Hösten, själen och Lisa
Tänk så livet förändras. Varje morgon denna höst har jag vaknat med ett leende på läpparna. Varit så oändligt tacksam över hur jag mår. Till skillnad från förra hösten som i princip var överj-vlig varje dag. Inte riktigt, men nästan. Nu är jag så evigt tacksam över hur jag har kunnat njuta av de röd-gula löven och dofterna av höst. När solen syns och himlen är vackert blå eller när det regnar och det luktar så gott. Till och med då har jag känt den där fantastiska känslan i kroppen att få vara frisk i själen.
Skitsamma att man har krämpor i knät och ryggen, det är ändå inget jämförvis. WOW vilken höst. Säkerligen har lilla Lisa, den finaste vovven som jag passat spelat en stor roll. Hon har ju gjort att jag måste ut. Och det är bra. Nu är hon tillbaka då hennes husse och matte åker bort i fyra veckor. ÄR JAG ÖVERLYCKLIG eller!?!?!?!
Jag har också haft möjlighet att träffa massa trevliga härliga roliga människor. Och det mina kära läsare är gott för både kropp knopp och själ. Sura gnälliga bittra människor - nä de vill jag inte umgås med. Det kanske låter krasst och oempatiskt, låt gå för det, men med ålderns rätt!!!! hahaha, så har jag faktiskt tagit det beslutet. Och det skäms jag inte ett dugg över.
Vi pratade häromkvällen om det där med att vara så social och att man även eller kanske rentav måste få vara asocial. Efter många år har jag kommit på att sådan är ju jag. Jag trivs så bra med mig själv. Trots att jag varit skild i 18 år har jag aldrig känt mig ensam. Tvärtom. Jag umgås mer än gärna med Daisy. Men jag tycker också om att träffa vänner. Verkligen, missförstå mig inte. Att sedan komma hem till min lilla boning och kura är gott det med. Och jag kan längta till det. Inte speciellt märkvärdigt egentligen.
Nä nu har jag skrivit av mig och ska återgå till att gosa med Lisa. Hon ligger här bredvid och snusar gott.
Tack för att du läste mina rader.
Kommentarer
Trackback
