagande.....
sådan far sådan dotter
Ni som följt min blogg genom åren vet att min pappa var dansk. Eftersom han inte fått sitt svenska medborgarskap när jag föddes så blev jag också dansk, den där trettonafton för 57 år sedan. Men det varade bara i tre veckor. Sedan blev både jag och pappa svenskar.
Men generna sitter i och ni vet också att jag har ett STORT dilemma när Sverige och Danmark spelar landskamper.
Nåväl, min pappa var cigarrökare. Men av den kalibern som hade pondus gjorde så på den tiden. Själv rökte jag inte alls, förrän för kanske fem-sex år sedan. Då blev det cigariller eller cerutter som det heter på danska.
För några år sedan köpte jag mig en cigarr - det var när jag var på en av mina Köbenhavnsresor. Satt på ett utecafé och stornjöt. Så blev jag cigarrökare. Ganska ovanligt som kvinna. Framförallt i Svealand.
Cigarr röker man inte så ofta. Jag köper kanske en cigarr eller två i månaden. Väljer ett GOTT tillfälle, tänder cigarren dricker en riktigt god kopp kaffe med två sockerbitar till och börjar puffa. Det kan man hålla på med i någon timme. Och det är njutbart vill jag lova.
NU har denna lilla skånska kommit med i en cigarrklubb och det är jag enormt stolt över. Idag var det klubblunch. Man äter ganska snabbt, för att ta sig till cigarrummet där det vankas .... just det goda cigarrer. Och det var gott det!
Trevlig helg
nu kommer jag ut...
jag vet att jag inte är ensam om det. Men det är väldigt få som pratar om det. Man gör det flera gånger om dagen, men ingen säger något. Jag pustar och suckar och försöker verkligen åtgärda det, men till ingen nytta. Jag har helt enkelt inte lyckats, trots att jag försökt i flera år, att bli av med åkomman. Vi måste börja prata om det. Helt enkelt komma ut.
Som sakletare....
Ibland tycker jag att hela dagarna går åt till att leta efter någonting. Först är det glasögonen så att jag kan läsa Svenskan på morgonen. Sedan fortsätter det med busskortet eller den där vita toppen som jag absolut vill ha. Men det är inte det värsta. Det värsta är "i-väsk-letandet"! Efter plånboken, nycklarna, mobilen, läppstiftet, almanackan, den medhavna bananen med mera.
Och kom nu inte och säg "ta en mindre väska". Det har jag prövat, det hjälpte inte.....
Som sakletare....
Ibland tycker jag att hela dagarna går åt till att leta efter någonting. Först är det glasögonen så att jag kan läsa Svenskan på morgonen. Sedan fortsätter det med busskortet eller den där vita toppen som jag absolut vill ha. Men det är inte det värsta. Det värsta är "i-väsk-letandet"! Efter plånboken, nycklarna, mobilen, läppstiftet, almanackan, den medhavna bananen med mera.
Och kom nu inte och säg "ta en mindre väska". Det har jag prövat, det hjälpte inte.....
"himma"
Jag är i Skåne - och det kommer ALLTID att vara "himma" för mig. Visst är jag född och uppvuxen i Malmö och har bott i Stockholm i 34 år - men hela Skåne är faktiskt hemma. Just nu är jag i Sundets Pärla - Helsingborg och det har varit sju-åtta plusgrader dagen till ära. Sådant värmer kan ni tro. I Stockholm har vi knappt sett röken av solen på snart en och en halv månad.
Tog tidiga tåget imorse. Författade och redigerade trots att vagnen åkte fram och tillbaka som värsta karusellen. Sedan blev jag kaffesugen?!?!?! - det blir jag allt som oftast. Och som av en händelse så kom hela koppen över mig istället för in i munnen. Nåväl då är det bra att ha en plan B eller C. Förresten så har jag nästan alltid det - eftersom jag både är slarvig lat och klumpig. Min plan B denna gång var att vända bak och fram på tröjan. Ingen som ser tänkte jag.
