förtjust i märkliga ting
tre kloka män
stockholms skärgård
Hos försvarsministern
Jag bloggar från Nordisk Konferens - Folk & Försvar
tiden.
Förr i mitt tidigare liv kunde jag bli helt vansinnig. skogstokig, se rött. Minns en gång när jag stod på Stockholms Central och inväntade en kollega. Det var inget ovanligt, hon kom alltid för sent. ALLTID! Jag hade vant mig eftersom jag själv alltid kommer i tid, eller till och med före utsatt tid. Sån är jag nämligen. Där stor jag och sekunderna gick över till minuter. Och det började kännas i mina magnerver. Så här i efterhand kan man ju grubbla över varför det kändes i mina nerver när det borde kännas i hennes!?!?! På den tiden fanns inga mobiltelefoner att sms:a eller ringa och hetsa med. Irritationen växta och jag höll på att gå upp i limningen. Några minuter innan tåget skulle gå satte jag mig tryggt på min plats. Och innerst inne tänkte jag - lika gott åt henne. Men se det skulle jag nog inte ha tänkt. I Gävle kom en annan kollega och hämtade mig med orden: - Nu ska vi vänta här i Gävle några timmar för vår kollega är försenad och kommer med nästa tåg.
Det har jag lärt mig nu, att inte bli arg eller irriterad på dem som är försenade för det går bara utöver mig själv. Inte över dem som kommer försent och är STORA tidsoptimister. Numera sitter jag där på caféstolen och väntar, ungefär som tjuren Ferdinand satt under korkeken och luktade på blommorna. Jag beställer kaffe och dricker medan jag väntar. Och mina vänner eller kollegor de kommer när de kommer.
112!
För några år sedan var jag med min käraste dotter och shoppade. Det är ingen ovanlig situation i vår familj. Vi ÄLSKAR ATT SHOPPA! Men nu var det så att jag var i desperat behov av ett par svarta jeans. Och det är inte det lättaste när man drar storlek större. Samtidigt vill jag att de ska vara snygga, läckra, tuffa och gärna tighta. Jo så är det. För fastän att man är kurvig, mullig, tjock (kärt barn har många namn) så ser man inte smalare ut för att det hänger på en. Eller hur?!?!
Nåväl där står vi i affären, och jag hatar att prova. vem fasiken vill se på den där blekfisiga damen med stor ändanom! Inte jag i alla fall och inte i en urtråkig provhytt i storlek XS!!!! Så jag tar ett par 44:or i ren optimism och ska precis betala dem när min käraste vältaliga dotter Högt säger: - Mamma glöm nu inte att ta med dig mobilen ner på golvet när du ligger där och försöker ringa SOS för att få hjälp att komma upp när du äntligen fått på dig jeansen.
Expediten brast ut i ett STORGARV och varenda gång jag kommer in i affären skrattar hon STORT när hon ser mig. Jag bjuder på den. Så givmild är jag!
PS: Jeansen fick jag av någon anledning lämna tillbaka. DS
rör inte.
Hur många gånger har jag inte sagt det till mina barn när de var små. När vi var i affärer eller hemma hos gäster. - RÖR INTE! Titta, men inte RÖRA! Och det har aldrig varit något problem. Jag tror eller kan inte påminna mig att någon av mina två arvingar någonsin rört något de inte borde röra. Eller haft sönder något. Inte ens hemma. -SPILL inte, har jag också sagt ett otal gånger. Och vem är det som spiller - jo - JAG SJÄLV. På min blus eller topp vid min vackra barm kan man för det mesta se vad jag konsumerat den senaste timmen. Allt ifrån köttfärs med spagetti till glass med hjortronsylt!
Nu var det så att jag "turnerade" förra veckan i vårt vackra land. I södra Sverige kuskade jag runt. Då passar jag på att shoppa lite också! Så mår jag så gott i min shoppingsjäl. På H&M i Kalmar såg jag ett så läckert halsband som jag tänkte - det måste jag bara prova. Och det gjorde jag, det var bara det att jag tog på det utanför min kappa och sjal, så när jag skulle ta av det så - just det. Gick det i TUSEN bitar. Pärlorna trillade iväg långt bort på golvet och jag fick gå där och skämmas och plocka upp. Skaka kappan och lite annat för att smyckesstenarna skulle hitta ut från alla skrymslen i min kropp. Alltså fy för sören, som jag skämdes. Fast å andra sidan är det skönt att vara 50 plus i en sådan situation.
Men nästa gång ska jag säga till mig själv - Daisy se men inte röra!
morgenmad.
Morgenmad det är frukost på danska. Och frukost på danska är lunch. Förstår ni. Bra! Jag älskar frukost alltså morgenmad. Gott kaffe med mjölk och socker, färska frallor, eller rundstykker, dejligt wienerbröd, smör gärna det danska Lurpak eller svenska Bregott. Någon god ost och så lite marmelad på det. En god äggstanning säger jag inte heller nej till eller ett gott blödkogt ägg. Mums. Och så en tidning - Svenska Dagbladet hemma och Berlingske Tidende i Köbenhavn. Så är morgonen räddad.
