Imorse sov jag till klokan 10.30. Utsövd och glad. Fast glad är jag ju nästan alltid, men inte utsövd. Visserligen så vaknade jag vid fyra snåret av att mina altankompisar höll ett väldans liv. Stängde dörren så de fick fortsätta sin fest. Måsarna alltså! Och jag sov vidare. 

Undrar om det är Göteborgsluften som gör mig väl. Jag sitter på altanen med Älvutsikt med min dator, kaffe, mobil, almanacka, block och jag författar. När jag vill se "folk" så tar jag hissen ner till kajen och promenerar och tar en kaffe på piren. Kan man ha det bättre undrar jag?

lite sol också här i Göteborg. Inte bara skriver och författar alltså. Men man kan faktiskt göra både och. På min altan har jag suttit med dator, kaffe och både glot, jobbat, solat och njutit. Det handlar om simultankapacitet. 

På tal om det, så undrar jag hur det står till med den ibland. Alltså simultankapaciteten. Jag kan till exempel inte prata i mobilen och gå samtidigt. Det är SANT. När det ringer stannar jag. Och där står jag på samma plats, så länge samtalet varar. 
Måste vara mina manliga hormoner som spökar=)!

Ibland undrar jag om det är första april varje dag. Idag var det dags igen. Att vi eventuellt ska införa en fettskatt.


För det första blir jag urbota förbannad av att man kallar överviktiga människor för FETA! VI är överviktiga och inget annat. Och även om jag idag är lättare, så är jag en så kallad "nykter överviktig". Men inte nykter fet!

Jag fattar inte att det gått ett halvt år sedan jag började mitt andra nya liv. Makalöst. Och det är ju något som måste firas. Jag är en sådan person som firar ALLT SOM FIRAS KAN!

Så idag när jag befinner mig i Göteborg för att jobba och författa så firade jag med ett inköp av kjol och topp i storlekar 40 resp 42. En helt underbar känsla.

Satte klockan på tio över sex. Först tänkte jag  -  det är väl ingen idé att gå och lägga sig. Men det gjorde jag  - gick och lade mig. Somna kunde jag inte. Utan jag löste världsproblem, som till exempel hur många par skor jag skulle ha med mig på min lilla resa. Och hur många väskor. Undrade om jag kanske skulle räkna skor istället för får, kanske somnat då?!?!?!?!

När klockan så var fyra då gav jag upp och började städa kökslådorna.Konstig tid att göra sådana ting, men då jag aldrig gör det annars, så får man ju säga att det var ett bra initiativ. Och så kom Svenskan inflygandes genom brevlådan. Vilken lycka. Sedan gjorde jag något oerhört korkat. Gick och lade mig igen och fick en timmes sömn. Då säger det sig själv att man är ännu tröttare när man vaknar.

Så gav jag mig iväg till Centralen och upptäcker till min stora förvåning att staden är full av morgontidiga människor på väg till sina arbeten, Klockan sju på morgonen. Då brukar jag ligga i min säng och sova sött. Det blev en STOR chock för mig. Har nästan inte hämtat mig än........

Om våren har jag skrivit massor. Och om att det är min favoritårstid. Jag fullkomligt blommar ut under denna tid. Men det finns en sak, ett endaste aber med denna säsong. Och det är de fisvita benen. När man blir tvungen att visa upp dem och dela med sig av dessa så till den milda grad fula bleka småknottriga tingester. Och två är de också????

Inte nog med att man ska avkläda dem de blir så synliga. För alla. Så nu idag tänker jag inte visa upp dem utan bekläda dem med antingen ett par strumpor eller ett par byxor. Kanske imorgon, eller i övermorgon....

eller kanske inte. Klockan var 12.14 alltså mitt på dagen. Den 23 april för 18 år sedan. Då föddes min yngsta arvinge. Hon kom ut som ett yrväder, med massor med svart hår. En jättekalufs, med de vackraste av ögon. Hon var helt bedårande söt. Och hon doftade som den bästa av parfymer. Lilla söta goa, vår dotter. 