Men när jag reste mig upp för att ta mitt bagage var det en herre som vänligt kommenterade: - Hör du du du - du har en stor lapp fram på tröjan - den ska väl vara bak, eller?!?!?
Ha en fin fredagskväll allesamman
vad är ungt?
Ja det kan man ju spekulera länge över. Vad är ungt? Och vad är motsatsen - gammalt? En sak är säker att allt är relativt, eller hur! Själv känner jag mig vissa dagar som om jag vore nyfödd. Herrejesses, kan ingenting, vet ingenting och framförallt - vem är jag!
Andra dagar kan jag känna mig som 150 år, även om jag inte vet hur det känns, så kan jag enkelt föreställa mig det. Då i alla fall. Men i stort så känner jag mig som - ja som Daisy.
Ibland lever jag i någonslags låtsasvärld och går omkring på stan och tror att jag ser ut som 30 plus. Så gjorde jag den där dagen får några år sedan när dottern och jag träffades för att ta en kopp kaffe. Glad i hågen var jag. Nöjd med liv och leverne. Så gick vi där på Nybrogatan arm i arm. Mor och dotter. Livet lekte.
Vi stötte på en bekant och vi började prata. Om ditt och datt. Ja ni vet sådant som man pratar om när man inte setts på ett antal år. Efteråt frågar min dotter mig hur många år mannen som vi träffat var. - ´Han är nog två- tre år äldre än vad jag är. Oj, svarar din unga arvingen. Han ser ju mycket mycket yngre ut!!!!!.
Så kan det gå när man rider på sina höga hästar! Man kommer snabbt ner på jorden. Just då strök jag dottern ur testamentet. Men bara för några sekunder!
Andra dagar kan jag känna mig som 150 år, även om jag inte vet hur det känns, så kan jag enkelt föreställa mig det. Då i alla fall. Men i stort så känner jag mig som - ja som Daisy.
Ibland lever jag i någonslags låtsasvärld och går omkring på stan och tror att jag ser ut som 30 plus. Så gjorde jag den där dagen får några år sedan när dottern och jag träffades för att ta en kopp kaffe. Glad i hågen var jag. Nöjd med liv och leverne. Så gick vi där på Nybrogatan arm i arm. Mor och dotter. Livet lekte.
Vi stötte på en bekant och vi började prata. Om ditt och datt. Ja ni vet sådant som man pratar om när man inte setts på ett antal år. Efteråt frågar min dotter mig hur många år mannen som vi träffat var. - ´Han är nog två- tre år äldre än vad jag är. Oj, svarar din unga arvingen. Han ser ju mycket mycket yngre ut!!!!!.
Så kan det gå när man rider på sina höga hästar! Man kommer snabbt ner på jorden. Just då strök jag dottern ur testamentet. Men bara för några sekunder!
min mamma & jag
I mina ögon var min mamma en stark kvinna. En ovanlig kvinna av sin tid. Redan på 1950-talet var hon egen företagare. När hon blev änka var hon endast 47 år med två döttrar. Hon var konservativ, snobbig,högfärdig men trots detta väldigt frispråkig. Humor hade hon och gimten i ögat. Hon stod fast med båda fötterna i den skånska myllan men älskade vackra dräkter och pälsar och tjusiga väskor och skor. Ju äldre jag blir ju mer förstår jag henne och hur hon agerade. Hon var född på 20-talet och hade helt andra referensramar än vad jag hade och helt andra förutsättningar. De sista åren i hennes liv kunde jag ibland bli väldigt arg och ledsen över hennes kommentarer - men jag kunde ursäkta hennes reaktioner med att hon var sjuk och äldre. Och jag fick sitta med henne när hon somnade in för dryga sex år sedan.
