Jag har alltid gillat att promenera. Redan som barn. Min mamma och jag tog kvällspromenader ner mot Ribersborg i Malmö. Det bästa vi visste var när det blivit lite mörkare och vi kunde "kikke ind" hos folk. En hemlighet vi delade hon och jag. När jag en höst i slutet av 70-talet bodde i Paris lärde jag mig den nya staden genom att just promenera. Gata upp och gata ner.

I flera år gick jag Djurgården runt varannan dag. Det blev ett sätt för mig att kontemplera, begrunda, spikulera och hämta kraft. Då hade jag tre chefredaktörsuppdrag och det säger sig självt att andas ut behövde jag mer än vad jag dessvärre gjorde.

Av någon underlig anledning tog promeneradet slut för några år sedan. Varför vet jag inte. Men jag har saknat dem, men det har inte hjälpt.

Nu när hösten tagit sin makt över Stockholm och löven är som vackrast och dofterna som godast känner jag promenadsuget. Och en av mina goda väninnor smittade av sig häromdagen så till den milda grad att jag vandrade ut. Och det är så vidunderligt. Jag promenerar genom Lill-Jans skogen och känner dofterna och insuper alla intryck. Och tänkar på min kära bortgångna väninna som på något sätt sitter på min axel. Det är många tankar som snurrar i  huvudet. Allt från ilska att hon dog till glädjen över alla tokiga saker vi gjort tillsammans. Tårarna faller ner till marken och det är så enormt skönt att ha förmågan att gråta.

Jag älskar när träpinnarna bryts under min fot, och när det doftar fuktig höst. När solen är som krispigast och lyser lågt genom trädkvistarna. Då mår jag oändligt gott i själ och hjärta.