lyckans piller

Hej där. Ett tag sedan. men nu är jag här och spekulerar igen. Om allt och ingenting. Tänkte berätta om när jag började känna av låghet, deppighet, utbrändhet, kärt barn har många namn.

Det började med att jag vid samma tid varje eftermiddag, cirka 16.00, kände det som om jag fick en hjärtinfarkt. Jag skojar inte. Fick så ont runt hjärtat och det kom varje dag samma tid. Och det startade i november, då mörkret fallit över vårt vackra land. Jag visste inte vad jag skulle göra. Två små barn. full karriär med eget företag, våning och make. Gick till doktorn som sa att man kan inte ha hjärtinfarkt varje dag klockan 16.00. Och så skrev han ut ett serotoninhöjande läkemedel - Cipramil. Hade hört talas om de där lyckopillren, sånt skulle jag minsann inte äta. Inte behövde jag sådant inte. Tyckte jag då!

Så lade jag receptet i skrivbordslådan och fortsatte ha ont i bröstet varje eftermiddag. Berättade för en av mina väninnor som är sjuksköterska och hon sa: - Men du de där tabletterna är till för att intas. Inte för byrålådan. Och så började jag äta dem.

Det blev min räddning då. Efter några dagar släppte ontet - som i själva verket var ångest. Sådant hade jag ju bara läst om.
Till saken hör att jag året innan gjort min första magsäcksoperation och det är så oerhört viktigt att man äter vitaminer och mineraler av alla de slag, för magen tar inte upp dem på samma sätt, när man är opererad. Jag hade minskat 48 kg på ett år, vilket också är helt galet. Allt hade gått fort och där stod jag och varken kände igen mig själv fysiskt eller psykiskt.

Efter några år kom den berömda väggen emellan, men det har jag skrivit om förr. Så det slipper ni läsa igen. Men kontentan var att lära sig ta det lugnt och vara lat. Och det kan jag lova er att jag är. Ordentligt, Jag har också lärt mig känna efter och jag kan signalerna när det är dags att varva ner. Och då är det faktiskt mest psykiskt. Inte alltid så lätt, men nödvändigt.

Efter min andra magsäcksoperation visste jag hur viktigt det var med alla olika vitaminer, mineraler och folsyra. Det går inte en dag utan att jag tar mina tillskott. Och de tillsammans med serotoninhöjande räddar mig dagligen. En sak är säker - det är inte lyckopiller. Utan livräddande läkemedel.

Kommentarer
Postat av: Johanna Johnsson

Hej Jennifer ❤️

Jag är då Johanna en 3 barns mamma (6år,2år,6 mån) som har lääänge kämpat med min vikt..
För ca åtta år (2010) sen vägde jag strax över 120 kg och fick då beviljat en Gbp operation vilket jag gjorde, wiihoo vilken succé.. gick SNABBT ner till 56 kg och fortsatte att gå ner tills min mor sa att ”nu får du F*N sluta”.. Försökte länge stabilisera min vikt o levande men gick så där., fick dessutom ingen (efterkontroller eller dietist efter op)
Knappt ett år efter (2011) jag gjorde min Gbp operation blev jag ”tyvärr” gravid och det är inte rekommenderat innan man är 100 stabil i vikt och kropp (inte ledsen över min son överhuvudtaget men var fel tillfälle)..

Jag gick upp jätte mycket med min son o i slutet av graviditeten (sep 2012) vägde jag 82 kg 😱😱..

Jag mådde ganska dåligt de fösta åren av min sons liv då jag hade ett väldigt stormigt förhållande så mitt kämpande med vikten o den vikt jag gick ner efter graviditeten vände snabbt o min tröst blev istället småätande och fel mat.. 😓

När min son var runt 3 (2015) blev jag tillsammans med en helt underbar kille som älskade mig precis som jag var och älskade skämma bort mig med diverse gottigheter 😍

I samma veva blev jag gravid igen med min dotter.
Då vägde jag runt 74 kg så långsamt hade jag gått ner trotts gottigheter och dylikt..
Men ack så fel jag kom till att ha för i slutet på den grav vägde jag runt
93 kg 🤦🏼‍♀️ ( juni 2016)

Men även då tänkte jag att jahopp då ska jag kämpa, ut o promenera och äta sundare, dricka vatten.
Jag gjorde då allt detta men ändå gick jag upp i vikt 😫
Funderade på va F jag gjorde o blev deprimerad än en gång o lät allt förgå igen..😳

Runt min födelsedag (29 år 2017) märkte jag att jag var på mer dåligt humör, mådde skit o bara ville sova..

Det visade sig att jag hade blivit med ett ”hoppsan”
Samtidigt som jag plussade så vägde jag mig o då vägde jag 105 hela kilo 😩😩😩

Men denna graviditeten var helt annorlunda för slutet av denna grav (dec 2017) så vägde jag endast 97 kg!!! Jag hade gått ner!!
Wiiii tänkte jag, kanske går på rätt håll denna gången men än en gång ack nej..

Så nu sitter jag här 167 cm lång 104 kg tung (vill ner till mina 55/60 kg igen) med en trotsig 6 åring en efterapare på 2 år och en liten knodd på 6 månader och orken har bara försvunnit..

Kan du på något sätt hjälpa mig så är jag dig för evigt i skuld ❤️❤️❤️❤️

Mvh johanna j

2018-05-28 @ 21:07:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0