Idag berättade jag om min mamma under en intervju. Efter en timme säger den som intervjuade mig: - Det märks att du och din mamma hade en mycket fin relation. Jag nickade och tårarna trillade ner för mina kinder. Jo det stämmer verkligen. Det hade vi.
marscher
Bilden; jag blir medaljerad av amiral Leif Nylander. I bakgrunden Marinens Musikkår - Sveriges absoluta bästa
blir
Jag har det i blodet. Så är det! att jag älskar marscher. Ganska ovanligt för att vara kvinna - men jag har ingenting emot att vara ovanlig.
Det kommer från min pappa. Han den stolte dansken som slogs mot tyskarna under sex timmar vid Helsingör under 2:a världskriget. I sex timmar. Sedan gav danskarna sig. Men pappa blev medaljerad och blev ännu stoltare dansk. Under senare delen av kriget flydde han över Öresund med sin familj för att söka fristad i Sverige. Att leva som jude i Danmark var omöjligt för att inte säga livsfarligt. De som hittades blev skickade till koncentrationsläger.
Efter kriget kom han tillbaka till Danmark men träffade sedan min mamma och flyttade återigen över sundet. Denna gång till Malmö. Men stoltheten att vara dansk gick aldrig ur. Fast när han var hemma i Köbenhavn så retade han sig på alla danskar. Och i Sverige på alla svenskar. Så kan det bli!!!
Nåväl - han hade radio i sin tjusiga bil. Och när han körde ute på landsvägarna så öste han på volymen så till den milda grad. PÅ med marschmusik och ner med rutorna. Och så stampade han på gaspedalen i takt med musiken. Ett antal gånger blev han stoppad av polisen. Och till sist var han tvungen att montera ut radion. Det gick helt enkelt inte ihop. Han, marscherna, gaspedalen och takten. Åtminstonde inte ute på landsvägarna. Det var ett värre öde för honom.
Så det är därifrån jag har det - min kärlek till marschmusik. Men jag har å andra sidan inget körkort och ej heller bil. Så jag kan stampa i takt hur mycket som helst. Tack och lov!
Det kommer från min pappa. Han den stolte dansken som slogs mot tyskarna under sex timmar vid Helsingör under 2:a världskriget. I sex timmar. Sedan gav danskarna sig. Men pappa blev medaljerad och blev ännu stoltare dansk. Under senare delen av kriget flydde han över Öresund med sin familj för att söka fristad i Sverige. Att leva som jude i Danmark var omöjligt för att inte säga livsfarligt. De som hittades blev skickade till koncentrationsläger.
Efter kriget kom han tillbaka till Danmark men träffade sedan min mamma och flyttade återigen över sundet. Denna gång till Malmö. Men stoltheten att vara dansk gick aldrig ur. Fast när han var hemma i Köbenhavn så retade han sig på alla danskar. Och i Sverige på alla svenskar. Så kan det bli!!!
Nåväl - han hade radio i sin tjusiga bil. Och när han körde ute på landsvägarna så öste han på volymen så till den milda grad. PÅ med marschmusik och ner med rutorna. Och så stampade han på gaspedalen i takt med musiken. Ett antal gånger blev han stoppad av polisen. Och till sist var han tvungen att montera ut radion. Det gick helt enkelt inte ihop. Han, marscherna, gaspedalen och takten. Åtminstonde inte ute på landsvägarna. Det var ett värre öde för honom.
Så det är därifrån jag har det - min kärlek till marschmusik. Men jag har å andra sidan inget körkort och ej heller bil. Så jag kan stampa i takt hur mycket som helst. Tack och lov!
bortskämd
har jag blivit kan ni tro. Har varit i Norrköping för ett reportage och sov över på Hotell Strand. Ett litet boutiquehotell precis vid strömmen. Alltså tre minuter från stationen och tio minuters promenad till trevliga Knäppingsborg. Hotellet är familjeägt och vid frukosten hade jag förmånen att prata med ägarinnan. Vilken kvinna! WOW - positiv, läcker och framgångsrik. Matsalen går helt i vitt med en vidunderlig utsikt över strömmen. Tyst tyst nästan bara det knarrande golvet och rådhusklockorna som hörs. En oas i vår vardag.