Idag fyller hon myndig och det är helt fantastiskt roligt. Hon är en mogen ung tjej som står fast på marken. Och nu är dörrarna än mer öppna för henne. 

Firamdet började redan imorse. Med sedvanlig kaffe på sängen, ägg-och avocadosallad, matza (det judiska påskbrödet) och så ett STORT påskägg med diverse småpresenter. Huvudpresenterna har hon redan fått.

Sen blev det rosévin på Strandbryggan med övriga familjen och härliga vänner och kompisar. I strålande sommarsol. På Strandbryggan höjde pappa, jag och min bästaste väninna medelåldern med ett antal år, men det gjorde vi så gärna. Vi bjuder på det, sa vi!

Nu har hon gett sig ut i Stockholmsvimlet. Efter att ha fixat och donat och gjort sig ännu vackrare. Nu börjar "vuxen"-livet. Och du är beredd min käraste av alla söta. 

När jag var yngre så var långfredagen precis så som den låter. Lååååååång. På den tiden?!?! var allting stängt. Inte ens en Ica- eller Konsumaffär var öppen. Det fanns inte en chans att inhandla mjölk och den hade tagit slut hemma. Tyst och tomt var det på gatorna och så till den milda grad trist. TRIST!

När jag uppmärksammar detta för mina ättelägg så tittar de på mig som om jag kom ifrån Mars eller var född på 1700-talet. Och jag är varken född på 1700-talet eller på Mars. Däremot född i Malmö 1957. Jo det är rätt längesedan, men ändå! 

Jag hatade långfredagen och kan fortfarande komma ihåg känslan när jag vaknade på morgonen. Blä, hua, botten!

Nu är det rätt annorlunda. Och snart tar jag mig ner till byn för att kaffa på något av uteställena. Det är bara att välja och vraka! Alla är öppna! 

För några veckor sedan var Lill-Jans skogen täckt av vit snö. Nu är den vit av vitsippor. Det är så vidunderligt vackert. Och utanför mina fönster är det också helvitt. Tänk att man blir så glad i hela kroppen. Jag ÄLSKAR våren. Det är den absoluta årstiden. Och jag är säkerligen inte ensam.

Men jag vet också att det finns de som tycker våren ställer så oerhört många krav. Ljuset, planeringarna, utevarandet med mera. Och det gör en del lågmälda. Jag förstår dem. Och jag lider med er som känner så.

Själv mår jag som sämst i november. Då det är mörkt som mörkaste mörkt. Men som sagt nu är det APRIL och ljuvligt!

För några år sedan hämtade jag ett par nya glasögon! Jag var så enormt lycklig över dem - superläckra moderna trendiga. Jag hade köpt dem på Ringen på Södermalm. Det var skärtorsdag och solen sken! Och jag var EUFORISK!

Jag resonerade så här. Jag vill att alla ska se mig i mina nya läckra glasögon, så jag tar bussen hem. Nummer 4 som går genom hela stan. Då får verkligen alla sin beskärda del av brillorna. Tunnelbanan går alldeles för snabbt!

Satte mig i mitten av bussen - strategiskt. Och började min färd mot hybris. Massor med stockholmare var på väg hem denna härliga halvdagsjobbdag! Och alla log och tittade på mig. ALLA! Jesses jag blev mer och mer övertygad om att jag hade valt rätt glasögon. Och jag var extremt lycklig.

Häromdagen träffade jag en mycket kär väninna. Vi pratade om allt som vi väninnor gör. Ni vet viktiga ting som skor och kläder om gemensamma vänner om krig och elände om diktatorer och diktaturer och om kläder och skor igen. 

Hon hade inhandlat en vacker festklänning för ett stort antal riksdaler. Men samtidigt var hon så enormt lycklig över att ha hitta just den klänningen med STORT K. - Och du förstår Daisy. Jag hade sett en som kostade enorma pengar så när jag fann denna så kände jag att jag sparat många tusenlappar.

