Igår hade kärringen ( det är jag det) nästan bara lånta fjädrar på mig. För er som inte vet vad det betyder - så menar jag alltså inte att jag gick omkring med fjäderboor och sådant! Nej nej  - jag hade helt enkelt dressat mig i ett par skinnbyxor som jag fått av dottern och en paletå som jag också fått av dottern. Nu kan man ju tycka att borde det inte vara tvärtom - att dottern går medf mina saker. Men hon tycker väl att det växer mossa på en del av mima ting! Och jag vill ju hotta upp kärringen - förstår ni.

 

I alla fall, så tyckte jag att jag var så otroligt cool när jag gick där på Birger Jarlsgatan. Till saken hör att jag glömt att lunch, det händer faktiskt rätt ofta. Eller ibland så blir det ingen lunch, för jag somnar vid den tiden andra går upp, och när jag då vaknar har både frukost och lunch passerat. Nåväl, så jag köpte mig en macka på 7/11. Promenerade gatan fram för att träffa vänner på Bank Hotell. Alltså jag som var så COOL. Jo jo, när man kommer in på Bank, och ser sig själv i en spegel, så hade jag minsann hela överkroppen fulll med vackra smulor. Så coolt. 

 

Tur var det väl att de borstades bort innan mina urtjusiga vänner kom in. Där syntes inga smulor kan jag förtälja. Men med eller utan smulor så hade vi en helt hysteriskt rolig kväll. Där satt vi i 2,5 timmar och pratade om allt mellan himmel och jord. Faktiskt både lågt, högt, sentimentalt, roligt, ekivokt, känsligt men fram för allt - sanslöst härligt. Det är sådana kvällar man lägger i minnekorgen och plockar fram lite då och då och så kan man bli så där härligt varm i själen.

 

Lyssnade på ett inlägg på Instastory som  Frida Kummelfeldt lagt upp. Om det här med att kalla sig för bodypositive eller på ren skånska - kroppspositiv. Hon är en särdeles klok kvinna - hon menar att kroppspositiv kan väl alla vara. Inte bara överviktiga. Man kan vara lång kort underviktigt överviktig eller vad som, men med  kroppspositiv menas väl att man gillar och trivs i sin kropp. Eller hur? Så borde det väl vara. Gillar också att hon är rak och läcker och liberal feminist. Me like. 

 

Nä hör ni kära läsare, nu ska jag försöka sova några timmar. För trots att klockan nu är 7.41 så har jag inte somnat än. SÅ det där med frukost och lunch, blir väl en kombo senare idag.

 

Ha en fin fredag och tack för att du läste mina rader.

Ja, inte riktigt 100 år sedan, men i alla fall ett år sedan. Som nästan känns som 100. Nåväl, det är lika bra att sätta igång...

 

Jag kan inte sova! Det tillhör visserligen inte ovanligheterna i mitt liv, men då jag slutat med Facebook och känner att jag inte kan skriva av mig om de viktiga tingen i mitt liv?!?!?!?, så måste jag ju blogga istället. Håller du med? 

Att ha slutat med Facebook har visserligen hänt lite då och då i mitt liv. När jag fått för mycket, eller rättare sagt, när jag läst för mycket "skit" helt enkelt. Då jag är lite masoschistiskt lagd och dras till vänners trådar och läser antisemitiska, korkade, rasistiska, homofoba eller något annat vidrigt bland kommentarer, då loggar jag ut. Denna gången har jag inte bara loggat ut, jag har helt enkelt lagt ner min profil och finns ej där. Så är det med det. Och jag måste säga att efter dryga veckan så känns det faktiskt helt ok. Jag ska vara ärlig att säga, att jag saknar att läsa om vad som händer kring min Facebook-vänner, det gör jag. För där inne är man i ett slags cybergemenskap och här utanför är man - just det ute. Men det klarar jag mig utan faktiskt. Åtminstone nu!

 

Nå vad har hänt sedan senast. På ett år händer det en hel del, men jag går inte in på detaljer. Ingen är väl intresserad av det. Mest har jag jobbat, vilat, slappat, jobbat, ätit, druckit, promenerat, kaffat med vänner, umgåtts med min familj och ätit och druckit igen. Så som de flesta människor på vår jord. 

Det senaste året har jag ägnat väldigt mycket tid åt att vara orolig över den värld världen har blivit. Den har inte utvecklats så som jag önskat, eller som jag faktiskt i min kanske något naiva inställning - eller säg positiva inställning till livet - hade önskat. Men det ska jag inte tynga er med. Trots allt är jag en positiv människa, men dock med en realistisk syn och med mina ben i den skånska myllan. Fast att jag sedan utminnes tider - läs snart 40 år - bott och verkat i Stockholm.

 

Jag har varit med hund i 10 dagar, en liten  Lisa, en blandras Griffon-Chi Tzu. Alltså så underbart det var. Hade faktiskt inte i min vildaste fantasi kunnat tro att det var så roligt och oerhört kärvänligt att ha hund. Lisa var som jag. När vi äntligen somnade så sov vi länge. Gick sedan på långa härliga höstpromenader tillsammans, pratade med folk i parken, skogen och på stan. Och sedan satt vi i soffan och gosade och pratade. Eller rättare sagt, jag pratade och Lisa tittade på mig som om jag kom från Mars. Men nu har jag bestämt mig för att skaffa hund. Jag vill inte gärna ha en valp, utan en hund som har några år på nacken! Jag återkommer om hur det blir. Kul ska det bli.

 

Första januari börjar jag med ett nytt stort uppdrag, som chefredaktör för den fina tidningen Menorah. Det är den ideella opolitiska organisationen Förenade Israelinsamlingens tidskrift. Jag är så otroligt stolt och smickrad av att de hörde av sig till mig för några månader sedan. En helt ny bransch för mig, ska bli spännande och utvecklande. Tänk ändå, kärringen är ju 62 år! Inte illa, minsann. 

 

Nåväl, nu känner jag hur ögonlocken börjar vilja sova, Hoppas kan man ju. 

Tack för att du läste mina rader! 

Det här var ju kul, att blogga igen alltså.

Godnatt!