När jag idag kollade på Facebook vad som hänt för ett år sedan, påminns jag om att det var den dagen riksdagsledamoten för Liberalerna Birgitta Ohlsson vaknade upp och såg att två av hennes kvinnliga partimedlemmar ville ha ut henne ur partistyrelsen. Jag blev fullkomligt rosenrasande. Hur kan två kvinnor, som arbetar ganska nära Birgitta, kräva hennes avgång. Det gjorde de med inlägg på sociala medier. Det var inte så att de pratat med henne innan. Idag är jag glad över att Birgitta fick enormt stöd överallt och många fler än jag gick i taket. Birgitta sitter kvar.

Och någonstans klingar orden: There is a special place in hell for women who don't help other women. Madeleine Albrights fenomenala ord. Jag vet av egen erfarenhet hur det kan stå till med det så kallade "systerskapet" mellan kvinnor. Och nu ska jag berätta om något som jag faktiskt aldrig pratat öppet om. Det är rätt längesedan och preskriberat som man säger. Men viktigt och därför väljer jag att berätta.

För 23 år sedan jobbade jag i en stor kvinnoorganisation inom de frivilliga försvarsorganisationerna. Vi hade flyt, och över 50.000 medlemmar. Jag hade arbetat där i sju år och älskade mitt arbete. Vi var nästan bara kvinnor anställda, förutom vår vaktmästare. Jag gav mitt liv åt jobbet, precis som flera av oss. Vi var ett sammansvetsat gäng och flera av oss umgicks privat. Det var många helger och många sena kvällar men också mycket skratt.

Så kom det sig att min närmaste chef skulle ta tjänstledig ett år för att studera. När jag fick reda på det gick jag hem till min familj och pratade igenom hur jag tänkte. Jag visste att jag hade ett enormt stöd bland alla medlemmarna, jag var duktig och kreativ , en fena på att hålla kurser och en visionär. Och jag tänkte, jag säger till ledningen att jag är intresserad av att hoppa in som vikarierande chef tills dess att min kollega kommer tillbaka. Suverän lösning, tänkte jag. Ingen behöver sättas in i arbetet. Jag hade alla kontakterna som behövdes. Med Försvarsmakten, ,medlemmarna, reklambyråerna, myndigheter, medier med flera. Strålande tänkte jag. Och gick tillbaka morgonen därpå och lade fram mina tankar.

Svaret jag fick, dels av min närmsta chef samt kanslichefen var: Daisy du har inte de rätta akademiska kvalifikationerna.

Tänk att den meningen sitter fortfarande i min hjärna trots att det är över 20 år sedan det hände.

Jag bröt ihop, blev väldigt ledsen och kränkt. Jag kan på sätt och vis förstå, på ett sätt, men har aldrig förstått på ett annat sätt.

Nåväl ett halvår senare slutade jag med buller och bång och startade min egen lilla kommunikationsfirma. Och jag har aldrig ångrat mig. Kanske på sätt och vis tacksam över att jag aldrig fick jobbet, för jag tänker på så oerhört mycket roligt och utvecklande liv jag haft sedan dess. Och det hände faktiskt ofta att jag tänkte "Their loss"!

Men det där med det så kallade "systerskapet" är det väl så där med, eller hur.
Och Madeleine Albrights ord klingar gott i mitt huvud, There is a special place in hell....