Min sötaste bästaste syster Lotta. Hon är sjuksköterska på Obescitasmottagningen på Danderyds Sjukhus och det hon inte vet om övervikt och överviktsoperationer är inte värt att veta. Hon har arbetat i många år på avdelningen och jag har den STORA FÖRMÅNEN att vara hennes patient. 

Redan från första stund "klickade" det och det är så enkelt att prata med henne. Eller lyfta på luren och ringa och ställa de mest korkade frågor. Alla de frågor som man har efter en operation. Och hon ställer ALLTID upp! Kompetent, glad, snäll och med bra konkreta svar. Kan hon inte svara direkt, tar hon reda på fakta och ringer ALLTID tillbaka.

HON ÄR BÄSTASTE SYSTER LOTTA!

helt underbart har det varit nu i flera dagar. Det är så fantastiskt med solen och våren att jag vill stanna tiden och konservera den. Hela stan blir som förbytt. Vackra leenden möts man av och uteserveringarna är fulla med människor som vill både bli kollade och glo själva. Precis som jag! LJUVLIGA våren är så välkommen!

Här visar jag en bild från idag! Och en bild från i Somras - lite skillnad?!?!?!

I mitt föräldrarhem i Malmö firade vi shabbatkvällarna tillsammans med morfar Elias. Shabbat inleds på fredag när solen gått ned. Då går de som vill först i synagogan och samlas sedan hemma hos familj och vänner och äter en god shabbatmåltid. Gärna bestående av hönssoppa, stekt kyckling, potatis och sallad. Sedan finns det lika många variationer på måltiden som det finns judar på jorden. Så äter man och pratar och sjunger några shabbatsånger. En trevlig sammankomst helt enkelt.

Men jag kan fortfarande komma ihåg hur gott det doftade hemma på Erikstorpsgatan och det långt ner i trappuppgången. Av nybakade challabröd och hönssoppa. Det är så det vattnas i munnen på mig när jag tänker på det. Nostalgi och tradition.

Usch jag känner att det är bekännelsens dag! Idag fredagen den 15 april när solen lyser så fint så tänkte jag erkänna en sak. Här på min blogg. Häromdagen inhandlade jag livsmedel och lite mat. Var så otroligt sugen på en god bit ost. I ostdisken fick jag smaka Gruyere som är en av mina favoritsostar! Mmm smakade vidunderligt. Bad att få en liten bit till mig själv. Tittade på prislappen och såg att den kostade 65 riksdaler. Oj, det var lite saftigt men gjort är gjort tänkte jag.

Så plockade jag lite mer saker och lade ner i vagnen. Väl framme vid kassan fick jag ångest över min dyra lilla ostbit. Och tittade mig snabbt omkring. Och just precis då i den sekunden skyndade jag mig att lägga Gruyeren bland Läkerolaskarna. Snabbt som attan.

Nu har jag erkänt detta lilla brott och mår bra av det. Men å andra sidan tänker jag på den lilla ostabiten. Hur mår den egentligen????

Solen lyser så fint idag. Och då blir man glad, euforisk, snäll, vacker?!?!, söt?!?!?!, behaglig, tillmötesgående, rolig, fnittrig, smart?!?!, intellektuell?!?! och det bästa av allt en hejare på att adjektivisera!

NJUT!

Första maj var en viktig datum när jag var ung. Inte för att jag gick ut på stan och demonstrerade och skrek "Stoppa det och fixa det". Nä nä nä. Det var DAGEN med STORT D, då jag slängde strumporna. Just det. En befrielsedag av stora mått. Boende i Skåne så brukade det vara rätt så skön temperatur. 

När jag sedan flyttade norröver så sköt jag fram befrielsedatumet. Till 15 maj. Men igår orkade jag helt enkelt inte längre vänta, så av åkte sockarna och foten fick glida ner i ett par ballerinor utan en massa hinder. Vilken lycka!

Att det sedan var kallt om fötterna, det är en helt annan sak! Eller hur?

