Nu ska ni få höra.
Så satt jag ju där i Cadierbaren och skrev och skrev och författade. Och NJÖT. Då får jag syn på Joel Kinnaman ( han som spelar huvudrollen i Snabba Cash)! Han sitter kanske 10 meter ifrån mig. Pratar med någon och äter och dricker. Min kvinnliga arvinge är jätteförtjust i honom och jag tänker, kanske borde jag be honom om en autograf??? Men så blir jag alldeles skakig och nervös bara av att tänka på det. Och av ren artighet kanske man ändå ska låta kändisar få ha ett privatliv.

I en timme satt jag där och diskuterade med mig själv om jag skulle eller inte. Så tar jag modet till mig, tar ett djupt andetag och promenerar med bestämda steg mot mitt mål. Med min lilla rosa kamera i handen.
När jag kommer fram så ursäktar jag och undrar om jag får störa en liten stund. Då hör jag mannen som sitter mittemot Kinnaman säga: - Inga bilder tack. Och när jag vänder mig mot honom ser jag att det är MIKAEL PERSBRANDT. Jag döööööööööööööööööööööööööööööör nästan. Men bara nästan. Och säger nej jag ska absolut inte ta någon bild på dig för jag kommer hit för Joels skull.

Då blir det stora skratt och en härlig stämning. Men jag står kvar på darrande gelében och undrar om allt detta händer mig. Så får jag ta bild på Kinnaman (till min dotter) och får en autograf också. Mikael Persbrandt fortsätter att prata med mig och jag kommer knappt ihåg vad han sa. Eller ännu värre vad jag svarade.
Lycklig som en nyfrälst säger jag än en gång tack för allt och för att jag störde och de svarar att det var så trevligt så och ha en bra dag.

Nu cirka en och en halv timme efteråt är jag fortfarande i chock. Men en härlig chock!