Jag kallade honom min favoritkapten - för det var precis vad han var farbror Arne. Det var genom Sjövärnskåren vi träffades för flera år sedan. Denna kloka man. Men det var faktiskt under mina vistelser i visstet som vi kom varandra närmare. Det kom sig helt enkelt så att jag sommarbott flera flera veckor i kårens stuga nere i marinan i Ystad. Första året några dagar och sedan har det bara ökat på. Arne var den man bokade hos, och var min hustomte. Flera somrar,när jag tog svängen till höger från hamnen till marinan, stod Arne på altanen och vinkade. Då visste jag att det vankades en nylagad kopp Zoega. Svart som synden. Så en varm kram och härligt småprat om det som varit och hänt sedan sist.

Många gånger är de då Arne kommit på 11 kaffe på altanen. Ibland har han kommit förbi men ingen Daisy har öppnat. Då visste Arne att jag sov. För det var ju mycket därför jag kom ner till vistet, för att vila, kontemplera, sova, njuta och att bara vara. Därnere har jag varit utbränd, slutförälskad, slutkörd, överförtjust, överlycklig och mycket mycket mer. Och det visste Arne, fastän att vi aldrig pratade om det.

Vi pratade om så mycket annat. Arne berättade om sina fantastiska resor på de sju haven. Om när han varit kapten på stora skutor som bland annat forslat bananer. Jag satt tyst och bara lyssnade - jo det händer att jag kan vara tyst. Han berättade om sina intressen och vi pratade om Sjövärnskåren som vi älskade båda två. Hans berättelser och historier kunde jag lyssna länge länge på. Och hans så förnuftiga sätt att se på saker.

Vi har kaffat på Ågrens och Söderbergh & Sara otaliga gånger genom åren. Och pratat och pratat eller bara suttit tysta. Under alla år, har jag aldrig någonsin hört Arne säga ett ont ord om någon. Tvärtom. Han var en sådan genuint fin människa.

Och när jag så fyllde 60 år i januari så kom Arne på min mottagning. Det var så oerhört stort för mig och det sade jag till honom. Så otroligt att du reste hit från Södern., Arne. - Men självklart Daisy ska jag vara med och fira dig, sa Arne.

För mig var Arne så signifikativt med vistet och kommer alltid att vara. Vad kommer väl 11-kaffet och 3-kaffet vara nu utan honom? Vem ska nu berätta om vad som hänt i Ystad sedan sist? Vem ska nu stå på altanen och vinka och bjuda på Zoega starkt som synden. Vem ska nu berättta om seglatserna på de sju haven?

Nu finns du inte mer Arne. Och vi är väldigt många som sörjer och saknar dig. Fina goaste bästa Arne..

"Problemet är inte att kvinnor siktar för högt utan under sin förmåga" . Orden är Birgitta Ohlssons fritt tolkade av ett av Amelia Earharts talesätt.

Så kom beskedet igår att Birgitta hoppar av politiken. Mycket mycket tråkigt tycker jag. Hon behövs hennes röst och hennes rättframhet behövs. Gudarna ska veta att vi inte alltid har samma åsikter men jag älskar hennes härliga gåpåanda och att inget är för stort eller för litet för oss kvinnor. Hon är en förebild för många, både män och kvinnor.

Jag kan ibland tänka att det skulle vara lite mer Ohlsson i oss damer. En sak är säker - Liberalerna kommer nog dessvärre göra sitt sämsta val någonsin 2018. De hade behövt ett ny ledare. Så nu har jag sagt det.

När jag idag kollade på Facebook vad som hänt för ett år sedan, påminns jag om att det var den dagen riksdagsledamoten för Liberalerna Birgitta Ohlsson vaknade upp och såg att två av hennes kvinnliga partimedlemmar ville ha ut henne ur partistyrelsen. Jag blev fullkomligt rosenrasande. Hur kan två kvinnor, som arbetar ganska nära Birgitta, kräva hennes avgång. Det gjorde de med inlägg på sociala medier. Det var inte så att de pratat med henne innan. Idag är jag glad över att Birgitta fick enormt stöd överallt och många fler än jag gick i taket. Birgitta sitter kvar.

Och någonstans klingar orden: There is a special place in hell for women who don't help other women. Madeleine Albrights fenomenala ord. Jag vet av egen erfarenhet hur det kan stå till med det så kallade "systerskapet" mellan kvinnor. Och nu ska jag berätta om något som jag faktiskt aldrig pratat öppet om. Det är rätt längesedan och preskriberat som man säger. Men viktigt och därför väljer jag att berätta.

