Pratade med en ung landsman ( en skånepåg alltså) igår. Om allt mellan himmel och jord och mer därtill. Han sa många kloka saker den unge mannen. Bland annat att han tycker folk i Stockholm är sanslöst egofixerade. Som exempel tog han att ofta, för att inte säga nästan alltid, upplever han att när han frågar hur de mår, vad de jobbar med, hur det går på arbetet så svarar de med utläggningar om sig själva. MEN STÄLLER ALDRIG FRÅGAN TILLBAKA.

Och vet ni vad, jag kunde inte annat än att hålla med honom. Det stämmer verkligen på pricken. Den unge mannen hade bott tre år i London och så var det minsann inte där, sa han. Och inte himma i Skåne heller. Jag håller med honom där också. Jag upplever väldigt ofta samma sak. Man frågar av intresse och engagemang. Och av artighet och för att man verkligen bryr sig. Men så .......inget tillbaka.

Vad är det för hyfs? Är vi så självupptagna här i denna vackra huvudstad? Eller är vi ointresserade av andra medmänniskor? Jättetråkigt. Och när vi ändå är inne på detta med artighet, sunt förnuft, uppfostran och sådant, så har SL en kampanj just nu. På STORA affischer på bussarna kan man läsa att man ska låta dem som behöver det sitta, och låta passagerare som ska av bussen, gå av först. Sedan går man på själv. Men käraste nån, tänker jag, det är ju sådant som borde ligga i ryggraden. Eller hur? Är man kärring och vett&etikettpolis för att man tycker så. Nä det är jag inte, för den unge mannen tyckte ju samma sak.

Väldigt tråkigt att det har utvecklat sig så. Och så gäller ju även när man ger stans tröttaste ryggsäck eller väska platsen bredvid sig när det för övrigt är knökfullt i bussen. Om man nu inte fått ryggsäcken i huvudet först vill säga.

Så nu har jag sagt det. Och nu går jag över till mitt livstilsbyte - eftersom ni säkerligen är VÄLDIGT INTRESSERADE OM HUR DET GÅR.
Jo det går riktigt riktigt bra. Inga fler centimentrar har försvunnit: just nu ligger jag på minus 17 cm i midjan och 23 om stussen. Och det är fem veckor och en dag sedan jag startade. Men jag håller stilen och är lika motiverad som när jag började. Jag mår kanon både psykiskt och fysiskt. Inga begär efter varken godis eller kakor. Två gånger har jag varit sugen på en macka med smör och ost. Men har istället ätit mitt fröknäcke, ett ägg eller en banan.

Nu önskar jag er mina kära läsare en fin torsdag. Och tack för att ni läser min blogg.