Det är höst. Ja det blir det ju alltid efter sommaren. Men av någon underlig anledning så kommer den alltid lika överraskande. Så var också häromdagen. Och när hösten kommer trillar vemodet in. Åtminstone för mig. Jag har skrivit om det förr, om hur jag blir låg alltmed att dagarna blir kortade och nätterna längre. När mörkret hälsar på.

 

Jag är ju en klok person!??! och vet att jag inte är ensam om detta. Och jag vet också att det inte är farligt. Det är mina rationella tankar. Men när det pågår som värst, när man knappt orkar stiga upp ur sängen på morgnarna, inte göra sig iordning, inte ens borsta tänderna, då tycker man väldigt synd om sig själv. När tyngden över bröstet är så påtaglig, fast så oförklarlig. När man är så trött i huvudet, när tårarna ligger lätt tillhands och man blir arg av minsta lilla. När man helt enkelt bara ligger i sängen med täcket över huvudet. Då är det föga tröst att det är massor av oss nordbor som lider av samma sak. Ingen tröst alls, helt enkelt.

 

Oh så viktig medicinen är. Livsviktig. Jag äter serotoninhöjande läkemedel sedan många år och då jag är magsäcksopererad även flera sorter extra tillskott. Allt man ska. Men det är knappast att de hjälper under dessa värsta dagar och nätter. Det jag försöker göra då, är att ta medikamenterna lite tidigare på dagen, gärna tidig tidig morgon. Det kan hjälpa en del.

 

Så när det vänder och man känner att man orkar lite mer, man går upp och man BORSTAR tänderna. Då är det som om lyckan kommer in och all världens möjligheter öppnar sig. Lite pö om pö får man allt ta det. Men den minsta förändring och förbättring är så välkommen så.

Jag bor fantastiskt. I stan, fast ändå i skogen och med promenadavstånd till city. Bortom kröken på något sätt. Där har jag bott i 16 år och älskat varenda dag i min lilla våning. Trots det har jag så önskat mig en balkong. Har sagt till mig själv, att ska jag flytta så blir det till en våning med balkong. Pratat om det där så mycket att mina närstående säkerligen har tröttnat för längesedan. I vårt lilla hus, har vi en så kallad piskbalkong, som stått obrukad under alla år. Den finns där men ändå inte. Vem sjutton piskar mattor nuförtiden????? Jag har sneglat på den, varje dag, den finns en halvtrappa upp från mig. Och jag har drömt mig bort, tänk om jag kunde inreda den, sitta där på morgonarna och dricka kaffe och bara vara. Men jag har bara tänkt. Tills en dag för några veckor sedan. 

 

Då började jag sakteligen pimpa den, tog ut bord och stol och några pelargoner. Köpte kuddar och matta. Och så skrev jag ett meddelande till mina grannar. Att de alla var välkomna att sitta och njuta på vår nya lilla balkong. 

Det gjorde susen. Nu har "jag" balkong, jag tar koppen och pressokannan med mig, boken och smörgåsen också, och bara är där. Som jag njuter. Ibland får jag sällskap av min grannfru eller granntjej. Då pratar vi om allt mellan himmel och jord och ingenting. Och kaffar tillsammans.

 

Tänk vad kärlek till en balkong kan göra med livet.