Ja, inte riktigt 100 år sedan, men i alla fall ett år sedan. Som nästan känns som 100. Nåväl, det är lika bra att sätta igång...

 

Jag kan inte sova! Det tillhör visserligen inte ovanligheterna i mitt liv, men då jag slutat med Facebook och känner att jag inte kan skriva av mig om de viktiga tingen i mitt liv?!?!?!?, så måste jag ju blogga istället. Håller du med? 

Att ha slutat med Facebook har visserligen hänt lite då och då i mitt liv. När jag fått för mycket, eller rättare sagt, när jag läst för mycket "skit" helt enkelt. Då jag är lite masoschistiskt lagd och dras till vänners trådar och läser antisemitiska, korkade, rasistiska, homofoba eller något annat vidrigt bland kommentarer, då loggar jag ut. Denna gången har jag inte bara loggat ut, jag har helt enkelt lagt ner min profil och finns ej där. Så är det med det. Och jag måste säga att efter dryga veckan så känns det faktiskt helt ok. Jag ska vara ärlig att säga, att jag saknar att läsa om vad som händer kring min Facebook-vänner, det gör jag. För där inne är man i ett slags cybergemenskap och här utanför är man - just det ute. Men det klarar jag mig utan faktiskt. Åtminstone nu!

 

Nå vad har hänt sedan senast. På ett år händer det en hel del, men jag går inte in på detaljer. Ingen är väl intresserad av det. Mest har jag jobbat, vilat, slappat, jobbat, ätit, druckit, promenerat, kaffat med vänner, umgåtts med min familj och ätit och druckit igen. Så som de flesta människor på vår jord. 

Det senaste året har jag ägnat väldigt mycket tid åt att vara orolig över den värld världen har blivit. Den har inte utvecklats så som jag önskat, eller som jag faktiskt i min kanske något naiva inställning - eller säg positiva inställning till livet - hade önskat. Men det ska jag inte tynga er med. Trots allt är jag en positiv människa, men dock med en realistisk syn och med mina ben i den skånska myllan. Fast att jag sedan utminnes tider - läs snart 40 år - bott och verkat i Stockholm.

 

Jag har varit med hund i 10 dagar, en liten  Lisa, en blandras Griffon-Chi Tzu. Alltså så underbart det var. Hade faktiskt inte i min vildaste fantasi kunnat tro att det var så roligt och oerhört kärvänligt att ha hund. Lisa var som jag. När vi äntligen somnade så sov vi länge. Gick sedan på långa härliga höstpromenader tillsammans, pratade med folk i parken, skogen och på stan. Och sedan satt vi i soffan och gosade och pratade. Eller rättare sagt, jag pratade och Lisa tittade på mig som om jag kom från Mars. Men nu har jag bestämt mig för att skaffa hund. Jag vill inte gärna ha en valp, utan en hund som har några år på nacken! Jag återkommer om hur det blir. Kul ska det bli.

 

Första januari börjar jag med ett nytt stort uppdrag, som chefredaktör för den fina tidningen Menorah. Det är den ideella opolitiska organisationen Förenade Israelinsamlingens tidskrift. Jag är så otroligt stolt och smickrad av att de hörde av sig till mig för några månader sedan. En helt ny bransch för mig, ska bli spännande och utvecklande. Tänk ändå, kärringen är ju 62 år! Inte illa, minsann. 

 

Nåväl, nu känner jag hur ögonlocken börjar vilja sova, Hoppas kan man ju. 

Tack för att du läste mina rader! 

Det här var ju kul, att blogga igen alltså.

Godnatt!