När det värsta händer

Jag skulle haft en storebror, David. Han var föddes tre år före jag föddes Min mamma berättade det för mig när jag var 6-7 år. Hon berättade inte alla detaljerna då, men de fick jag veta vid senare tillfällen. David var dödfödd som man sa då. Jag kommer ihåg när mamma berättade att hon kände att något inte stod rätt till i magen, något hade hänt. Men detta var några år in på 1950-talet och fosterdiagnostiken var inte som idag. Inget fel, sa man på Kvinnokliniken när hon sökte. Du har en halt vanlig graviditet och kan föda som vanligt. Så fick hon värkar och David kvävdes på vägen ut. På den tiden fanns ingen terapi efter att något sådant hänt. Man lade närmast locket på. Men mamma kom aldrig över det. David fanns alltid med henne. Att förlora ett barn är något av det mest fruktansvärda som kan drabba en mamma och pappa. Och trots att min bror David inte levt så var det en sorg för mina föräldrar.

Mamma berättade om när hennes egen bror hittades död, knappt 40 år. Och om hur mormor reagerade. Hon var outtröstlig. Och jag kan höra mammas ord: - En förälder ska inte begrava sitt barn.

Nu undrar ni säkerligen varför jag skriver om detta så tunga ämne.
Det har sin förklaring. Vänner till familjen förlorade sin 18-åriga dotter för några veckor sedan. Det som absolut inte ska hända, hände. En ung kvinna som har hela livet framför sig rycks bort. Jag lider så med hela familjen. och undrar hela tiden: varför.

På begravningen pratade rabbinen och han sa något jag tänkt väldigt mycket på: - Vi förstår inte och frågar oss hela tiden varför. Jag har sökt i alla skrifter, jag har verkligen försökt hitta någon förklaring på varför. Men det finns inget svar på varför.

Hur kan man leva vidare när något outhärdligt händer?  Fina söta vackra smarta unga kvinna. Varför?
När det värsta händer, hur fortsätter man leva?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0