Finaste Arne

Jag kallade honom min favoritkapten - för det var precis vad han var farbror Arne. Det var genom Sjövärnskåren vi träffades för flera år sedan. Denna kloka man. Men det var faktiskt under mina vistelser i visstet som vi kom varandra närmare. Det kom sig helt enkelt så att jag sommarbott flera flera veckor i kårens stuga nere i marinan i Ystad. Första året några dagar och sedan har det bara ökat på. Arne var den man bokade hos, och var min hustomte. Flera somrar,när jag tog svängen till höger från hamnen till marinan, stod Arne på altanen och vinkade. Då visste jag att det vankades en nylagad kopp Zoega. Svart som synden. Så en varm kram och härligt småprat om det som varit och hänt sedan sist.

Många gånger är de då Arne kommit på 11 kaffe på altanen. Ibland har han kommit förbi men ingen Daisy har öppnat. Då visste Arne att jag sov. För det var ju mycket därför jag kom ner till vistet, för att vila, kontemplera, sova, njuta och att bara vara. Därnere har jag varit utbränd, slutförälskad, slutkörd, överförtjust, överlycklig och mycket mycket mer. Och det visste Arne, fastän att vi aldrig pratade om det.

Vi pratade om så mycket annat. Arne berättade om sina fantastiska resor på de sju haven. Om när han varit kapten på stora skutor som bland annat forslat bananer. Jag satt tyst och bara lyssnade - jo det händer att jag kan vara tyst. Han berättade om sina intressen och vi pratade om Sjövärnskåren som vi älskade båda två. Hans berättelser och historier kunde jag lyssna länge länge på. Och hans så förnuftiga sätt att se på saker.

Vi har kaffat på Ågrens och Söderbergh & Sara otaliga gånger genom åren. Och pratat och pratat eller bara suttit tysta. Under alla år, har jag aldrig någonsin hört Arne säga ett ont ord om någon. Tvärtom. Han var en sådan genuint fin människa.

Och när jag så fyllde 60 år i januari så kom Arne på min mottagning. Det var så oerhört stort för mig och det sade jag till honom. Så otroligt att du reste hit från Södern., Arne. - Men självklart Daisy ska jag vara med och fira dig, sa Arne.

För mig var Arne så signifikativt med vistet och kommer alltid att vara. Vad kommer väl 11-kaffet och 3-kaffet vara nu utan honom? Vem ska nu berätta om vad som hänt i Ystad sedan sist? Vem ska nu stå på altanen och vinka och bjuda på Zoega starkt som synden. Vem ska nu berättta om seglatserna på de sju haven?

Nu finns du inte mer Arne. Och vi är väldigt många som sörjer och saknar dig. Fina goaste bästa Arne..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0