För 23 år sedan jobbade jag i en stor kvinnoorganisation inom de frivilliga försvarsorganisationerna. Vi hade flyt, och över 50.000 medlemmar. Jag hade arbetat där i sju år och älskade mitt arbete. Vi var nästan bara kvinnor anställda, förutom vår vaktmästare. Jag gav mitt liv åt jobbet, precis som flera av oss. Vi var ett sammansvetsat gäng och flera av oss umgicks privat. Det var många helger och många sena kvällar men också mycket skratt.

Så kom det sig att min närmaste chef skulle ta tjänstledig ett år för att studera. När jag fick reda på det gick jag hem till min familj och pratade igenom hur jag tänkte. Jag visste att jag hade ett enormt stöd bland alla medlemmarna, jag var duktig och kreativ , en fena på att hålla kurser och en visionär. Och jag tänkte, jag säger till ledningen att jag är intresserad av att hoppa in som vikarierande chef tills dess att min kollega kommer tillbaka. Suverän lösning, tänkte jag. Ingen behöver sättas in i arbetet. Jag hade alla kontakterna som behövdes. Med Försvarsmakten, ,medlemmarna, reklambyråerna, myndigheter, medier med flera. Strålande tänkte jag. Och gick tillbaka morgonen därpå och lade fram mina tankar.

Svaret jag fick, dels av min närmsta chef samt kanslichefen var: Daisy du har inte de rätta akademiska kvalifikationerna.

Tänk att den meningen sitter fortfarande i min hjärna trots att det är över 20 år sedan det hände.

Jag bröt ihop, blev väldigt ledsen och kränkt. Jag kan på sätt och vis förstå, på ett sätt, men har aldrig förstått på ett annat sätt.

Nåväl ett halvår senare slutade jag med buller och bång och startade min egen lilla kommunikationsfirma. Och jag har aldrig ångrat mig. Kanske på sätt och vis tacksam över att jag aldrig fick jobbet, för jag tänker på så oerhört mycket roligt och utvecklande liv jag haft sedan dess. Och det hände faktiskt ofta att jag tänkte "Their loss"!

Men det där med det så kallade "systerskapet" är det väl så där med, eller hur.
Och Madeleine Albrights ord klingar gott i mitt huvud, There is a special place in hell....

Så kom då den stora dagen då jag skulle få vara med under pressvisning av delar av övningen Aurora. Jag lovar - jag har räknat ner dagarna. Det är längesedan Sverige hade en försvarsövning av denna kaliber. Över 20 år sedan, så det är inte bara en försvarsjournalist som jag som är taggad. Många är vi i Sverige som verkligen välkomnat övningen.

Amerikanska och franska luftvärnsförband har kommit till Göteborg för att tillsammans med svenska förband öva värdlandsavtalet. Vad är då värdlandsavtalet. Avtalet innebär i korthet att Sverige lättare ska kunna stödja och ta emot stöd från Nato vid en kris eller ett krig i Sverige eller i närområdet. Det innebär också att det blir enklare för Sverige att stå som värdland för ömsesidigt överenskomna militära aktiviteter, Att få hit allt materiel, fordon av alla slag och missiler samt personal är inte en enkel sak. I Frankrike har man planerat för sitt deltagande i nästan ett år. Amerikanarna är vana vid övningar. Eller som en officer sa till mig: - Vi övar ju jämt.

Jag fick se det franska missilsystemet,motsvarande. Vi fick gå runt och prata med officerare. Korta briefingar och snabba handskakningar. Och så pratade jag givetvis med vår överbefälhavare Micael Bydén. Som alltid är lika tillmötesgående.

Men mitt i allt detta, när 30 journalister och fotografer ska slussas från en punkt till en annan tillsammans med kommunikationsdirektören och presschefen för Försvarsmakten,  då hamnar Daisy i nödens nöd. Riktig nöd alltså.
Ute på ett fält. Med bara en massa soldater med k-pistar överallt.

Men nöden har ingen lag, och flera var de som engagerade sig i mitt läge. En så kallad "baja-maja" syntes på minst 15 mils avstånd. Nä nu ljög jag, men kanske några 100 meter bort. Så eskorterades jag till den lilla toan av en tjusig hemvärnare som inte kunde låta bli att dra på smilbanden.

Jag bjuder på det. Tur att man är luttrad.

 

Det bästa jag kunde göra för min lite "skadade" hälsa är att åka till Göteborg. Visserligen jobbar jag, men se det gör jag ju inte riktigt 24/7 utan kan också njuta. Nu är det så har jag en förmåga att njuta av det mesta. Dessutom älskar jag mitt arbete - även om jag inte är så förtjust i min Chef.