Var med i ett inslag i ABC-nyheterna ikväll. Är nöjd med min insats och skrattar gott nu när jag ser mig själv gå omkring bland fiskar, ostar och annat gott i Östermalmshallen!

"Vem är Svensson" heter en nyutkommen bok av Colette van Luik. Jag fick den dedicerad idag. Underbart. Längst bak i boken finns en test - om man är en riktig Svensson. Jag har inte gjort det än?!?!!?!


Har spekulerat kring det där med son-namn. Det är rätt få i Sverige som idag har kvar sina fina sonnamn. Svensson, Andersson, Pettersson och Nilsson har blivit Sveryd, Andanom, Pettfält och Nilstjärna. Själv har jag funderat på att ta mig namnet Israeldotter, då min pappa hette Israel i förnamn. 

Saken är ju den att jag inte kan heta Israelsson eftersom jag faktiskt är kvinna. Eller hur?!?

Igår fick jag höra att det är tur att jag finns. Vet ni varför - jo för utan mig hade Stockholms caféer gått i konkurs.

Sixten Herrgård gav på 80-talet AIDS ett ansikte. Han var väl den förste svensk som gick ut och berättade om sin sjukdom, som han också senare så tragiskt dog av.

Häromdagen tänkte jag att jag kanske har gett överviktsoperationer ett ansikte. Och om jag nu kan sprida något positivt och förmedla en informativ bild av operationerna så gärna för mig. Det är det som är meningen. 

Imorgon är det dags igen. ABC-nyheterna (lokal tv-stationen inom SVT) intervjuar mig på förmiddagen och programmet visas klockan 19.15. Om ni inte kan se det då, så gå in på SVTplay senare under kvällen. Då har det förhoppningsvis kommit upp.

Så nu tar jag fram autografblocket igen. Tyvärr har det var lite skralt med autografskrivandet och folkets hyllningar, men det blir nog helt annorlunda efter morgondagens program. Eller......

Häromdagen hände något väldigt ovanligt. För mig i alla fall. Jag blev riktigt riktigt ledsen. Blev "påhoppad" av en person! Om vad och vem tänker jag inte gå in på här. Men jag fick en ordentlig avhylning helt enkelt. En ganska STOR sådan. Först försökte jag vara saklig men då avhylningen och påhoppet avslutades med att jag fick en rygg vänd mot mig, då kom tårarna. Jesses, de rann långt ner på kinderna för att droppa vidare ner på koftan. Syndaflod nästan.

Vad jag då fick uppleva var ett stöd och en vänlighet som var helt otrolig. Nästan så jag grät ännu mer av den enorma vänskap som förmedlades. Fina ord, klappar på kinden, kramar, en axel att luta sig mot och öron som lyssnade. Och det värmer så gott i min själ kan ni tro. Och gör mig enormt lycklig och glad!

Behövde en ny klänning för en middag! Jag ville vägra den lilla svarta. Så gick jag runt på en liten dressrunda, men inte hittade jag något. Precis när man behöver då finner man inget. Vilket dilemma!!!!

Men så efter några timmar så hängde den där. Klänningen med STORT K! I off-white spets. Fast den hade ingen snygg framsida, däremot en läckrare baksida. Förstår ni! Jo så här. Jag vände den fram och tillbaka. Inte ut och in. Och med baken fram - eller vänta nu. Men baksidan fram och framsidan bak blev den elegant, tjusig och läcker. Och så med ett svart sidenband virad rung midjan med en stor rosett mitt fram.

Och vet ni vad det bästa var? Jo att två unga söta bedårande vackra smarta läckra tjejer komplimerade den. Då blev jag själaglad. Så till den milda grad att jag måste blogga om det!

Klänningen inköptes på Gina Tricot för 179 riksdaler! Så det så! Fast som en av tjejerna sa, den kunde lika gärna varit en Valentino. Och då blev jag extra högfärdig.