Om det nu inte varit så att jag inte KAN äta frukost. Alltså morgenmad. Det går helt enkelt inte. Inte sedan 10 år tillbaka. Då jag gjorde en magsäcksoperation (gastric banding). Slut på frukostätandet. Men KAFFET och tidningen går bra. Jättebra. Och tur är väl det.
Så alla de där morgnarna när man är ledig eller när man är ute på resa och kan äta hotellfrukost de existerar inte för mig. Åtminstonde inte i samma tappning som för er andra. Hur kul är det att sitta med 100 andra hotellgäster och dricka kaffe och höra porslinet slamra och dofta det rostade brödet. Nä då blir det en kopp kaffe på rummet istället. Och det är inte så tossigt det heller.
Eftersom jag tillhör de 25 procenten svenskar som har svårt att somna och sova på nätterna så kan jag ligga där i min säng och drömma om en god kopp kaffe. I flera timmar. Och att Svenskan ska trilla in genom brevlådan. Det saftar sig i munnen på mig och jag blir alldeles lyrisk. Vid femtiden brukar tidningsbudet springa upp för trappan och jag står redan på plats vid inkastet för att ta tidningen i handen. Så blir det kaffe med mjölk och socker med Svenskan till det. Och det käraste vänner är livskvalitet. Lika bra som den läckraste frukost/morgenmad som helst.
glöm inte kaffetåren.
Det har blivit populärt i vårt vackra land att kaffa - alltså att dricka kaffe på café. Det är trevligt tycker jag. Och något som jag gjort länge och väl i många år. Nu kaffas det på längden och på bredden och på konditorier, caféer, hotell, barer, restauranter, varuhus, bensinmackar och på väg någonstans. Och man får betala för den lilla koppen vill jag lova! Men ok, ska det nu vara DYRT ska det smaka gott också! Att betala kronor 38 för en latte som inte smakar annat än "som när man räcker ut tungan när det regnar" är hutlöst. Men det är kanske stolen, utsikten, platsen man betalar för.
Min bortgångna vackra kloka skånska saknade väninna och jag vi kaffade rejält. Det vill säga vi satt länge och väl och njöt av vår kopp. Men vi visste ju lika väl som alla andra att det nog inte bara var kaffet vi var ute efter. Utan pratstunden. den är MINST lika viktig om inte VIKTIGARE än kaffet.
Nu i dessa sociala mediers tidevarv så får vi inte glömma bort kaffetårens betydelse. Som gör gott för lekamen och själen. Utan kaffet stannar Sverige, så bevara den sociala kaffestunden.
dronning daisy.
I min danska innersta själ så är jag en STOR beundrarinna av dronning Margerethe. Och jag är en STOLT dansk rojalist. Dronningen är intelligent, snabb, smart, påläst och rapp. Inte rädd för att synas varken med en cigarett eller ett glas whisky i handen. Jantelagen existerar inte i hennes värld. Hon är så signifikativ med Danmark och danskheten. Även om det hänt en hel del sedan jag själv bodde där 1978. Hon har glimten i ögat och vågar säga ifrån. Att hon dessutom är konstnär gör ju inte saken sämre.
Numera är jag närmast republikan när det gäller svenska kungahuset, men rojalist när det gäller det danska. I Danmark är man modern utan att assimilera sig till folket. Man har acklimatiserat sig! Och det är stor skillnad. I Sverige har vi fått det kungahus vi förtjänar, närmast fjantiga, som varken våga säga bu eller bä. Inte sticka ut för mycket och inte vara för annorlunda samtidigt som de ändå är det! ORKA (som mina ungdomar brukar säga)!
Lenge leve DRONNINGEN!
snabbmat
Att jag inte är någon Paul Bocuse i köket kanske ni redan vet vid det här laget. Inte ens någon Tina eller Per Morberg. Men en Daisy, kan man säga. Mina arvingar brukar säga att jag är bäst på grytor. Och med det menar de absolut inte världsbäst - nej nej. De menar i jämförelse med annat jag lagar. Förstår ni?!?!?!
Men nu är det så att jag tycker det är rätt roligt att stå där i grytorna och tillaga en gryta, eller en stek eller en soppa. När jag vet att mina ungdomar ska äta middag hos mig. Och då pratar jag med mig själv och låtsas att jag är i tv:n. Jo ni läser rätt. Jag tror att jag är Tina, Per Morberg eller varför inte Nigella! Svänger med sleven, ler stort med mina inbillade vackra vita tänder och pratar om mina ingredienser såsom om de var självodlade i min lilla köksträdgård (som inte finns)!
När jag står där vid spisen så njuter jag stort över att jag tycker mig vara en riktig matmamma. Och jag lever mig in i rollen. Med emfas. Då dukar jag vackert och gör mig till. Så sätter sig mina arvingar till bords och min mammaådra växer sig stolt. Så väntar jag på att höra något typ: - Oh mamma, så gott det här är. Eller, - det smakar urgott.
Men, det hörs inte speciellt mycket. Förr kunde sonen fälla kommentaren: - Det blir en 4:a av 10 möjliga!
Nåväl, efter 10 minuter är maten uppäten. Inte mycket finns kvar varken i grytan eller på tallrikarna. Middagen som tog några timmar att tillaga finns nu efter några minuter väl bevarad i arvingarnas magar.
Och jag undrar: Är det detta som kallas för snabbmat?