Här i Göteborg bor jag sedan urminnes tider, på Hotell 11 ute på Eriksberg. Det är inget lyxhotell, absolut inte. Men den service och det välkomnande jag får, kan jämföras med det bästa av det bästa. Topp of the line alltså. Jag får alltid rum högt upp och med vidunderlig utsikt över inloppet till Göteborg. Och vatten det är en lisa för själen. Här sitter jag i ur och skur och ser båtarna passera. Och promenerar utmed kajen. Det kunde inte kommit lägligare.

Nu har militärövningen Aurora startat. Den varar i tre veckor och är den största Sverige haft på över 20 år. Nästan 20000 deltar och förutom Försvarsmakten är det flera myndigheter som samövar. Mycket bra och ÄNTLIGEN, säger jag som är en stor försvarsvän.

Idag ska jag bevaka delar av övningen och bara det är otroligt spännande och väldigt intressant. Jag kommer blogga mer om detta.

Tills vi hörs, ha en god onsdag, och stort tack för att ni läser min blogg.

Jag lider av insomnia. Det finns till och med en film med det namnet. Al Pacino spelar huvudrollen. Jag har alltså svårt för att somna om kvällarna. Något jag haft i många många år. När det började kan jag inte ens komma ihåg. Men någon gång under 1900-talet - stenåldern alltså. Och det är inte roligt kan jag garantera. Man vet att när man lägger sig ner på huvudkudden så ......somnar man helt enkelt inte. Jag har räknat miljarders får, druckit tonvis med varm mjölk, Tänkt och fokuserat på trevligheter och försökt med i princip allt. Insomningstabletter prövade jag ett tag, de var antingen värdelösa, eller fick mig att göra de mest märkvärdiga saker i ett dvaltillstånd. Alltså slutade jag med det. Lika ljuvligt skön som jag tycker sängen är på morgonen, lika djävlusk är den när det är dags att gå och lägga sig.

För några år sedan var jag med i en studie på Karolinska Sjukhuset för att försöka lära mig att sova. Det var kognitiv terapi och samtal, studier och tester av alla de slag. Ni anar inte. Allt vändes ut och in. Och fram och tillbaka. Och allt för att jag skulle kunna somna sött. Men nä - efter tre månader gav jag upp.

Fördelen är att jag är min egen Chef, och kan bestämma relativt mycket själv. Jag kan förlägga möten senare på dagen, men efter ibland helt sömnlösa nätter är man i alla fall inte så pigg när man ska vara tipp topp på en intervju, konferens eller presskonferens.

2004 kom det en vägg emellan. Den bara fanns där en dag. Eller rättare sagt, den kom inte från ovan, utan kom smygande. Jag chefade då för tre tidningar, var relativt nyskild, ny lägenhet och hade två barn i skolåldern. Mamma varannan vecka och karriärssugen mångtidsarbetare som älskade arbetet och livet samt ungkarlstjej. Det gick inte riktigt ihop. En morgon stod jag i badrummet och visste inte hur jag skulle använda tandborsten och tandkrämen. Jag .kraschade rejält, hamnade på sjukhuset och grät floder. Räddningen som egenföretagare var mina uppdragsgivare som var otroligt förstående. Mina goda vänner som stöttade och lyssnade, min exmake som hjälpte till med barnen och sist men inte minst en fantastisk psykoterapeut. Två månaders sjukskrivning och tid att pusta ut, reflektera och andas. En sådan gudagåva.

Numera är jag mycket medveten och lyssnar på mitt inre jag. Känner av när det blir för mycket i hjärnan. Och det har hjälpt mig i många stunder. Men sömnsvårigheterna har jag kvar. Men samtidigt jobbar jag allra bäst på eftermiddagar och kvällar. Är på topp då. Idéerna flödar och artiklarna författas. Så det finns faktiskt fördelar också. Som jag ser det.

Som nu till exempel då jag kan blogga klockan 01.00 när de flesta sussar sött i sina svala sängar.

Igår var det All time high här på bloggen. Det tackar jag stort för, och blir jätteglad och lite högfärdig. Men bara lite.
Förresten glömde jag att berätta om när den urtjusige ambulanssjukskötaren skulle hjälpa mig ur ambulansen väl komna till hospitalet. Då, alltså förstår ni, tar han min orangea stora handväska i handen och går iväg. Det var en syn som heter duga. Trots mina smärtor så skrattade jag högt. Och sa till honom att han klädde i den. - Jo jo, vänta bara Daisy. Du har ju samma färg i sjal. Och så tar han upp ett par orangea gummihandskar ur fickan. Jösses anamma som vi skrattade. Jag tror minsann jag blev frisk på kuppen. Kommer aldrig glömma.

