Jag hade varit på ett mycket bra lunchmöte och strosade Västerlånggatan fram. Kände mig så oerhört glad över sol, värme, massor med turister och att det var fredag. Tänkte att nu går jag förbi Riksdagshuset - kanske jag träffar på någon politikervän! Vid Drottninggatan ställde jag mig och funderade lite och undrade om jag skulle shoppa. Inte så ofta jag promenerar Drottninggatan. Men - nä - det var så mycket folk nu klockan 13.40 på fredagen. Så jag tog istället Gustaf Adolfs Torg och vägen genom Arsenalsgatan till Nybrogatan på Östermalm. Där bestämde jag kaffaträff med bästa väninnan och satte mig ner och väntade. Glada stockholmare gick förbi med shoppingpåsar och systemkassar till kvällsmiddagen. Väninnan kom och vi började i vanlig ordning nästan prata i munnen på varandra. Så otroligt roligt att ses efter flera veckor.

 

Då kom flashen.

Först kände jag instinktivt att jag måste ha tag på min familj. Samma tänkte min dotter, fick ett mess av henne exakt då. Sonen fick jag tag på och även barnens pappa. Och väninnan samma sak. Jag kände mig så konstig i hela kroppen. En kvinna kom fram till oss och sa att hon försökte få tag på sina barn. Folks leenden hade förbytts till allvarsminer och tårar. Efter ett tag så tog vi varandra i armen, väninnan och jag och promenerade snabbt upp till hennes kontor. Och slukade nyheter.

Så kusligt, så overkligt, så verkligt. I mitt älskade Stockholm. Flera är de gånger jag förbannat och gråtit över terrorn i Israel. I London, Berlin, Paris, Nice och Köpenhamn. Tänkt att nu måste det bli ett slut.

I fredags tänkte jag - jävla satans terrorister. Men du kuvar oss inte. Aldrig, aldrig, aldrig.

 

Jag går nästan sönder när jag tänker på de döda och deras anhöriga. Som inte kom hem till fredagsmiddagen. På den 11-åriga flickan som skulle möta upp sin mamma lite senare.
Jag tänker på de skadade och de som gick på Drottninggatan och fick uppleva detta fruktansvärda.

Jag tänker också på alla otroliga poliser, räddningspersonal, sjukvårdpersonal, privatpersoner och ordningsvakter som räddat liv, upprätthållit ordning i kaoset och tagit hand om döda, skadade och anhöriga. Och chockerade människor,

Mitt Stockholm kuvas inte av fega terrorister. Vi kanske inte blir detsamma Stockholm som före klockan 14.53 fredagen den 7 april 2017. Men vi är en stad som älskar och visat att vi kan ta hand om varandra.