Jag inte bara spekulerar jag diskuterar också. Jo så är det. Är rätt kaxig om jag ska vara ärlig. Det har jag inte alltid varit, men jag är en människa som mer än gärna säger ifrån. Kan inte hålla tyst. I mitt gamla liv, när jag var anställd óch hade både kollegor, arbetskamrater och chefer så stod jag alltid på barrikaderna. Sade ifrån om jag tyckte något var tossigt. Eller om någon blev illa behandlad. Inte så populärt hos cheferna och inte heller hos kollegorna, trots att jag faktiskt tog deras parti. Men jag tar för stor plats helt enkelt. Och jobbar man med kvinnor blir man inte populär om man sticket ut för mycket.

Vi är inte så bra på att stödja varandra vi kvinnor. Och jag undrar varför. Vi gillar inte att någon annan kvinna sticker ut hakan och hörs för mycket. Vi tycker heller inte om när andra kvinnor hörs och syns för mycket. Och vi gillar definitivt inte när andra kvinnor kommer upp sig. Nu undrar jag VARFÖR? Varför kan vi inte glädjas åt andra kvinnors framgångar? Är det den avundsjuka taggen som hugger till? Världen hade varit så mycket trevliga och behagligare om vi lärt oss att stödja varandra och glädjas även över andras välbefinnande.

Själv jobbar jag bäst med män. Så har det alltid varit. Det är rakare rör, snabbare beslut och för det mesta uppslupen stämning. Inte alltid - men som sagt för det mesta. När jag kom till Stockholm en aprildag 1980 och började arbeta i plåtbranschen fick jag lära mig den hårda vägen. Denna lilla oskyldiga? 23 åring fick höra både det ena och det andra på kafferasterna när plåtförsäljarna berättade om sina eskapader. Rodnadens tid gick snabbt förbi - det vill jag lova. Vitsarna var grova, stämningen var hjärtlig och besluten korta.

Kanske inte så konstigt att hon Daisy sedan specialiserade sig på försvarsfrågor. En rätt manlig värld - är väl ett understatement. Men den världen gillar jag!

Det är inte lätt det där med val. Vem ska man....., nä nu ska jag inte fjanta mig utan prata klartext. Jag menar såhär. När man som jag har ett STORT antal skor är det inte så lätt att välja ut dem man ska ha med sig på en resa. Och det är ett dilemma som jag inte är ensam om. 

Dock måste jag erkänna att jag de senaste åren dragit ner på min skomedhavandekonsumtion. Förstår ni vad jag menar. Inte - men låt mig då förklara.

Förr i tiden, alltså för cirka tre-fyra-fem-sex och uppåt år sedan, reste jag med minst två par skoombyten om dagen. Vilket betydde att tre dagars resa krävde minst sex par skor. Och det var helt okey. Problemet var vilka skor jag skulle välja ut.

Men som sagt numera reser jag lite mer light. Fast imorse blev det en kompromiss. Fyra par skor fick följa med till Härnösand. För tre dagar. Valet var svårt. Vilka skulle jag ta med! Och vilka skulle få stanna hemma?!?!?!.

Kolla bilden så ser ni vilka som fick den stora äran att komma med mig till Norrland.

Föreläsa utbilda och hålla tal är jag en fena på. Och eftersom jag absolut inte är ett fan av Jantelagen, så säger jag rent ut att jag är duktig på det. Och stolt över det med!

Däremot är jag inte lika hemma på det där med powerpoint och sådana moderna ting! Nä, det är inte min grej. Jag har till dags dato använt mig av blädderblock, ta-på-grejor och overheadbilder. Jo jo nil läste helt rätt. Och för er ungdomar som inte vet vad overheadbilder är - googla!!! 

Jag har ju så många principer, det har jag bloggat om flera gånger. Inte skall jag någonsin använda mig av det där powerpointeriet. Nä nä. Så har jag sagt i flera år. Men nu får jag som så många gånger tidigare äta upp det där. För igår beslöt jag mig för att ta hjälp! Till en presentation jag ska göra i helgen. I powerpoint alltså!!!!

