I våra kvarter bor en dam som klär hela sig i lila. Och då menar jag verkligen hela sig. Alltså det som vi ser i alla fall! Hon har till och med sitt bokomslag i skinn i färgen lila. Hemma kallar vi henne för "Fru Lila". Och det är inte så svårt att förstå vilken som är hennes favoritfärg.

 

Min väninna, hon som inte är med oss längre, sa alltid att "När kvinnorna klär sig i lila, börjar åren ila". Hon hade nog rätt, för jag ser allt oftare just kvinnor i min egen ålder och plus, med många lila inslag. Inte bara en eller två tingestar på eller hängande på kroppen är i lila. Jag blir väldigt fascinerad av detta och undrar nu om det är något visst med den lila färgen. 

 

Själv hade jag adrig en rosa period som barn vilket gjorde att den flög på mig för några år sedan. Ger sig mest uttryck i bagage och viss inredning. Gillar när mina manliga vänner hjälper mig med mina koffertar. Att se de stora starka herrarna gå med illrosa väskor gör mig både glad och stolt över dem. Kanske sitter min väninna däruppe och tänker: "Nu när hon är en tossa, klär hon sig i rosa"!!!!

 

 

Sitter i morgonrock och varma sockar i mitt lilla stora rum. Inga planer, inga möten, ingen resa inbokad. Det är väldigt väldigt skönt. Trots att jag är mitt uppe i tidningsgöra så kan jag slappa denna dag. Men det finns ett STORT MEN. Och det är mitt hem som ser ut som om någon gått bärsärk här. Det är det inte kan jag försäkra. Inte ens President Hollandes flickvän som visst krossade det mesta på hans kontor efter hon fått reda på att han hade ett förhållande med en annan dam. Nä hon har inte varit här hos mig. 

 

Jag kan alltså inte skylla ifrån mig. Det är helt enkelt så illa att det är jag som står för kaoset. Tittar mig omkring sittandes i min fina fåtölj och tänker. - Äh skit samma. Nu tar jag dottern under armen, broddarna på stövlarna och drar ner på stan för att shoppa.

 

Livet är bra gott

 

Det låter om mig när jag går. Som om jag hade stäppskor på mig. Men det har jag inte. Jag har helt enkelt fäst fast mina broddar på vinterkängorna. Sådan är jag. Ett vinterväl som jag nu brukar i snart tre vintrar. Och det ångrar jag inte. TVÄRTOM kan jag tycka att det inte är klokt att jag klarat mig utan i så måååååånnnnngggga år. 

 

Jag vet en ung dam i min nära omgivning som rynkar på näsan och skrattar lite sarkastiskt när de kommer ut ur garderoben. Men sedan glömmer hon det och inga kommentarer hörs. 

 

Själv är jag jättestolt över mina stäppljud och tänker att snart är det hela över. Snart kommer våren. Två veckors vinter räcker mer än nog för mig.

 

 

Imorgon ska jag till min tandläkare. Det är inte så att jag är rädd eller har någon form av ångest för det. Nä nä, jag gillar min fina tandläkare Peter. Men jag vet att han kommer skälla på mig och därför så drar jag mig för att gå dit. Och varför det nu är ska jag nu berätta:

 

Alltså numera så ska man färga håret, smörja in fötterna och händerna, kolla att smöret är fleromättat, dra ner på kolhyderaterna, helst inte dricka för mycket kaffe och absolut inte efter klockan 18. Sedan ska man gymma och promenera och klä sig i foträtta skor för ändamålet. Gärna duscha i någon bra ph-braig duschkräm och frottera sig i ekologiska badlakan. 

 

Efter allt ovanstående plus en hel del som jag glömt, ska man till råga på allt även använda tandtråd och specialtandpetare. Gurgla i munsnällt gurgel-murgel. Och inte glömma boka tid hos tandhygienisten.

 

Förstår ni nu varför drar mig för att gå till tandläkaren imorgon?