Idag högtidlighåller vi minnet av förintelsens offer, Förintelsens minnesdag. Det var den 27 januari 1945 som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades. Över hela världen högtidlighålls denna dag.

Mina barns farmor Genia var en av dem som befriades. Hon och hennes syster kom med de så kallade "vita bussarna" till Sverige. Här fann hon sin fristad, efter många år i förnedring, misär och utplåning av hennes familj. Hon var mycket sjuk och utmärglad när hon togs omhand i Malmö efter en lång färd från Auschwitz. Hon hamnade sedemera i Örebro, skaffade sig arbete, lärde sig svenska och träffade sin kärlek, en lång stilig man från Helsingfors, mina barns farfar.

De fick två barn som betydde allt för dem. Att leva med det som Genia gått igenom var inte lätt. På den tiden fanns varken traumacenter eller möjlighet att gå till psykolog. Och livet gick på något sätt vidare. Dessvärre drabbades hon av svår sjukdom och dog alldeles för tidigt i början av 1970-talet.

Senare fick hon fyra barnbarn som aldrig fick träffa sin mormor respektive farmor. Men hennes berättelse lever vidare. Såsom många andra överlevares grymma historier. Mina två barn har växt upp som fria, självgående och stolta judar. med starka identiteter. Det om något är så otroligt fint och varje dag är de och många andra i den så kallade "tredje generationen" ett bevis på att det finns en god värld trots allt.

Men, och här måste jag skriva men, den är hårfin. Varje dag måste vi alla kämpa för att godheten ska övervinna det onda. För det finns fortfarande människor som hatar. Hatar judar, romer, homosexuella muslimer och oliktänkande. Vi måste vara observanta för minsta lilla avyttring och verkligen stå upp för det demokratiska samhället. För den är värd att försvaras.

Mina barn fick aldrig träffa sin farmor. Jag är dock övertygad om att hon hade varit enormt stolt över dem och lycklig över att de kan leva ett gott fritt liv.

Jag är känd för att vara ganska "snabbkäftad" - vilket betyder att jag svarar ganska snabbt och kaxigt. Jag har också rätt många åsikter och jo jag är till och med ganska rigid eller konservativ i mitt tankesätt.

På Rikskonferensen i Sälen i början av veckan överraskades vi alla av att de militärer som stod på scen var uniformerade. Det har aldrig hänt förr - man har haft klädkod casual på dagarna, alltså civil och kavaj på kvällsarrangemangen. Mitt första intryck var att - nä det har var inte alls bra. Grönkläder på scen. Och det var jag ju inte sen med att tala om för den första jag träffade efter det att jag sett överbefälhavaren stå på scenen. Trots att ÖB sa att det är ett beslut de tagit, när jag står här då jobbar jag, alltså uniform.

Så alltså, när jag i pausen stöter på en bekant så är jag snabb med att ha väldiga åsikter om det där med uniform på Rikskonferensen. Men jag fick mothugg och mannen som jag mött, han förklarade sin synpunkt. jag lyssnade, men tyckte inte alls han hade rätt. Nä nä.

Sedan tänkte jag efter! Så typiskt mig. Och efter någon timme när jag smält intrycken, funderat på vad min bekant sagt till mig samt tänkt en vända till, då retirerade jag i mina tankar. Jag gjorde helt enkelt en inre pudel. Minsann. Och i Expressens livesändning från Sälen då vi sammanfattade hela konferensen, hör jag mig själv tycka att detta med att ha uniform på scenen, är ju helt strålande. det ger en signal, och visar att man som officer är stolt över sitt yrke och sin Försvarsmakt. Jag lade också till att jag tyckte att det rent PR-mässigt var perfekt, för det kan också göra att man kan få fler sökande till försvaret.

Så kan det gå, när man ändrar åsikt. Minsann.