Det var en kväll för en hel del år sedan. Jag satt i köket och sonen kom in med kritvitt ansikte. Mamma antingen är det lillasyster som spelar oss ett spratt eller också så är det en stor levande spindel i badrummet. Jag log lite och tänkte ja ja, det är väl som det brukar vara. Inga barn gillar småkryp. Det var slutet av juli och fönstren står öppna så....

hur var det nu. Liten på jorden men stor i munnen. Jippi, jag klarade av att komma ihåg det rätt. Inte min grej annars. Nå, det är inte det jag ska blogga om idag. Utan om något HELT annat.

Jag kan inte nog förvånas att jag kan äta så mycket gott. Och gå ner i vikt. Och att jag faktiskt äter sex-sju gånger per dag. Det är hetl otroligt. Så otroligt att jag måste blogga om det.

Det där med att äta regelbundet har aldrig varit min grej. ALDRIG. Hoppat över, skippat för att sedan stå vid diskbänken och äta en eller två eller kanske tre smörgåsar. SNABBT. Eller vräka i mig på kvällarna istället. Är det konstigt att man lägger på sig?!?!?!?!

Nu har jag precis intagit en soppa på mitt kära Alberts. En tomatsoppa. De vet att jag äter mindre portioner så jag fick en halv tallrik. Med goda grönsaker i och så lite parmesanost på toppen. Behöver jag säga att det var urgott!

Vilken lycka - att äta, njuta och må gott!

Ja kära nån, tänker jag. Så många nya häftiga läckra ord det används idag. Förr sa man, oj jag har så mycket att göra. Rätt och slätt. Men nu så ska man säga: Wow jag har sånt flyt eller Flow. 

Men om vi nu ska vara lite häftiga och läckra (alltså jag ska vara det) så har jag flyt nu. Och det betyder inte att jag går på flytande kost, som jag gjorde för ett antal månader sedan. Nä nä, mitt lilla företag har fått mer att göra. Alltså mitt lilla företag, det är jag det. Om ni nu inte visste det! Och det är något jag är ENORMT TACKSAM och lycklig över.

Nu är jag ju inte den som klagar och gnäller, bara lite ibland. Jag hade VÄLDIGT mycket FLOW för ett antal år sedan så till den milda grad att det stod en vägg emellan. Ja den bara dök upp. Och jag gick rakt in i den. Och då var jag en mycket klok person, och sade upp två stora uppdrag som chefredaktör. Det sved en hel del i börsen, men det var det värt. Jag har haft ett uppdrag kvar och lite ströuppdrag under tiden. Men har mått så otroligt bra i själen. Och haft möjlighet att njuta av varje sekund, minut, timme, dag! Av mina nära och kära. En ynnest.

Och efter några år försvann väggen! Urskönt. Att det även försvunnit en hel del kilon vet ni ju om. Och vips så har det börjat trilla in nya uppdrag. Eller rättare sagt, jag har varit mottaglig för dem och nu har jag FLOW. Eller rättare sagt. Mycket att göra! Jippi!

Idag när jag morgnade mig med svenskan och kaffe undrade jag var solen befann sig. Inte här i Stockholm i alla fall. Lite senare tog jag mig ner till byn för att träffa min smarta vackra bästis. Vi pratade i munnen på varandra och det är gott för själ, hjärta och gom. Någon timme och två shoppingbagar senare ringde jag den läckra häftiga bästisen på Gärdet och frågade om hon ville kaffa. OCH DET VILLE HON!

Vi sågs på Cadierbaren och hon kom skyndande in, frusen och undrade - var fasiken är våren. Så beställde hon en EXTRA VARM LATTE. Och jag skrattade gott, men se den kvinnliga bartendern förstod varken bu eller bä, eller så hade hon ingen humor. Vilket som, så gav det oss ännu mera att skratta åt!

Så med två bästisträffar och kaffe, så kan psykoterapeuterna hålla sig långt borta!

Jag måste erkänna att jag blivit ordentlig och strukturerad. Och fått tålamod. Något som jag aldrig haft någonsin.