Under ett liv träffar man många många människor. Några blir man vän med, vissa blir bekanta och de flesta passerar revy. Inte för att man tycker mindre om dem, men bara för att så är det.

Men så dyker en person upp som kommer att sätta sina spår hos dig just därför att det är en bra människa. Johan var en sådan person. Vi träffades genom mitt uppdrag som chefredaktör och han blev min uppdragsgivare. Jag kommer aldrig glömma hans första arbetsdag - precis just den dagen som jag skulle lära mig att dansa - ja du läser rätt - på kansliet. Uppväxt med diskodans är inte så jätteroligt när man frekvent besöker Folk och Försvars Rikskonferenser. Där dansar man på riktigt. Alltså vals och sådant.

En av de anställda på kansliet hade förstått mitt dilemma och tagit med sig den STORA kassettbandspelaren med James Lastmusik.
Vi stängde dörren, och så var det "bara" att följa 1,2,3 och 1,2,3 med dånande valsmusik i rummet. En försynt knackning på dörren hördes och utanför står en mycket förvånad med väldigt road Johan.

Så följde många härliga år med redaktionsråd och styrelsemöten. Det var högt i tak och vi delade inte alltid åsikter - fast vi ville egentligen detsamma. Att tidningen skulle bli en av de bästa, en av de mest lästa med en hög stilistisk nivå när det gällde Sjövärnskåren, totalförsvars- och säkerhetspolitik.

Johan kunde enormt mycket, han var påläst och en fena på att formulera sig. Så mycket stöd jag fick. Och så mycket feedback.
Vi kunde bråka om smådetaljer, men det blev aldrig obehagligt eller någon större katastrof. Det slutade alltid i enighet - vi ville ju samma sak.

När han valde att sluta och pensionera sig blev det för mig ett stort stort tomrum. Men vi höll kontakten och varenda gång vi sågs eller hördes av, var det lika trevligt. En dag kom en tjockt paket på posten - det var "En liten bok om mej" - Johan hade skrivit om allt det han varit med om. Han skrev till mig att han hade saknat att skriva, efter det att han slutade att skriva sin "Näst sista ordet" i Sjövärnsposten. Och beslutat sig för att skriva en bok, mest för att hans barn skulle kunna läsa, men säkerligen också för att han behövde skriva ner allt det som hänt honom under hans handbolls- och försvarsmaktskarriärer. Boken läste jag på direkten. Så mycket Johan.

Förra veckan ringde telefonen och en god vän berättade att Johan hade gått bort. Johan, nä det kan inte stämma, tänkte jag. Inte Johan. Nu är världen utan en bra och fin människa. Och jag har Johans bok på nattygsbordet för att att komma närmare honom..
Finaste du, jag önskar att du har det gott där du är. Du är saknad.