NU sitter jag i salongen och blivit serverad en god kopp kaffe. Känner mig som en drottning.
optimism
Ibland förundras jag över min egna positiva inställning till livet. Ja det är faktiskt sant. Att jag har en sådant enorm tro på att saker och ting löser sig och att jag är optimistisk inför nästan allt.
Alltså missförstå mig nu inte. Det är inte så att jag är mesig på något sätt. Tvärtom tycker jag. Och åsikter har jag ju både hit och dit. Min positiva inställning till livet finns där på något sätt. Och jag gnäller väldigt sällan. Jag spekulerar i om det är en mogenhetsaspekt? eller en uppfostran eller är det rentav gener. Vem har jag i så fall ärvt detta av?
Som egenföretagare är inte livet alltid en dans på rosor. Det är inte så att pengarna trillar in precis. Det har stundtals varit hårt arbete, blod, svett och tårar. MEN ALLRA MEST SKRATT och ENORM TILLFREDSSTÄLLELSE: I de mörkaste stunder har jag aldrig klagat - detta är ju faktiskt självvalt - utan sett till det positiva. Det löser sig är mitt motto.
LIkadant när det gäller att vara självstående förälder - ordet ensamstående gillar jag inte. Alltså självstående förälder har det varit en fantastisk resa. Att lära känna sina ungdomar och ha tid för dem är en ynnest. Att vara med dem och umgås är ett privilegium som är oerhört. Att också få att tid till sig själv varannan vecka har varit en gudagåva. Som faktiskt inte är alla människor förunnat.
Denna enorma positivitet kanske inte gillas av alla. Men vad göra åt det. Jag stornjuter själv av den. Och förhoppningsvis kan den kanske smita av sig lite! Och gå i arv!
Alltså missförstå mig nu inte. Det är inte så att jag är mesig på något sätt. Tvärtom tycker jag. Och åsikter har jag ju både hit och dit. Min positiva inställning till livet finns där på något sätt. Och jag gnäller väldigt sällan. Jag spekulerar i om det är en mogenhetsaspekt? eller en uppfostran eller är det rentav gener. Vem har jag i så fall ärvt detta av?
Som egenföretagare är inte livet alltid en dans på rosor. Det är inte så att pengarna trillar in precis. Det har stundtals varit hårt arbete, blod, svett och tårar. MEN ALLRA MEST SKRATT och ENORM TILLFREDSSTÄLLELSE: I de mörkaste stunder har jag aldrig klagat - detta är ju faktiskt självvalt - utan sett till det positiva. Det löser sig är mitt motto.
LIkadant när det gäller att vara självstående förälder - ordet ensamstående gillar jag inte. Alltså självstående förälder har det varit en fantastisk resa. Att lära känna sina ungdomar och ha tid för dem är en ynnest. Att vara med dem och umgås är ett privilegium som är oerhört. Att också få att tid till sig själv varannan vecka har varit en gudagåva. Som faktiskt inte är alla människor förunnat.
Denna enorma positivitet kanske inte gillas av alla. Men vad göra åt det. Jag stornjuter själv av den. Och förhoppningsvis kan den kanske smita av sig lite! Och gå i arv!
det man har...
Jag är fullkomligt galen i rundhalsade koftor. Så till den milda grad att jag idag är ägare av en hel del. Nästan koftfetischist. I de flesta av färger.
Häromkvällen åt jag middag i på ett hotell i Malmö iklädd just en av mina koftor, det obligatoriska pärlcolliet och ett par jeans. Jag möttes av flera uppskattade blickar från några av de manliga hotellgästerna. Vilken underbar känsla!