Så var det dags igen, att reflektera över Folk & Försvars Rikskonferens i Sälen. Den 71:e i ordningen och den 19:e för mig. Fast det höll knappt på att bli någon resa för mig i år. Dagen före vaknade jag med feber och halsont. Kände mig som en Man som är förkyld. Jag lovar. Och ännu mer ynklig när jag var tvungen att konstatera att jag inte skulle kunna vara med på för mig årets stora begivenhet. Jag ÄLSKAR ju försvar- och säkerhetspolitik. Abstinensen ökade var varje timme och när jag sedan läste inläggen på Facebook om hur bra allting var - ja då steg febern nog ytterligare någon grad. Men efter ett STORT ambitiöst intag av medikamenter av alla de slag, inklusive ingefära, citron, honung och kokt vatten så stod jag i alla fall på benen på måndagsmorgonen och kunde följa med en mycket god vän, som skulle bila upp andra dagen.

 

Nåväl, reflektioner var det! För det första är jag förvånad över att det sitter närmast 350 personer på åskadarplatserna, alla med intresse för försvars- och säkerhetspolitik. Om vi drar bort alla journalister och fotografer som irrar omkring efter något intervjuoffer eller ett scoop, så är det cirka 310 kvar. Av dessa 310 personerna var det INTE EN ENDASTE EN som ställde någon fråga i konferenssalen. Trots att moderatorn vid ett flertal tillfällen uppmuntrade till frågor från publiken. INTE EN ENDA på tre dagar. Jo förresten - en var det. Och det var undertecknad. Och den frågan ställde jag inte förrän på tisdagen, då konferensen pågått i över två dagar. Jag missade tyvärr både statsministerns, försvarsministerns och överbefälhavarens tal. Jag såg dem i webbutsändningen - men jag var inte tillstädes. Hur kan det komma sig att ingen ställer frågor?

 

Det är viktiga livsavgörande frågor som tas upp på scen och ingen har något att fråga om? Mycket märkligt! Det är för mycket budgivning och auktion när det gäller pengar till försvaret. Jag sa i Expressens livesändning igår - att jag anser att försvaret är alldeles för allvarligt för att hålla på budgivning med en miljard hit och tio miljarder dit. Jag anser att allianspartierna beter sig barnsligt. Men regeringen får också en känga. De velar! Låt någon ta befälet, sätt er ner NU och ta beslut. Vi står inför problem, Ryssland ökar sin närvaro i Östersjöområdet, de rustar upp och håller på med påverkanskampanjer, datorintrång och skyr inga medel för att föra krig och intervenera. Vårt svenska försvar behöver mer pengar och de behövs NU. Inte om ett år, tre år eller fem år. Försvarsberedning i all ära, visst är det bra, men Björn von Sydow som utsetts till ordförande, kommer inte presentera något det närmsta året. Jag är en människa som gillar konsensus. Jag tycker om när man kan göra breda uppgörelser och komma överens. I en sådan viktig och allvarlig fråga som försvaret av Sverige, behövs samsyn, partiövergränsande uppgörelser - men det behövs någon som tar ledningen och säger ifrån.

 

Överbefälhavaren är en bra karl. En doer. En man som vet vad han vill och som genomför det han ska. Han har under 2016 tillsammans med Försvarsmakten jobbat för ett vassare försvar. Det har han lyckats med under de förutsättningar han har. Men han kan inte trolla med knäna. När pengarna är slut är de slut. Så är det. Enkelt men trist. Att försvara vårt land tillhör livsviktigt anser jag. Självklart behöver vi bra skolor, omvårdnad, god äldrevård men om vi inte kan försvara vår demokrati, hur ska vi då kunna gå vidare. Hur ska vi då känna oss trygga? Det är alltså allvar nu. Jag skriver inte det för att hetsa eller sprida rysskräck. Men vi har en granne i öst som uppträder hotfullt och despotiskt, Det är inget att hymla om. Enligt överbefälhavaren råder det inget krigshot mot Sverige, men vi befinner oss i oroliga tider.

 

Nato då? Om Nato var det ganska tyst. Försvarsministern deklarerade å det starkaste att vi i Sverige ska värna om vår alliansfrihet. Men om det - g-d förbjude - skulle bli krig, då står vi där helt mol allena. Vi har samarbets- och bilaterala avtal med Finland, Storbritannien, Polen och Danmark. Men om det smäller är vi ensamma. Det tål att tänka på. Kära läsare, där har ni mina reflektioner och intryck över de senaste dagarnas konfererande. Vad som hände med förkylningen? Ja den frodas gott, men jag har väl lyckats bli av med en eller annan bacill som jag gett bort till några andra försvarsnördar i Sälen.