Just så är det. Nu ska ni få höra.
Jag är ju en kvinna som är nöjd och stolt över mig själv. Jag njuter av livets goda och trivs gott med Daisy. Det tog mig nästan 58 år att gilla min kropp, och det efter ett oändligt antal bantningskurer och två magsäcksoperationer, inga lyckades i längden.

En dag för några år sedan blev jag intervjuad i tidningen Må Bra och efter en lång och trevlig intervju steg jag ut på Humlegårdsgatan och helt enkelt gillade mig själv. Jag är ju snygg, tänkte jag. Redaktören hade sagt till mig att mina hang-ups satt i hjärnan.

Nåväl, nu är det ju inte det jag ska berätta. Det var bara en introduktion. För det här blir nog långt. Sorry. I helgen som gick åkte jag och min gode vän Henrik på en riktig "unna-lyx-värda det-helg" till Hamburg. Vi hade verkligen sett fram emot resan. Bo på Vier Jahrezeiten som är ett av Europas bästa hotell. Äta, prata, dricka, promenera och bara vara i två dygn.

På Arlanda tidiga morgon inträffar då följande. Vi sitter i loungen och tar det ganska lugnt. Lite för lugnt kanske. Så börjar vi gå den långa vägen till gaten.Jag sa till Henrik gå du iväg så att vi hinner. Han går cirka 50 meter framför mig. Det ökar till 75, 100 meter och sedan ser jag honom knappt. Jag småspringer - nä inte riktigt för det kan jag knappt - och kör min kabinväska bakom mig,, har kappan hängande över axlarna - ser snyggt ut - och min nya fina väska över ena axeln. Jag pustar stönar och flåsar. Så hör jag att de ropar upp våra namn i högtalarna. Panik. Jag försöker gå fortare men det går inte så bra. Svetten rinner ner.

Väl framme vid gaten kommer SAS-killen ut till mig och frågar hur det går. Jag kan knappt svara på grund av flåset. Henrik väntar framme vid ingången. Då måste vi ta oss ner för en trappa och jag fastnar i räcket med min nya väska. Men skam den som ger sig. Jag hänger på. Ner på plattan och fram till flyget. Där står två värdinnor lite halvsura och GLOR på kärringen. Så ska jag upp på en liten trappa til flyget. Problemet är att trappan är smal och jättehöga trappsteg. Och jag försöker på alla sätt komma upp med väskor och mig själv.

Jo det gick. När vi väl har satt oss ner och svetten dryper ner i ansiktet och om ryggen säger Henrik. - Jag sa att du hade skoskav och att det var därför du gick lite långsamt.

Jösses vad vi skrattade. Men det blev också en uppvakningssignal. Så där vill jag inte ha det. Flåsig och helt utmattad. No way. Det handlar inte om mitt utseende. Jag tycker jag är söt som mullig. Det handlar om kondition och allmäntillstånd. Om hälsan och framtiden. Nu har jag tagit steget mot mitt sundare jag. Kosthållningen ska läggas om, promenaderna ska pö om pö bli längre och snabbare. Och träningen ska återupptas.

Jag är fast besluten och mycket motiverad. Och det beror inte på att jag käkar kortison just nu. Annars skulle man ju kunna tro det. Nä jag har tagit beslutet. Och ni kan följa mig här på bloggen, på instagram @daisybalkin och på Facebook: daisy.balkin. Om ni har lust vill säga.

Jag vill också tillägga att jag har de bästa coacherna man kan tänka sig, de bästa kostrådgivarna och bästa tränaren. Men ni får mer än gärna komma med glada tillrop och härliga kommentarer.

PS. Jag är ingen asket och kommer aldrig bli. Jag kommer unna mig en chokladbit till helgen och ett glas bubbel någon gång då och då. Och cigarreriet lägger vi på hyllan ett tag framöver DS.

Here we go - nu kör vi.