Igår skrev jag ju om den där finaste av vänskapen. Den som gör att man känner sig unikast i världen. Om vänner som man ömsesidigt värnar, vördar och respekterar. Den är så oerhört vacker.

Idag kom ett blomsterbud - och återigen fick jag uppleva den där sanslösa finaste omtanken. Tårarna rinner av lycka och tacksamhet. Jag är verkligen en rik människa som har vänner som är bäst i världen.

Så kom det sig att jag fick åka ambulans till hospitalet igår. Det var en upplevelse i sig. Men det kommer vi till. Några dagars tryck och ont i bröstet gjorde att två ståtliga ambulanssköterskor traskade in i min lilla våning. Och de var så oerhört snälla att bara det kunde få en en blödig dame att börja gråta. Nåväl - jag var inte så dålig att jag behövde läggas på bår, utan sitta mittemot en av sköterskorna där bak. Vi konverserade lite lätt och han frågade om både ditt och datt. Men mitt i allt så orkade jag helt enkelt inte svara och fick så ont att han började rumstera med en massa attiraljer. Och sa mycket lugnt och sansat till sin kollega som körde bilen. - Hör du ta och stanna där det går. Vi ska ta ett EKG på Daisy.

Och mitt i vägen någonstans stannar ambulansen. Det är trångt inne i en ambulans, så sköterskan fick gå ut för att jag skulle kunna lägga mig ner. In kom chauffören och satte EKGt där det skulle. Allt skedde med öppnad dörr och jag hör en barnröst utanför. - Se mamma där ligger en tant som är sjuk. Tanten var alltså jag. Hm....

På St Görans sjukhus togs jag emot som en prinsessa och alla prover togs. Inget problem med mitt hjärta. Kanske stressrelaterat. Vilken personal, wow, fantastiska allihop. Lugna, engagerade, professionella och duktiga. Sånt gillar man ju. Vinster i välfärden är superbra om man gör ett riktigt bra jobb.

Och så till alla fantastiska goda vänner. Som på Facebook och via sms och annat skickat varma fina hälsningar. Så gör goda vänner. Så gör vänner som respekterar, värnar och vördar vänskap. På riktigt. Och jag är enormt tacksam för detta och ödmjuk och lycklig för att hjärtat är friskt och att jag har fina vänner.

Ni som följer mig vet att jag har ett minst sagt komplicerat förhållande till min Chef. Det ska vi kanske inte gå närmare in på en söndag som denna. Men Chefen, inte bara liknar mig, hon apar efter mig också. Och det mina kära, är inte alls roligt.

Och med det sagt, så lämnar vi det bakom oss - ni vet väl att jag är egen företagare. Just så.

En sak som jag spekulerat på, i omgångar, är det är med kvinnligt & manligt. Att vi är olika är bara ett understatement. Ibland tror jag inte ens vi är födda på samma planet. Vissa av det könet, som tror att de är guds gåva till kvinnan, tror nog att vi är födda inte bara på en annan planet utan att vi är korkade också.Nåväl nog om det.

En annan man som verkligen är från vettet är Nordkoreas store lille man. Kim Jong-Uns (inga jämförelser med övriga män på jordklotet) maktagerande känns onekligen både otäckt och alldeles förfärligt. Å andra sidan i det stora landet i väst sitter herr Trump, som i vissa lägen inte verkar ha alla hästar hemma. Jag hoppas verkligen att detta maktspel bara är ett maktspel och inte blir till en världskatastrof. Det är i dessa lägen som jag skulle önska att FN var just det som FN borde vara. Att ta tag i och medla på direkten. Och att ha den positionen att de kan göra det. Inte som nu, med flera diktaturländer i spetsen, som kritiserar det som passar dem. Den lama organisationen som den är idag kan inte göra något för världsfreden.

Nu har jag sagt mitt för idag, och önskar er alla en riktigt skön fortsättning på söndagen.

Skandal är bara förnamnet. Att inte vi svenskar reagerar mer kraftfullt när det gäller IT-skandalen och Transportstyrelsen är för mig en gåta. De skador som uppstått är så grava att man närmast kan jämföra det med spioners.

Att statsministern vetat mer är jag övertygad om. Flera i hans närmaste stab får bli syndabockar och man skyddar högsta hönset. Redan för några veckor sedan sa jag att här ligger många hundar begravda. Nu är jag övertygad om att det är en hel djurkyrkogård, som någon så klokt.

Att klaga på journalister och media är vanligt, jag kan ibland ha full förståelse för det. Men tack och lov för de seriöst grävande journalisterna som fortsätter gå till botten med detta.

Jag är övertygad om att fler huvuden kommer rulla . Vänta bara.