Efter maten hällde jag upp en kopp kaffe för att ta med mig på rummet. På vägen till hissen möttes jag återigen av de där härliga blickarna som kan göra en medelålders dam svimfärdig?!?! Nästan euforisk äntrar jag hissen och ser mig själv i spegeln. Då upptäcker jag att två av koftans knappar är öppna och det är dem precis vid mina behag. För en sekund känner jag svetten komma och kinderna rosas rejält. Men sedan tänker jag i mitt stilla sinne: - man ska visa det man har=)!
Efter maten hällde jag upp en kopp kaffe för att ta med mig på rummet. På vägen till hissen möttes jag återigen av de där härliga blickarna som kan göra en medelålders dam svimfärdig?!?! Nästan euforisk äntrar jag hissen och ser mig själv i spegeln. Då upptäcker jag att två av koftans knappar är öppna och det är dem precis vid mina behag. För en sekund känner jag svetten komma och kinderna rosas rejält. Men sedan tänker jag i mitt stilla sinne: - man ska visa det man har=)!
flirt?
Jag brukar säga till mina nära & kära att jag inte kan flirta. För jag kan inte flirta. Och så frågar jag, hur gör man?
Då brukar en till mig närstående kvinna säga:- Men hallå, du är 50 plus, och så vet du inte hur man flirtar!!!! Nä, just det - därför frågar jag, säger jag! Då skakar hon på huvudet, tittar på mig som om jag kom från Mars och säger: Du, det är ganska enkelt.
Jaha, och så blir det inte mer om det. Men alltså, fortfarande har jag inte lärt mig hur man flirtar. Är det någon vänlig själ här som kan hjälpa en stackars okunnig kvinna??????????
fjäska på
Jag har alltid sagt att det är för litet fjäsk i Sverige. Jag säger det igen - DET ÄR FÖR LITET FJÄSK I SVERIGE! Hörde ni?
Och så vill jag lägga till en sak: Det är för litet skryt i Sverige! Hörde ni?
NU ska jag berätta varför jag tycker så. Det här med Jantelagen är jag så evinnerligt trött på att jag får KRUPP varje gång jag råkar på det. Trots att det är 2012 och att vi i vårt vackra avlånga fina land blivit influerade av EU och av alla underbara kulturer runt om i världen så har vi fortfarande JANTE på axlarna. Det får bli slut på det.
Så nu säger jag det igen: SKRYT MER - FJÄSKA PÅ! Förgyll tillvaron för dig själv och andra och lev det goda livet.
Och så vill jag lägga till en sak: Det är för litet skryt i Sverige! Hörde ni?
NU ska jag berätta varför jag tycker så. Det här med Jantelagen är jag så evinnerligt trött på att jag får KRUPP varje gång jag råkar på det. Trots att det är 2012 och att vi i vårt vackra avlånga fina land blivit influerade av EU och av alla underbara kulturer runt om i världen så har vi fortfarande JANTE på axlarna. Det får bli slut på det.
Jantelagen och avundsjukan går hand i hand. Same shit är min teori. I Sverige blir folk närmast generade eller illamående när man med stolthet berättar om sina ättlingar. Det FÅR MAN INTE. DET ÄR SKRYT nämligen. Men HALLÅ?????
Svensken blir generad av komplimanger. Och kallar det för fjäsk. Jo så är det. Jag som med glädje säger till tjejen i kassan att hon har snygga glasögon eller vackra naglar, får motta de mest konstiga mördande blickar av mina medköande....
Eller när jag säger till mina kollegor att de är j-drans duktiga. DÅ ÄR DET FJÄSK!
Svensken blir generad av komplimanger. Och kallar det för fjäsk. Jo så är det. Jag som med glädje säger till tjejen i kassan att hon har snygga glasögon eller vackra naglar, får motta de mest konstiga mördande blickar av mina medköande....
Eller när jag säger till mina kollegor att de är j-drans duktiga. DÅ ÄR DET FJÄSK!
Så nu säger jag det igen: SKRYT MER - FJÄSKA PÅ! Förgyll tillvaron för dig själv och andra och lev det goda livet.
