Om jag lägger ihop alla minutrar jag väntat på vänner och kollegor och annat "löst" folk, så tror jag att det skulle kunna bli en lååååååååååååååååååååååååååååååång semester. Jo så är det. För jag omger mig nästan enbart med tidsoptimister.

Förr i mitt tidigare liv kunde jag bli helt vansinnig. skogstokig, se rött. Minns en gång när jag stod på Stockholms Central och inväntade en kollega. Det var inget ovanligt, hon kom alltid för sent. ALLTID! Jag hade vant mig eftersom jag själv alltid kommer i tid, eller till och med före utsatt tid.  Sån är jag nämligen. Där stor jag och sekunderna gick över till minuter. Och det började kännas i mina magnerver. Så här i efterhand kan man ju grubbla över varför det kändes i mina nerver när det borde kännas i hennes!?!?! På den tiden fanns inga mobiltelefoner att sms:a eller ringa och hetsa med. Irritationen växta och jag höll på att gå upp i limningen. Några minuter innan tåget skulle gå satte jag mig tryggt på min plats. Och innerst inne tänkte jag - lika gott åt henne. Men se det skulle jag nog inte ha tänkt. I Gävle kom en annan kollega och hämtade mig med orden: - Nu ska vi vänta här i Gävle några timmar för vår kollega är försenad och kommer med nästa tåg.

Det har jag lärt mig nu, att inte bli arg eller irriterad på dem som är försenade för det går bara utöver mig själv. Inte över dem som kommer försent och är STORA tidsoptimister. Numera sitter jag där på caféstolen och väntar, ungefär som tjuren Ferdinand satt under korkeken och luktade på blommorna. Jag beställer kaffe och dricker medan jag väntar. Och mina vänner eller kollegor de kommer när de kommer.